Tempo DM och osäkert inför cykelvasastart

I går var det tempo DM i Brunflo och så även sista chansen att spänna vader på tempocykeln. Hade ju varit roligt tänkte jag. Det höll inte min kropp med om. Nu när jag fått byta kontor tog jag och blev krasslig på riktigt. En sådan där lite obestämd känsla av hängighet och tung känsla i huvudet. Jag blev skitsur på eftermiddagen och fräste som en katt och satt ombytt och klar i bilen på väg till Brunflo. Jag skiter i cykelvasan deklarerade jag, har ju ändå inget att göra med täten. Jag borde inte stå i tävlingsklass osv. En släng av prestationsångest och en stor rädsla av att vara i vägen när starten går. Hallå jag är inte elit, jag är långsam veteran. Insåg sedan att oavsett cykelvasa eller inte så skulle 40 minuters tempo vara det dummaste jag kunde göra i går. Så jag klev inte ur bilen utan åkte hem och klädde på mig varmt för att agera åskådare och fylla kameran med lite bilder. Självfallet också heja fram Hasse. Så en start på sex tempotävlingar blev mitt resultat denna sommar.

Tyckte jag lyckades bra att bara vara åskådare och var helt ärligt rätt glad att jag inte behövde tampas med vindarna i går. Det är underligt hur underligt det blåser efter den där banan. Motvind kan bli sidvind och med vind bara på några meter. Men det är en trevlig bana utan några större motlut. I går var det ändå en rätt skaplig skara deltagare varav en dam. Det är snabba cyklister men mest imponerad blir jag av den lite äldre herrklassen H75. Jag hoppas jag själv kommer att vara lika vital vid den åldern. Tänk vad käckt att kunna köra i lopp i D75.

Hasse ville gärna försvara sin medalj från förra årets DM och det lyckades han med. Han vann dessutom elektrolyttabletter på utlottningen och nu har vi en uppsättning sådana hemma. Vi har nämligen kommit över hiskeligt stora tävlingspaket från HIGH5. En fin kväll trots kalla vindar och underställströja och pannband. Svenska sommaren.

Så var det här med start på lördag. Just nu känns det faktiskt lite avlägset. Jag känner mig inte på topp. Hostar lite i bland och skulle helst av allt vilja dra täcket över mig. Sova ett par dygn eller så. I kväll är det teknikträning i stenbrottet i Marieby med tjejgruppen. Åsa Ringdahl har styrt upp en kanonkväll. Jag vet inte om jag törs. Nog för att det går att åka mycket lugnt och träna små hopp och annat men jag vet inte. Att försöka tänka att jag skulle ha haft en bra pass i benen innan lördag är bara att glömma. Sist jag körde hårt var i lördags. Måndagens spinningpass var lugnt. Skit rent ut sagt. Jag skulle även behöva rulla lite på mina nya däck för att känna hur de beter sig.

Är det inte bra typiskt ändå? När man når ett mål man haft, i mitt fall att få starta i tävlingsklass, då tycker kroppen något helt annat. Ser i min feed på insta att det är fler som dras med sjukdomskänslor inför helgens lopp som är prioriterade för dem.

Nåväl, hoppet är det sista som överger en sägs det. Det är torsdag. Håller jag mig i skinnet i dag så kanske.