Tävlingssäsongen som kom av sig

Det blev inte så mycket av säsongen 2023 sett till tävlingar. Jag hade en fin plan att köra ett par endurotävlingar och få göra det på mina nya cykel. Men kraschen i juni med handledsbrottet som följd satte punkt för mina planer även om jag fram tills nu ändå hållit en chans till tävling öppen. Vi hade tänkt att åka ned till Isaberg i slutet av den här månaden för att köra den sista deltävlingen. Det kändes som en rimligt mål och så pass långt fram att det eventuellt skulle kunna vara möjligt att handleden läkt i hop bra.

Handleden mår fint och jag har fått mer styrka och är mer rörlig. Det läker som det ska men jag har inte styrkan att orka två långa dagar ännu. Jag tror inte heller att jag hinner få upp så pass mycket styrka under de här veckorna som är kvar. Jag kan cykla utan att några större känningar i handen, jag kan åka lederna på berget och köra stökig däremot inte göra det i flera timmar flera dagar i rad. Jag behöver vila och ta pauser med jämna mellanrum. Att köra en endurotävling innebär en lång dags träning och en lika lång dags tävling. Det innebär också att jag med stor sannolikhet skulle köra lite över gränsen och risken att gå omkull är större. Jag behöver bli lite starkare och framförallt känna lite mer självförtroende innan jag sätter nummerlapp på cykeln igen.

Det är underligt hur det kan sätta sig på hjärnan efter en krasch. Jag funderade mycket på att jag utsätter mig frivilligt för situationer som är riskfyllda och där det kan gå riktigt illa om misstag görs. Det handlar inte enbart om att i ganska hög fart åka svarta leder på berget utan lika gärna köra fort på racer med enbart en lätt hjälm som skydd. I farter som många gånger är högre än i skogen. Eller att jag ensam kör långa turer i skogen och kör på ganska fort på stig. Det räcker med ett pedalislag för att det ska illa. Att jag emellanåt åker leder som på skrå där det på ena sidan är brant och ramlar jag fel håll är det kört.

Sånt som jag inte funderar på annars. Såklart är jag medveten om riskerna men det kan vara lika farligt att gå över vägen eller cykla asfalt till jobbet.

Men en tävlingssäsong som kom av sig har inte enbart negativt. I stället har jag fått till riktigt bra träning, både tekniskt och konditionsmässigt. Minns inte sist när jag kört så mycket racer. Jag har hängt många timmar i Böle (där bilderna är i från ocg tagna av Hasse) och lärt mig köra i blöta leriga förhållanden igen. Jag har nött saker jag tyckt varit svåra och tränat annat. Som att åka rullskidor.

Så jag säger väl som alla andra år när jag försökt tävla i enduro att det kommer fler säsongen och nästa år, då minsann ska jag köra ett par tävlingar!