Tävlingstankar, träningstankar, stickning och en semestertisdag.

Det är äntligen lite svalare ute. Så pass att jag inte behöver ha parasollet uppe på balkongen utan kan sitta i soffan där utan att flyta bort. Att klaga lite på värmen är helt okej tycker jag. Det är jobbigt att bara vara, att sova och att fungera när det blir varmt så länge. Det har varit så pass varmt att jag har badat utan att frusit vilket inte är ås vanligt. Storsjön brukar vara kall. Nu är det lite mörka moln på himlen och jag önskar att det ska regna lite. För naturens skull, för vår odlings skull och för att det ska regna lite på sommaren. Man kan ju fundera ett par extra varv över varför det är så varmt och de stora kontrasterna som blir. Ena gången ovanligt kallt för att sedan vända och bli ovanligt varmt. Men det är en annan historia.

Just nu i dag tisdag är jag socialt slut. Jag sitter här ute och stickar på Järbos sommarkofta och tycker det är skönt med det repetitiva stickningen bjuder på. Inte tänka så mycket utan bara låta ett plagg växa fram. Jag stickar mycket numer och det har blivit viktigt för att koppla av, koppla bort och ge hjärnan lite återhämtning. Det har blivit ett par koftor och några tröjor sedan i höstas.

Den sociala tomheten beror på ganska intensiva dagar med mycket umgänge med andra. Det blir lätt så att huvudet blir trött och jag får hämta igen mig.Energi in och energi ut. Lite sömn och träning på det gör att reserverna är små. Men det får vara så i bland för det ger ändå mycket positivt.

I går var vi till Järvsö för tredje gången den här våren. Jag såg framemot att få testa Rallonen på lederna där. Hemma har den plockat fram det bästa ur mig och jag har kört bättre än jag någonsin trodde jag kunde. Inte bara att det går fortare utan jag kör tryggt, tekniskt bra och klarar mer än jag trodde jag skulle. Det är lite som att jag försökt köra formel 1 med vår kört xc70 och plötsligt fick en bil för ändamålet. Rallonnen gav mig också det självförtronde jag behövde för att våga köra Järvös svara led Kristin igen. För två år sedan kraschade jag rejält i den och det har satt sig på huvudet. Men nu sitter leden igen.

Nu ska jag inte förringa mig själv utan det ligger mycket teknikträning bakom min åkning nu. Otaliga timmar på berget och i Böle. Timmar av nöta leder, titta på linjer, våga åka lite tuffare och mycket tramp uppför varvat med lift. Överlag har träningen varit okej men långt i från den träning jag tänkte inför den här sommaren.

Jag har inte nött intervaller, jag har inte kört så många långa distanspass på racern eller på stig och jag har inte styrketränat något. Jag har helt enkelt inte orkat eller kunnat driva upp så mycket puls utan att få bakslag och återhämtning som tagit tid. I stället har jag fått fokusera på det som fungerat och som är viktigt. Att cykla och har roligt och att kunna trycka på lite utför och vila mig uppför. Antingen genom lift eller cyklat lugnt uppför. Det är ju en sorts av intervaller det med och alla timmar i Böle där jag cyklat tid och hem är fullgoda distanspass.

Men i bland får jag lite dåligt samvete över att jag inte cyklar mer i skogen eller det gör jag men det uppfattas inte som det. Jag får i bland frågan om jag slutat cykla mtb och att jag inte längre gillar att cykla lugnt på grusväg. Jag tänker att jag fortfarande cyklar mtb men att jag gillar att trycka på lie extra utför och inte uppför. Jag cyklar fortfarande även om alla pass inte delas ut till offentligheten. Cykling och mtb är ju så mycket och jag blir lite irriterad på mig själv som får dåligt samvete. Jag gör det som jag tycker mest om för stunden och vad andra tycker och tänker ska jag strunta i.

Hursomhelst och för att anknyta till rubrikens första del den om tävling så närmar sig just det med stormsteg. Det är mindre än två veckor till endurot här i stan. En deltävling i Swe Cup och jag längtar riktigt mycket efter det. Det är ju trots allt det jag har cyklar för just nu. Att kunna åka så bra och tryggt jag kan. Hänga med andra och ha riktigt skoj. Precis lika roligt som det var på SM i somras.

Jag har två mål – att försöka åka lite bättre än jag gjorde på SM. Att våga ta de där lite tuffare linjerna jag övat även när tävlingsadrenalinet är på och hjärnan motsätter sig och ropar att jag inte ska riskera något. Lite wildlife måste man leva även som 43:åring.

Jag är nog ganska bra förberedd utifrån mina förutsättningar ändå och håller den fina känslan i sig tror jag nog att jag slänger in en anmälan till BHDH i Åre veckan efter. En downhilltävling enbart för tjejer. Kan bli hur kul som helst!

Nu ska jag återgå till min stickning den här semestertisdagen och låta huvudet vila.