Vintercykling är i bland att bara dra cykel

Snöcykling är i bland oerhört långsamt och svårt. Det är en sak att rulla vägar med dubbdäck eller åka riktigt hårda fina stigar. En helt annan sak att ge sig ut i skogen. Framförallt om det meterdjupt snötäcke och kommit mängder med fluffsnö. Men det har sin tjusning och kanske i bland den allra bästa cyklingen. När nästan inte ens är lönt att starta gps-klockan och autopausen tror man står still mest hela tiden.

För några år sedan vintercyklade jag inte. Det var för kallt, cykeln hade inga dubbdäck och så var det mörkret som skrämde. Nu när jag har i mitt tyckte den perfekta vintercykeln, den med feta hjul är det underbart. Kallt i bland men mörkret skrämmer inte längre.

Även om jag som i går hade däck som bär bra var skoterlederna inte riktigt så hårda och uppkörda ännu. Men det gick att ta sig fram även om jag låg lika mycket vid sidan av leden. I promenadtempo trampade jag försiktigt fram i mörkret med så lågt däckstyck att det nästan inte var mätbart. Ju lägre desto bättre bärighet och desto jobbigare på vanlig väg. Jag njöt av tystnaden och mörkret runt om min pannlampa. Njöt av att få cykla och låta trötta skidben få lite genomströmning.

Nu ska bara de skoterburna vinterturisterna få köra upp lederna lite mer och snön frysa på så här Storhogna enrom pontential till fin skoterledscykling i vinter.