Vänta cykel och skiljas från cykel

Jag väntar cykel. Det är lite som att vänta barn faktiskt. Som det var för 14 år sedan. Då gick jag över tiden och nu har jag gått över tiden. Skillnaden är ju att inte det går att sätta i gång något. Det är frusterande. Jag längtar efter min stora hoj, min 29´a. Längtar efter att få prova den i skogen, se om det är som att köra buss. Det börjar bli hög tid. Billingen är ju om en månad ungefär. Hasse testade ju sin Fuji skarpt och lovordade cykeln. Jag väntar en likadan.

Funderar om det är möjligt att få föräldrarpenning vid cykelns nedkomst? Jag menar det krävs ju en tid att lära känna den. Eller nej så är det ju inte men ändå. Hade varit rätt najs att få ägna ett par lediga dagar åt att bränna stig.

Om vi pratar vidare om barn vs cykel. Det är det inte så många år till mitt barn (alltså mänskliga barnet) flyttar hemifrån. Runda slängar kanske en 4-5 år. Jag börjar redan känna en viss separationsångest. Inte längre vara lika behövd och framför allt ska det sköra lilla livet klara sig ute i den stora världen. Sådana där föräldrarnojor. Jag kan ju inte gärna hålla henne kvar. Det går liksom inte att motivera med något vettigt.

Vackra fina skapelse.

Jag har så svårt att sälja den. Vet inte vem som köper den. Om denne kommer att vårda den lika ömt. Om den får gå på långlopp. Om den uppskattas etc. Skitsvårt rent ut sagt att skiljas från cykeln.

Ni tänker säkert att jag är knäpp. En cykel är en pryl, inget annat. Jovisst. Men blir liksom en del av sig själv. Ett värde känslomässigt. Massor av minnen. Cykelnördigt.

Så eventuellt kommer jag att ha en grym 26’a till salu. Fint utrustad och välbehållen. Bara så ni vet!