#52vardagsäventyr – Höstfjäll och fatbike

Att få kombinera färgsprakande höstfjäll och fatbike tillsammans med en gäng fina vänner var så där roligt att det värmer i kroppen. Att kunna ta sig fram nästan obehindrat över stenar och blöta partier. Det är något alldeles speciellt. Att vädret inte var på vår sida gjorde ingenting. Färgerna blev bara klarare. Det blev en tur som jag kommer att spara i minnesbanken till mörka november. När träden har tappat löven och snön inte riktigt hunnit göra världen lite ljusare. Ett #52vardagsäventyr på feta hjul.

Fatbike och höstfjäll en fin kombination

Jag har bara cyklat fatbike i fjällen på vintern. Som turen till Gammelvallen i våras tillsammans med våra vänner Erika och Claes. Vi cyklade då skoterspår och vesselspår och det blev en riktigt fin vintertur. Jag har lånat Hasses fatbike vid några enstaka tillfällen när det varit barmark. På snälla stigar och inte riktigt fått känna på hur en fatbike egentligen känns när det inte är snö. Fördelen med tjocka breda däck vintertid är att cykeln flyter på snön utan att gräva ned sig. Det gör gärna en vanlig mountainbike  om det inte är isigt och snön hårt packad.

Jag hade verkligen sett framemot den här fjällturen som Stefan Olofsson bjudit in till. Jag fick låna en fuji Wendigo av Egons cykelaffär. Samma modell och storlek som Hasse har. Visserligen en storlek för stor men bättre än ingen alls!

Vi var nio stycken som möttes upp vid Stefans stuga i Gräftåvallen som ligger en liten bit från Bydalen och Högledkardalen. Det som brukar kallas för Östersunds närmaste fjällområde. Det tar ungefär 45 minuter från stan om man åker färjorna från Isön och Norderön. I lördags åkte vi via Brunflo för att hämta upp Happyrides grand old man Reinhold.

Jag hade packat ned en extra underställströja och min tunna featherlight-jacka att kunna byta till vid fikat. Jag var nästan säker på att jag hade ett par extra vantar i ryggsäcken.  När vi väl stod redo att åka var jag rädd att den lite mer regnavstötande cykeljackan skulle bli för tunn. Temperaturen låg bara på ett par plusgrader och regnet hängde i luften. Ruskigt fjällväder med andra ord. Samtidigt är tänkte jag att det är bättre att frysa i början innan man blir varm av kroppsvärmen. Rena regnkläder skulle bara göra en blöt inifrån.

Turen började med en rejäl brant och teknisk klättring längs med Lars stig. En stig som jag hade klarat av bättre med min egen fulldämpade vanliga cykel. Även om en fatbike sväljer större stenar och stök effektivt var det svårt att hålla balansen och få cykeln att göra som jag ville. Jag for omkring som en pingisboll på sadeln och hade fullt upp att inte ramla åt sidan. Jag hade också glömt att mina vinterskors spd-klossar skulle ha bytts i våras. Jag hade svårt att klicka i. Men det gjorde inte så mycket att jag kände mig som en nybörjare på cykel. Inte när vi trampade igenom en tavla av röda och gula nyanser.

När vi nådde trädgränsen och stigen blev lite mer cykelbar började jag få styr på mitt ekipage. Jag vågade också lita på att cykeln skulle svälja stenarna och att den faktiskt tuggar sig uppför på ett ganska lätt sätt. Det är annars lätt att tro att de stora och tunga hjulen rullar långsamt. Att jag hamnade på efterkälken gjorde inte så mycket. Jag hade inte de bästa benen i helgen utan kände mig seg och trött. De andra fick ju en chans att fota och vila medan de väntade in mig. Här uppe är det så otroligt vackert. Precis som i Vemdalssfjällen är det stenigt och till skillnad mot mina hemmafjäll mer kargt och brunt.

När vi stannade vid ett ledkryss skrattade vi lite åt det faktumet att det tagit över en timme att cykla en halvmil. Vi hade haft vinden i ryggen och klarat oss i från regnet som svepte över myrarna bakom oss. Eftersom det tagit ganska lång tid gjordes turen om och vi skulle ta den kortare vägen mot Tväråns vindskydd. Vilket skulle innebära lite klättring och sedan utförskörning. När vi vände upp fick vi både vinden och kallt nästan snöblandat regn i ansiktet. Sara sa något i stil med att det är svårt att förklara för dem inte som cyklar varför man gör det. Det var liksom mitt i prick. Vem ger sig iväg när väderleksrapporten lovar nederbörd och blåst kombinerat med kyla? Vi som gillar det här, säkert inte så många andra.

Strax innan vi nådde platån innan det skulle bära utför tappade jag lite av motivationen. Jag var riktigt trött och hamnade ännu längre efter de andra. Jag funderade om jag verkligen skulle orka hela vägen. Insåg att jag inte kunde vända utan var tvungen att åka runt. Jag visste inte hur långt det var till vindskyddet och jag var hungrig. Så där att det gjorde lite ont i  magen. Jag hade inget tryck i benen och fick gå på den lättaste växeln för att ta mig framåt. Stefan hade upplyst oss om att vi skulle göra ett vad innan fikat. Jag var kall om händerna och handskarna och handskarna var dygnsura.

När vi passerat platån och Östfjället tornade upp sig ur dimman vände mitt lite dåliga humör. Framför oss låg en lång utförskörning i rött och gult. Någonstans därnere skulle vi stanna till vid vindskyddet och jag skulle ta på mig lite varma kläder.  Jag vågade lita på cykeln och svepte ned på smal vandringstig, flöt över ojämnheter och naturliga drops som jag inte gjort annat. Sa till Sara sedan att alla drops borde var så färggranna, de blir mindre hemska om de är fina.

Jag hade hållit mig relativt torr om fötterna i mina vinterskor men lyckades sjunka lite för djupt i hål när Sara gick över styret. Strax därefter skulle vi vada över Tvärån. Jag som är rädd för strömmande vatten tog mig över skakande och än mer blöt om fötterna. Jag frös ordentligt nu och började ana att mina extra handskar låg kvar hemma på hallbyrån.

Väl i vindskyddet värmde kaffet gott och jag bytte underställströja. Som jag trodde så låg vantarna kvar hemma. Efter en stund fick vi sällskap av en herre som jagade fågel med sina två hundar. De frös och parkerade sig på min lite blöta underställströja som ramlat ned på golvet. De såg inte ut att vilja gå ut något mer. När herren gick tevkade de lite och följde så småningom med honom för att lika snabbt komma tillbaka in i värmen. De satt en stund i dörröppning och tvekade!

Efter fikat kortades turen av lite och vi tog sommarleden ned till Gräftåvallens slalombackar. Trots att mina skor var fulla av vatten var fötterna varma. Däremot var händerna iskalla i de böta handskarna och det tog en lång stund innan jag fick tillbaka känseln och kunde växla och bromsa. När jag väl blivit varm ville jag inte riktigt avsluta turen. Det var så otroligt fint.

Men vi hade varit ute i många timmar och några av oss var trötta. 2 mil stannade turen på och med en medelhastighet på runt 7.5 km/h. Det skvallrar om att vi inte hade bråttom och lite så är det med fatbike. Det är lätt att hålla igen när man som jag släpade runt på 16 kg cykel!

Får man cykla i fjällen?

Det får du. Cykling är inte undantaget allemansrätten. Däremot ska du självklart vara försiktig, framförallt om stigarna är känsliga. Håll dig gärna till leder och visa hänsyn på de du möter. Släpp fram vandrare! På våren ska du vara extra noga med att se till att du inte cyklar i kalvningsland. Renarna blir stressade och därför ska man hålla sig undan tills att kalvarna är lite större.

Mer om fjällcykling, om vad allemansrätten säger och vad du ska tänka på när du befinner dig i ett ganska utsatt område vad gäller väder finns att läsa i ett inlägg jag skrivit om fjällcykling. 

Fatbike eller vanlig mountainbike?

Det spelar ingen roll faktiskt. Det går lika bra att ta sig fram med smala hjul som med tjocka. Fatbiken har dock en fördel och det är de tjocka breda däcken tar sig fram lättare när underlaget är blötare. Likaså om leden är stökig och stenig så tar sig fatbiken fram bättre. Det är bara att rulla över jämfört med att ”parera” stenar med en vanlig mountainbike.

Den fatbike som jag lånade och som övervägande av oss hade saknade dämpare. Det gör att cyklingen blir lite mer studsig än med en dämpad mountainbike. Framförallt utför. Men däcken sväljer ojämnheter förvånansvärt bra. Det kändes lite som att cykla hardtail (enbart dämpning fram).

Tänk på att inte ha för mycket luft i däcken. De ska vara ganska mjuka för att du ska få så bra fäste som möjligt. Mycket luft gör att cykeln känns ännu mer studsig och inte sväljer ojämnheter lika bra.

Om du har möjlighet att låna/hyra eller har en egen fatbike tycker jag du ska prova att cykla fjäll med den. Eller varför inte dina vanliga hemmastigar? Det är lika roligt sommartid som vintertid. 

1
Share

4 Kommentarer

  1. Så vackert däruppe just nu. Färgerna!
    Cykelkatten – Cykel, punk och kärlek! recently posted…Apptips – snacka cykligare med CyclEmojiMy Profile

  2. Åh, det är nu jag ska vara i fjällen. Härliga färger! 💕
    Trail & Inspiration recently posted…Varför jag inte har sprungit?My Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge