Vi kickade igång 2021:s utförssäsong

Vi lämnade stugan och vårvintern och åkte lite mer söderut för att få stigcykling på riktigt. Lite söderut i det här fallet är 25 mil och på den biten har det hänt mycket med våren. Här nere i Rättvik slår snart björken ut och snön är borta. Tanken är att vi ska cykla oss trötta i helgen, fota fåglar och laga riktigt god mat till svärfar. 

Vi startade helgen på allra bästa sätt genom att åka till Källviken och cykla sköna enduroleder. Källviken som jag skrev om för ett tag sedan och verkligen gillar. Det är sådan där cykling som jag allra helst vill hålla på med jämt. Stenigt, flowigt, tekniskt och utmanade och som får cykelhjärtat att slå lite extra mycket.

Jag var lite ringrostig till en början men sedan släppte det. Vi hade fart och fint flyt och jag kunde jobba med cykeln och inte mot den. Bli lite mer trygg och känna att jag faktiskt fortfarande kan cykla och kan cykla bra. Så pass bra att jag skulle testa ett dropp på leden Baksidan. Inte så högt men som har allt det där som brukar få min hjärna att skrika bromsa för fasiken. Byggt i trä, högt upp från marken och ett dropp som man inte ser landning på när man står vid kanten. Tittar på man på det från sidan är det egentligen att bara att få med sig fart och låta cykeln droppa. Men det är lätt att stå vid sidan om och tänka att det inte är så farligt.

Efter lunch bestämde jag mig för att testa det. På vägen upp sa jag till mig själv att jag vill vara en sån som kan droppa sådana där dropp. Och vill man vara något måste man ju prova att vara det. Jag rullade fram till kanten och tittade. Konstaterade att jag inte skulle bromsa innan för jag ville inte försöka backa tillbaka med cykeln så högt ovan marken. Så andades jag lite. Tog lite fart och lät bli att bromsa. Och droppade och hög på adrenalin tjoade jag så det hördes i hela Källviksskogen.

Vi fortsatte med den tekniska ättestupan innan vi mötte upp Johan Johannesson vid Skuggarvet för att se vad Hornberget hade för stigar att bjuda på. Varken han eller vi hade cyklat där förut. Efter en lång klättring på grusväg fick vi utförskörning som gjorde leendet bredare än på väldigt länge. Jag njöt av att få ha någon framför mig som verkligen kan köra cykel utför. Den lilla stund som jag sågryggen på Johan ska tilläggas. Men jag vågade släppa på, använda stenar som avsatser för hopp, vågade lita på att jag valt rätt linjer och det som är brant inte är farligt. Som Lostigens första del som beskrivs som klurigt men som för mig i dag kändes lätt.

Vi fick en timme av riktigt fin cykling med några rejäla backar. Jag fick mersmak och vill cykla ännu mer runt Hornberget, eller i Falun överlag för där finns oändligt med skön utförscykling.

Vi kickade i gång 2021:s utförssäsong på allra bästa sätt och i morgon väntar mer cykling i Rättvik. Lite snällare men otroligt fin så som cyklingen brukar vara här!