Vemdalen tactical team race- ett minne för livet

Att få chansen att testa sina gränser och hur långt det går att puscha kroppen är en upplevelse. Ser hur mycket den orkar när den är som tröttast och hur mycket mod det går att uppbringa när man har nummerlapp och jobbar i team är häftigt. Att inte i förväg vara säker på att det går at ta sig i mål och inte heller riktigt veta vad som väntar. När man sedan efter fem timmars tävlande, full av endorfiner springer över mållinjen med känslan av jäklar vad bra jag var i dag går inte att beskriva i ett inlägg. Den känslan jag hade i lördagseftermiddag kommer jag att bära med mig länge. Hursom försöker vi med en racereport även om den kanske blir lite stapplig. Hänger ni med? Den blir lång men det är ni ju vana med.

Att på förhand inte veta vad som väntade är en ovan känsla för mig som gärna studerar barnprofiler och lägger upp en strategi innan. Men det var också lite av tjusningen att inte ha en aning om hur det skulle vara.  Vi visste att vi skulle prova på en form av multisport utan kajakmoment. Vi visste att vi skulle cykla minst 20 km och sedan leta kontroller på fjället. Rogaining eller wilderness obstaclerace som arrangörerna kallade det.

Vi klev upp strax efter 6 på morgonen och jag försökte få i mig frukost men mådde illa. Jag har svårt att äta på morgonen och dessutom började nervositeten komma. Vad hade vi gett oss in på och skulle kroppen hålla? Jag var fortfarande rosslig i bröstet och oroade mig lite för att jag skulle börja hosta som på senaste cykelpasset. Hade avstått fredagens morgoncykling för att verkligen vila bort den lilla rest av krasslighet. Bestämde mig för att känna efter och anpassa tempot efter känslan i kroppen. Skulle det kännas dåligt kliver vi av tänkte jag. Samtidigt ville jag inte förstöra upplevelsen för Hasse.

Liten startfålla.

Strax före åtta parkerade vi på Skalets torg och hämtade ut våra nummervästar och ställde in cyklarna i startfållan. Vi samlades sedan inne på Hovde hotell för racemöte och genomgång av regler och bana. Vi var sex lag som bjudits in. Ett av lagen skulle enbart springa. Anade att det var ett gäng duktiga löpare vi skulle få tävla tillsammans med. Vi som bara skuttar omkring på fjället och inte tar det så allvarligt. Å andra sidan gick vi inte heller in i tävlingen för att satsa på vinst. Lite självinsikt har jag även om det kanske i bland uppfattas som den biten saknas.

Upplägget var enkelt. Cyklingen skulle gå efter en 18 km lång slinga från Skalets torg och upp för Vargenbacken och sedan ned mot Vemdalen via singeltrack och sedan grus/körväg tillbaka till Vemdalsskalet. Avslutningsvis ett par kilometer på asfalt i min favoritbacke- den upp till Vemdalsskalet. Efter 18 km kunde vi välja att gå i mål och få tillgång till orienteringskartan eller cykla en extraslinga på 5 km för att samla fler poäng som sedan togs med till orienteringen. Maxtiden för cykligen var 2 timmar och 45 minuter. Målgång efter utsatt tid skulle ge poängavdrag. 13.00 skulle starten för löpningen gå och där fick vi tre timmar på oss att samla så många poängkontroller som möjligt och komma i mål senast 16.00 innan minuspoäng skulle delas ut för varje sen minut.

Det skulle handla om taktik. Att åka fler extravarv skulle ge poäng men mindre tid att läsa karta och återhämta sig. Det fanns poäng att hämta om vi valde cykla många varv eller få mer tid att lägga upp en bra taktik för att ta så många kontroller som möjligt. Det kändes skönt att inte behöva stressa i väg på löpningen direkt efter cyklingen utan få lite vila för benen. Däremot hade jag planerat dåligt och valt att dra cykelbyxor över tights och underkläder. Men det fick gå även om jag skulle få skav.  Kände mig lite malplacerad bland alla vana fjällöparrävar med sina lätta väskor. Jag hade försökt att packa min cykelväska så lätt som möjligt men den vägde bly. Inte lätt att veta när man aldrig gjort det. Men det är liksom tjusningen över att vara rookie.

Direkt efter mötet inne vi gå ut och prova på att repilera oss ned för en trapp för att lära oss säkra lina i sele. Jag har gjort det på riktigt en gång och sa då aldrig mer. Fick riktigt ont i magen och tänkte att jag gör det inte. Oavsett hur många poäng den kontrollen skulle ge.

IMG_6448
Nummerväst och rätt käckt att springa på fjället och passera turister som säkert trodde vi var så mycket snabbare än vi var!

Ett par minuter innan 10 ställde vi upp oss i startfållan på led. Hasse framför mig. Vi hade ingen större plan med cyklingen än att köra så fort vi kunde. Vi hade fått se höjdkurvan och visste att vi skulle plocka en fin samling höjdmeter och få tre rejäla stigningar på första slingan och ta oss uppför Vargenbacken även under extravarvet. En backe som effektivt suger ur all kraft ur benen. Vi skulle också få cykla en helt ny stig för oss ned mot Vemdalen.

Vi fick en bra start och kom i väg som första lag. Hasse hade starka ben och satte av i ett tempo som fick mina lungor att protestera redan innan första backen, den upp till Vargen. Vi blev ganska snart passerade av ett lag med två vana multisportare när vi sänkte tempot. Vi la oss strax bakom och jag försökte lugna en skenande puls och få kontroll över andningen. Hasse påpekade att jag lät ovanligt tungandad och jag kunde inget annat än att hålla med. Det kändes som jag andades i två sugrör. Benen däremot kändes skapliga. Vi stressade inte upp utan låg i rygg och tog vårat eget tempo. Jag tänkte att vi skulle försöka vara först in på anslutningsspåret till Björnrike och på så sätt få ta vårt tempo på stigen sedan. Hasse hade tänkt det samma visade det sig. Innan den sista stigningen gick vi om laget framför som proffsigt hade lina mellan sig. Jaha tänkte jag, det hade varit fint att ha. Att vi inte tänkte på det. De hade även som några av de andra lagen bara en ryggsäck. Vi släpade helt enkelt på för mycket.

Precis som vi tänkt var vi först in på spåret och jag kunde hämta andan lite och fokusera på att köra så bra som möjligt. Spåret var relativt hårt av frosten och det flöt på fint. När vi svängde in på stigen ned mot Vemdalen såg vi ingen bakom oss. Här började vad som är det finaste i singeltrack i området.  En lång utförslöpa med skönt flow och roliga stenpartier att ta sig över. Vi gav allt och flöt ned. Jag tryggt bakom Hasse trots frostiga stenar. Tittade bakåt i bland och såg inget mer än den underbara stigen bakom oss. Här tog vi många minuter till vårt försprång.

När vi slutligen nådde Ol Måns fick Hasse pyspunka. Ett snabbt stopp för att pumpa i lite luft och hålla tummarna att tätningsvätskan skulle göra sitt jobb. Vi cyklade vidare upp mot skjutbanan utefter en lång stigning på skogsbilväg som jag sett på Strava men inte vågat mig på. Här tog det stopp i lungorna igen och jag fick sänka tempot lite för att inte spränga mig. Jag ville spara lite av krafterna till backen upp mot Skalet. På ett krön stannade vi igen och Hasse pumpade i lite mer luft och konstaterade att det inte läckte något. Vi kunde pusta ut. Såg inget annat lag och vi förstod att vi hade en ganska stor ledning.

Vi tuffade på och njöt av den fina cykling som tävlingen bjöd på. Försökte att inte tänka på att jag egentligen inte alls orkade det tempo vi hade. Hasse fick dra och utan honom hade jag inte tagit mig många meter. Arrangörerna fanns utefter banan med kamera och drönare och det kändes tufft att vara i ledning och filmas mycket. Några sekunder i rampljuset innan vi skulle stappla i väg på löpningen och göra allt annat än att leda.

I skaletbacken började kroppen vakna till och jag tog på mig dragjobbet en stund. Vi rullade in till mål på strax över timmen och blev ivrigt påhejade. Ut på första extravarvet pigga och snabba. Upp för Vargenbacken igen och ned i anslutningsspåret till skalet. 5 km. Gick i ett nafs och vi tog ett varv till. Alla extrapoäng är bra för då kanske jag slipper fira mig ned för ett stup.

Nere vid varvningen inför ett tredje varv tvekade vi en stund. Skulle vi orka springa sedan? Hur många varv tog de andra? Skulle vi tjäna på mer tid för planering av löpningen? Helt ärligt började benen bli sega och Vargenbacken kändes inte så lockande. Ett till sa Hasse och vi kämpade oss upp igen och rullade sedan in i mål efter strax över 2 timmars cykling. Vi hade cyklat snabbast och trodde det skulle räcka med tanke på våra tre extravarv. Dessutom hade vi tjänat lit extra tid att läsa karta och fylla på depåerna. Det visade sig tyvärr bli vår taktikmiss. Laget med systrarna El Kott Helander hade kämpat sig genom fyra extravarv och hann precis i mål innan tiden tog slut. Imponerande!

Mat fanns det gott om!
Mat fanns det gott om, eftersom vi var tidiga i mål hann vi äta en del!

Jag hade överlåtit kartläsning till Hasse och han tog ut en slinga som skulle ge oss ganska mycket poäng om vi klarade det innan tiden gick ut. Skulle vi vara snabba hade vi en reservplan att ta backen vid VästExpress upp till toppen av Hovde och på så sätt få en extra kontroll. Rutten han sett ut skulle innebära många höjdmeter till att börja med och sedan få utförslöpning ned mot Anorak. Det kändes som en bra plan även om tre timmar kunde bli lite i minsta laget med tanke på att vi inte är några gaseller i löparskor. Men friskt vågat hälften vunnet tänkte vi. Att Hasse inte tagit med stationen med repiliering kändes bra även om vi skulle förlora många poäng på att inte ta den.

Sedan följde tre timmar av ren och skär njutning. Så där så att det även i dag knottrar sig på mina armar när jag tänker på det och så svårt att återge det.
Vi tog snabbt den första kontrollen nere vid bron som går över vägen och gick upp mot Jaktstugan och den första bemannade kontrollen. Benen var inte särskilt pigga men det gjorde inte så mycket. Vi var ute på vårt livs äventyr som det kändes. Vi nådde den bemannande stationen och jag förstod att det skulle krävas en del mod från min sida för att klara den.  Väl förankrad i sele och lina fick jag åka över på andra sidan och sedan med hjälp i från Hasse lägga mig på mage och dra mig över en bäck. Det gjorde ont och var fruktansvärt. Paniken gjorde att kroppen inte samarbetade och armarna var kraftlösa. Efter vad som kändes som en evighet med en hel del tårar nådde jag till slut andra sidan och kunde kliva ned på fast mark. Hasse hade inga problem alls och var över innan jag ens hann blinka och 40 poäng rikare kunde vi fortsätta mot Jaktstugan med något mer geleartade ben för min skull. Vi bestämde där och då att helt skippa att repilera oss. Det skulle handla om att ha roligt och inte vara livrädd.

Det var inte så högt upp i luften men räckte gott och väl för mig som är höjdrädd.
Det var inte så högt upp i luften men räckte gott och väl för mig som är höjdrädd.
Han ser nöjd ut min sambo! Här strax innan tredje kontrollen vid Jaktstugan.

Tredje kontrollen tog vi vid Jaktstugan och hejade glatt på ett gäng som lunchade på bron. Med våra nummerlappar väckte vi uppmärksamhet.  Efter en selfie och stämplande sprang vi vidare upp mot Ripfjällets topp för den fjärde kontrollen. En topp vi inte varit uppe på tidigare och en topp med makalös utsikt.

Fjällfie
Fjällfie
IMG_6452
Jag överlät kartläsningen till Hasse. Det fungerade bra. Utan honom hade jag inte tagit en kontroll eller åtminstone inte så många som vi faktiskt tog.
Ripfjället. Vyerna härifrån är magiska.

Här någonstans slog det mig vad otroligt häftiga saker vi tar oss för och hur mycket vi egentligen orkar. På något galet vis var det inte jobbigt trots tuff cykling i benen och många höjdmeter. Det var en stor känsla av frihet och äventyr. En hel dag att leka på. Samtidigt en bisarr känsla för vi tävlade faktiskt utan att se våra motståndare och inte heller veta vilka kontroller de tog eller vilken taktik de hade lagt upp. Det var bara nummerlappen som gjorde oss påminda om det och kampen mot klockan. Att hinna tillbaka i tid. Enda gången vi såg ett annat lag var när vi sprang upp för och såg två små prickar ute på myren på väg mot Ripfjället. En rätt häftig syn.

På väg ned för Ripfjället och mot nästa fjälltopp Mörkfjället för två kontroller.
IMG_6453
Oxsjövålen i fonden. Myren som där nere som vi skejtar på vintern och Klövsjö långt där borta bakom fjällen. Vackra fjäll och vår bakgård.

Jag ville stanna tiden när vi nådde den femte kontrollen uppe på fjället 1000 meter över havet. Högsta punkten med milsvid utsikt över Vemdalsfjällen, Funäs och Norge i fjärran. Två turister som tyckte det var ett konstigt ställe att placera en kontroll på och som tyckte vi var starka som tagit oss upp. Nyfikna på vad vi gjorde och vad det för tävling. Vi pratade en stund och skuttade vidare på stenblock för att plocka den sjätte kontrollen vid lifthuset vid Persbacken.

IMG_6455
Hasse fokuserar på att fota medan jag fotar honom. Vi hann med mycket mer än att bara springa.
Terrängen runt Vemdalsskalet är som sagt stenig men fruktansvärt roligt att tassa över!
Terrängen runt Vemdalsskalet är som sagt stenig men fruktansvärt roligt att tassa över!

Vi tog en snickers och pustade ut lite innan vi tog den röda nedfarten Pass. Röda nedfarter på sommaren i löparskor är något helt annat med skidor på. Brant som attan och jag som hade glömt att ta på mig mitt knäskydd hade en liten känning på vägen ned. Efter halva backen kom vi på att det gick mycket lättare om vi sprang slalom även om det blev längre. Vi kollade av tiden och konstaterade att vi låg långt före den tid vi beräknat och bestämde oss för att ta oss upp till Hovdestugan och masten via den nya nedfarten vid Västexpress. På vägen fanns en kontroll vid bron över landsvägen. Strax innan hör vi drönaren igen och jag skriker åt Hasse att springa snyggt nu när vi blev filmade. På stela ben stapplade vi över bron med drönaren ovanför oss och letade efter nästa kontroll. Den var bemannad och där skulle vi klättra upp i ett rep för att stämpla. Ni som minns repklättring från skolgymnastiken förstår att det kanske inte var det lättaste. Jag som aldrig klarade det där skickade upp Hasse. Han gav upp. Jag fick ta över. Med mycket vilja och god hjälp i från honom kunde vi stämpla och jag tjutande av glädje hoppa ned och springa vidare. Allt under nogrann filmning av arrangörerna.

Vi hade en timme kvar att ta oss upp för den röda pisten och ned igen för att hinna i mål. Att kämpa mot klockan på det här viset gjorde att tröttheten glömdes bort även om benen började protestera. Fokus på att ta sig i mål innan 16.00 för att slippa se sina intjänade poäng dras av räckte gott för att plocka fram det lilla extra. Vi skrattade lite oss åt själva när vi fick perspektiv på hur jobbigt Axa fjällmaraton kommer att bli. Det hade tagit oss 2 timmar att förflytta oss knappt en mil.

Välförtjänt stämpling på toppen av skalet efter vad som kändes som en evighet att kämpande uppför.

Väl uppe skulle vi få en lång utförslöpning efter en grusväg ned till Skalet igen. Två extra kontroller att ta på 40 minuter och vi räknade ut att vi skulle hinna bara vi höll oss springande. Vi stapplande i väg och kände målvittring. Vid näst sista kontrollen gjorde tröttheten sig påmind och det tog oss nästan 10 minuter att förstå hur vi skulle nå kontrollen och med 15 minuter kvar klättrade vi i rasande fart upp bland fjällbjörkar och sten efter snitslar. Jag såg ett träd och förstod att kontrollen var i toppen. Höjdrädsla till trots tog jag fram barnet i mig och var på några sekunder i toppen av trädet, stämplade med skakiga ben och nere på marken igen. Snabbt ut på grusvägen och ned till sista kontrollen. Troligen kände jag mig så mycket snabbare än vad jag såg ut för höjdmeter och tuff cykling hade börjat ta ut sin rätt.

Efter lite irrande runt fel lifthus och inte så nogrann läsning av kontrollbeskrivningen hamnade vi slutligen vid sista utmaningen, att gå på slackline mittemot varandra och hållandes i två pinnar. Tre försök hade vi på oss. Det gick helt åt skogen. Benen ville inte lyda. Kanske hade det gått om vi varit piggare. Vi fick rusa sista biten till mål och hade två minuter tillgodo när vi gick över mållinjen. Nöjda över att vi faktiskt tog fler kontroller än vi tänkt och att vi höll oss till vår plan.

IMG_6450
Min bästa teamkamrat. Förhållandet höll.

Efter målgång fick vi kolbullar och stannade en stund för att heja de två lag som kom lite senare i mål. Svärfar hade kommit för att se målgången och han fotade lite innan han åkte hem till stugan igen. Eftersom han besökte oss i helgen avstod vi bankett och prisutdelning senare på kvällen. Arrangörerna lovade mejl om resultat och en film från tävlingen via mejl sedan. Hur vi placerade oss var inte så viktigt. Vi hade gjort vårt bästa och faktiskt lyckats ta många kontroller. Tre fjäll hade vi avverkat och höjdkurvan inger lite respekt.

IMG_6447

Sammanfattningsvis var det här något av det roligaste jag gjort någonsin. En häftig blandning av cykling, löpning och orientering och ett fint sätt att köra slut på kroppen utan att egentligen reflektera över hur jobbigt det var. Att kämpa mot en maxtid gjorde att det faktiskt inte kände så jobbigt under tiden. Likaså att göra det i team. Hasse och jag är jämna både i löpning och cykling men har olika styrkor. Att kombinera det visade sig fungera mycket bra. Har man dessutom en lagkamrat att tänka på ger man inte upp så lätt även benen skriker att få stanna. Vi hade ingen aning om hur de andra lagen hade lagt upp sin taktik, hur många kontroller de tagit eller om de skulle klara maxtiden. Det var på något sätt skönt. Vi kunde bara fokusera på vår plan och följa den. Göra vårt bästa.

Vi vann såklart inte. Även vi gjorde en riktigt bra poängorientering och cyklade snabbt så var de andra lagen starkare. En fjärdeplats i vårt första tävling av det här slaget är jag supernöjd med! Kanske hade vi kunnat få några poäng till genom att ta det där fjärde extravarvet men det hade inte varit självklart att vi orkat springa så som vi gjorde efteråt. Kanske hade vi fått fler poäng om jag vågat repellera mig men då hade vi inte hunnit ta lika många kontroller som vi gjorde. Det spelar egentligen ingen roll alls för vi hade så roligt och fick en fin dag på fjället och sa båda att det här kommer vi att göra om!

Tävlingen som vi fick förmånen att delta i var ett pilotprojekt som Vildmarksutbildningen i Åre anordande tillsammans med Destination Vemdalen. Tävlingen var de blivande vildmarksguidernas examensprov och tanken är att tävlingen ska köras på ”riktigt” nästa år. Att det var en testtävling märktes inte. Otroligt bra och proffsigt arrangerat och många cykelloppsarrangörer skulle ha mycket att lära av deras exemplariska märkning av banan!
Dett aär verkligen ett suveränt sätt att lyfta fram Vemdalen även som en höstdestination. På det sätt som killarna hade lagt både cykel- och löpbana gör verkligen Vemdalsskalet till något riktigt attraktivt i de här sammanhanget. Fjällen och terrängen häromkring är så mycket mer än pister vintertid och vandringsleder sommartid.
Så är du det minsta nyfiken på den här sortens tävling tycker jag du ska hålla ögonen öppna nästa år och anmäla dig! Kan lova att du får med dig ett minne för livet!

Slutligen så fick jag skav som jag trodde. Men kroppen höll, vi sprang inte vilse och kroppen höll även om jag kände att jag inte kunde ge allt jag hade. Egentligen oroade jag mig helt i onödan som jag brukar!

0

4 Comments

    • Tack! Vi var det, grymma, mest grymma tillsammans för jag tror inte att vi hade gjort lika i från oss och haft lika roligt om det varit en solotävling. Heja teamtävlingar!
      Ja det är jag lite stolt över, det går om man vill. Fast att hissa ned mig längs en brant hade jag aldrig fixat tror jag. Det har liksom räckt med en gång.

    • Tack! haha, nej det är den verkligen inte. Jag har den som backträningsbacke där nere och i tävling var den ännu värre. på egen hand blir det inte lika stressigt. Fast den har ju sin tjusning med på sitt lite sjuka sätt. Utsikten är fin 😉

Leave a comment

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: