”Tag en kopp och skit i Frösöbergets topp!”

Så stod det på kortet jag fick i går. Hasse hoppade in och tog mitt pass. Med sig hem hade han en present från en av mina deltagare. Eva har gått på i princip varje tisdagspass den här hösten. Hon tackade för en härlig höst.
Jag behöver nog inte säga att jag blev rörd. Det värmde långt in hjärtat på mig. Så fint!

Vet ni? Det här är en stor anledning till att jag tycker så mycket om att instruera. Inte att få glögg såklart utan att locka nya deltagare att komma tillbaka, se stammisarna pass efter pass. Se hur de utvecklas, vilken energi de har och alla de härliga möten jag får med människor jag annars inte skulle ha träffat.


Det här med Frösöberget då? Vi har avslutat varje pass med
en lång klättring upp dit. Lika jobbigt varje gång. Det har varit
uppskattat på sitt jobbiga sätt.