Veckans plan som inte blir av och helgen som gick

Jag hade en fin plan för veckan som kommer. En plan som skulle innehålla en del skidåkning och ett nytt försök att få till regelbunden gymträning igen. Jag är ensam i lägenheten, Cissi är hos sin pappa och Hasse åker till Umeå i tre dagar. Sådana tillfällen funkar ju extra bra att ägna åt lite längre kvällsträning. Det blir inte riktigt som jag tänkt. Jag är förkyld. Huvudet fullt av bomull och det svajar lite i knäna när jag går. Tänkte i går kväll att lite sömn skulle göra susen. Insåg i morse att det inte var mer att göra än att sälja kvällens spinningpass till en kollega och ringa och sjukanmäla mig. Surt så klart men jag har klarat mig länge nu medan halva arbetsstyrkan på jobbet snorat och snörvlat i flera veckor och Cissi varit krasslig. Vilken himla tur att jag inte sitter på en startplats till Öppet spår i helgen. Det hade känts lite stressande.

Elna skrev något bra i dag, att ”awsome vecka funkar”, tänker man att det ska bli en bra vecka blir det så också. Jag anammar det och tänker att ett par dagars vila kommer göra gott för kroppen. Jag hinner se på reprisen av helgens världscupssändning från Lahtis. Hinner surfa Nordenskiöldsloppsinfo tills jag ser små skidgubbar framför mig. Jag hinner gå igenom svt-plays utbud av dokumentärer och kan dricka mycket te ur finmuggen. Skriva veckans temainlägg i Bloggar om Hälsa utan att känna tidsbrist.
Så kommer veckan bli awsome och jag kan jobba på onsdag och sedan eventuellt vara så pass frisk att jag kan rulla i gång kroppen med nyfikengruppen på fredag och ägna helgen åt lugn distansträning. Något åt det hållet i alla fall.

Helgen var i alla fall fin. Vi har ägnat en del tid åt att vara ute. Mestadels på skidor och så en kvällspromenad i djupsnö.  Storhogna bjöd på varannandags-väder så det varit de senaste helgerna vi varit där. Flurväder på lördagen och strålande sol på söndagen. Inget undantag i går. Lördagens snödumpning gav perfekta spår. Sådan där räls som jag alltid längtar efter på höstkanten. Bilder på söndagens räls bjuder Hasse på i sitt inlägg.

Vi åkte långpass, jag på klassiska skidor och Hasse skejtade. Vi snurrade runt spårsystemen från Storhogna till Vemdalsskalet i lugn takt och sippade sportdryck och åt gels. Jag kände mig lite slö i kroppen och producerade så mycket snor att jag blästrade skidorna. (Det är äckligt med skidsport, förlåt, men det är lite snorigt) Fokuserade på att åka lugnt och fokusera på tekniken. Sätta stakningen och försöka vänja min rygg med frånskjut men fick som senaste turerna en molande krampkänsla i höger sida av ryggen.

Jag tänkte först åka en mil extra när vi var klara, för att få hop 42 km men tänkte att det kanske var bäst att låta 33,5 km räcka när det inte kändes okej. Bra val och nu förstår jag varför känslan inte var så bra. Piskade säkert omkring alla baciller i tre timmar i går. Plåstrade om kroppen med den godaste kladdkakan jag någonsin gjort och ångrar nu att jag frös in den i stugan i stället för att ta med den hem. Jag är väl inte som alla andra som är sjuka, jag blir så fruktansvärt hungrig. Kanske kroppens sätt att bli frisk.

Nu ska jag läsa i kapp lite bra bloggar och slötitta på skidåkning i repris.