Vinterdistans – Singsjörundan och hur cykel förenar

Söndag och vinterdistans igen. Ett lite gråare väder och nollgradigt. Oerhört svårt att klä sig rätt för det är lättare när det är kallt. Velade över att avstå långkalsonger och dubbla ullstrumpor men tänkte att ett par timmar ute faktiskt gör att det blir lite kallt. Dessutom blåste det ganska mycket.  Så på med hela munderingen, en skidmössa och lobsterhandskar och en skidväst utifall. (Den hade jag sinnesnärvro att stoppa ned i cykelryggan) Jag svettades igenom allt i dag och hade svårt att kyla av mig. Det blev lite overkill med andra ord.

Redan i går började jag bli så där pirrigt uppspelt över att få cykla långt och länge som jag bli i bland. Lite som att ladda inför en tävling. Nervöspirrig. Kortare av stakpasset på förmiddagen för att spara lite krafter men lyckades inte så bra med att hålla nere intensiteten eftersom jag faktiskt fick upp lite fart och tävlade mot Garminklockan och en respektabel snitthastighet. Följde nogrannt diskussionen i Happyrideforumet under dagen och kvällen. Singsjörundan utsågs till söndagsdistans. En runda ett gäng hade cyklat i höstas när det var som allra skitigast. Strax över 6 mil skulle det bli och vi var ett ganska stort gäng som tänkte ge oss i väg. Några skulle starta från Brunflo och möta upp oss stadsbor vid macken på Körfältet. Brunfloborna skulle sedan hoppa av när vi åter kommit till Brunflo via Singsjön. Ett bra sätt att avstå bilåkning för oss alla. Jag fick ett meddelande sent på kvällen från Mhireteab, en kille som för ett och halvt år sedan kom från Eritrea till flyktingförläggningen i Grytan. Han har cyklat hela sommaren, alltid lika glad och hejjande när vi mött honom. Kört några tävlingar i stan och varit på mitt spinningpass ett par gånger. Han var sugen att hänga med och jag skickade över en karta var vi skulle träffas.

Vid nio stod han redan vid macken, pepp på att cykla. Vi väntade in Stefan som kom från Ås och lite senare rullade Tobias och Erika in. De hade fått kämpa lite med den nysnön som kommit under natten. Vår  tänkta stora klunga decimerades till sex 6 cyklister som rullade i väg i envis blåst mot Singsjöhållet längs med oplogade vägar. Jag börajde redan längta kaffe och den banan som jag stoppat ned i väskan, vis av erfarenheten från förra söndagen då jag inte hade något med mig. Hade inte fått i mig särskilt mycket frukost på morgonen och mått illa och anade att jag nog skulle gå tom innan jag kom hem.

Det gick ändå rätt skapligt även om benen inte var särskilt sugna på uppförsbackar. Tappade gruppen med jämna mellanrum och kunde trösta mig med Erikas sällskap, även hon med trötta ben. Jag slirade lite i nysnön och försökte intala mig att kroppen var pigg. Gick så där. Som sig bör på Happyrides väntar de snabbare in de andra med jämna mellanrum. Strax innan Singsjön fick jag äntligen lite fart på benen och drog i tät med Stefan. I en uppförsbacke började jag plötsligt må illa, så där kräkilla. Backade tillbaka och tappade sedan hela gruppen i Brynje. Fick stanna och kippa efter lite luft och hejda illmåendet en stund. Kämpade sedan i grym motvind för att ansluta till Hasse och Erika. Obehagligt.

Efter kaffepausen där jag svepte en gel och slukade min banan fick jag tillbaka lite krafter som räckte lagom tills nästa uppförsbacke. Den längsta på turen som effektivt sög musten ur ett par redan trötta ben. Jag och Erika tog det lugnt uppför medan de andra jagade KOM:s. Oss gick det ingen större nöd på. När vi nådde Lunne och Brunflo var jag trött. Så där tomtrött och fick kämpa de sista 15 km hem. Tramp tramp överlev som Mattias Fredriksson säger. Att kroppen är seg beror helt och hållet på att den är ovan distansträning på cykel i februari.

Trots det gråa vädret var det en fin runda som jag kommer att prova i sommar. Lika fint var det att få lära känna en ny kille, få höra lite om cykel i Eritrea och hur de där älskar att cykla uppför. Få höra om Mhireteabs cykeldrömmar. Killen som cyklar varje dag eftersom det är så man blir bäst i världen. Hur han kom till Sverige ensam från ett annat land och hamnar här uppe i kylan. Först till flyktingförläggningen i Grytan, sedan vidare till Trångsviken (där han hittade ett gäng att cykla med) och så till Östersund som han betonade med stolthet. Killen som drömmer om att få flytta söderut för att kunna cykla mer. Det är häftigt hur cykel förenar och vilka historier man får ta del av. Hur mycket vilja och kraft människor besitter. Visst kan det vara svårt med språket i bland men på cykel är det lite lättare faktiskt.

[iframe height=’405′ width=’590′ frameborder=’0′ allowtransparency=’true’ scrolling=’no’ src=’https://www.strava.com/activities/487900843/embed/066134a6291d5b74fead4925c17b8bfd9b3a2147′]

Singsjörundan i Strava. Vinterdistans är inte fy skam det!