Vårens första utan dubb

Hade vi backat några år i tiden, någon gång mellan 2007 och 2014 hade jag med stor sannolikhet bloggat om racerpremiär lika med utecyklingspremiär. På den tiden var vintercykling inget jag sysslade med bortsett från ett par pass då och då. I stället ledde jag spinningpass ett par dagar i veckan, styrketränade och åkte skidor. 2013 och ett par år framåt tillbringade vi månadsskiftet april-maj i Spanien strax utanför Allicante. Vi byggde cykelbränna och samlade landsvägsmil och laddade inför en långloppssommar. Jag hade dille på cykelkepsar och hade precis skaffat Strava och funderade varför jag egentligen skulle ha det. Jag bodde i lycra och kunde på min höjd ta på mig ett par tights över cykelbyxorna om det var kallt ute .Jag tyckte Frösö lång emellanåt bjöd på lite väl tuffa stigar och funderade på om 29 tum på hardtail kunde vara något för mig.

Mycket vatten har runnit under cykelbroarna sedan dess. Nu får jag en dos Spanien via mina sociala medier och de cyklister jag följer där. Jag tycker inte Frösö lång har svåra stigar och känner mig naken i bara cykelbyxor. Numer leder jag inga spinningpass, har tyvärr helt tappat styrketräningen men åker skidor och dessutom cyklar mig igenom vintern. Numer är det inte cykelpremiär ute utan premiären i dag handlar i stället om att jag plockade av dubbdäcken och åkte på asfalts- och grusrunda och blev nostalgisk.

Jag plockade inte ut racern men valde landsvägshjälmen och min fina cykeltröja från Stolen Goat som börjar ha några på nacken. Hasse hade bytt till sommardäck på Marinen och jag hade en plan att bara rulla lugnt och se om det kommit tranor till Brunflo. Jag ville ta de där vägarna jag körde förr om åren på våren när snön låg smutsig i dikena och aprilsolen faktiskt värmde lite trots fartvind. Jag har varit väldigt energilös i veckan och ville inte pressa mig det minsta. Jag skulle bara vara glad att jag efter lite om tog mig ut.

Jag hade hoppat över mössa under hjälmen och stoppat ett pannband i ryggfickan om det skulle bli kallt. Det drog lite om armar och öron när jag cyklade hemifrån men i tkat med att jag kom i gång blev det varmare. Jag rullade grusvägar ovanför Brunflo och tog den där vägen över Åkre som jag åtk så många gånger under de år som jag cyklat. Både på mtb och racer. Jag rullade sedan ned mot Brunflo igen och vidare mot infarten mot Rossbol. Där påmindes jag om min korta men ändå rätt givande tempokarriär när jag tog en medalj i ett distrisktmästerskap efter att ha frågat mig sjlälv varför i helsike jag skulle göra så jobbiga saker som tempo.

Det gick inte alls i samma rasande tempo på Marinen som det gjorde då för många år sedan på tempohoj men det var fint att rulla en bit av den gamla tempobanan. Jag valde att svänga av efter någon kilometer och åka igenom Haxäng. En fin by vi passerat några gånger på fatbike genom åren. Jag åkte några hundra meter på E45:an som för en gångs skull inte var så hårt trafikerad innan jag svängde in mot Ede, en väldigt fin liten by som jag också har passerat igenom många gånger. Jag hade skön medvind och höll pulsen låg. Funderade lite på om jag skulle åka runt Brunfloviken för att kröna den där nostalgiska resan jag gett mig ut på. Men jag orkade inte mentalt även om kroppen kändes ganska okej.

I stället åkte jag förbi för att se om Brunflo Bike Park börjar tina fram. Jag konstaterade att det är några vekor bort innan det går att hoppa hoppen och öva kurvtagning. Parken ligger i söderläge så det finns goda chanser att snösmältningen går fort.

Jag rullade hem längs med Opevägen och njöt av lite värmande aprilsol och svängde in på gården när klockan slog över på tre mil. Det hade gått länge oh långsamt och jag hade följt mig plan. Något jag med all säkerhet inte gjort för många mår sedan. Då hade jag försökt att få in så många mil som möjligt det första passet för våren och velat ha en skapligt hög snittfart. Men då cyklad jag racer med smala däck och inte en trailhoj med 2.6 tums breda däck.

Även om det inte var cykelpremiär för våren i helgen så var det med samma förväntansfulla pirriga känsla i kroppen. Lite som ett kosläpp, samma glädje men nu över att få slippa ljudet av dubb!