Rörbäcksnäs – en liten bit av cykelhimlen

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För att beskriva ett av de finaste och roligaste ställena jag någonsin cyklat på. Jag hade inte trott, även om jag hade höga förväntningar, att det skulle vara så otroligt mycket cykelglädje samlat på ett inte så stort område. Rörbäcksnäs har legat på min bucketlist över ställen jag velat cykla i många år. Jag läste en artikel i cykeltidningen som då hette Kadens om Rörbäcksnäs. Det var 2012 och jag var ny på mountianbike och föll pladask för bilderna i det repotaget. Bilder på släta fina tallmostigar och fina singeltracks genom blåbärsris. En stor kontrast till de rotmattor jag vanligtvis trampade och trampar dagligen hemma i Östersund. Jag skulle till Rörbäcksnäs någon gång. Så var det bara.

5 år senare åkte jag dit. Vi hyrde stuga i Lindvallen, Sälen eftersom vandrarhemmet i Rörbäcksnäs hade stängt för renovering. Det blev bra för vi kunde göra en avstickare till Trysil. Vi stannade till i Rörbäcksnäs på onsdagen inan vi checkade in. Både Hasse och jag trötta och slitna efter Mörksuggejakten och ett fjällöparpass dagen innan. Trötta av att sitta i bilen i runt 4 timmar. Men det skulle inte hindra oss. Vi skulle cykla oss trötta och lyckliga.

En av de lite mer tekniska delarna på röda Vallsjörundan.

Det var också vad vi gjorde. På onsdagen stannade gps-klockan på närmare 57 km och ett antal timmar i sadeln. Vi fick sällskap av Daniel hemifrån stan som var på turné med sin husbil. Han skulle vidare till Trysil dagen efter. Tillsammans körde vi den fina röda leden Vallsjörundan innan jag och Hasse åt en lunch i bilen av det som vi kunde hitta på den lokala matbutiken. Efter energipåfyllning cyklade vi den blåa Kalugapasset och avslutade med den gröna Byrundan innan vi trötta och nöjda åkte till Lindvallen för att checka in. Köpte en hämtpizza och åt i cykekläderna. Ingen av oss orkade byta om och var så hungriga att vi lätt hade kunnat klämt en pizza till var.

På fredagen gjorde vi ett återbesök i Rörbäcksnäs innan vi åkte hem till stugan i Storhogna. För att åter få cykla alla fina leder. En sista gång. Vi började med hela Kalugapasset och efter en macklunch i gräset och solen tog vi de allra finaste stigarna på Vallsjörundan och avslutad med sista delen på Kalugapasset. Ett Rörbäcksnäs finest helt enkelt!

Vi sa båda att det här var den allra finaste cyklingen vi fått på mycket länge. Ett riktigt stigeldorado med sådana stigar som vi saknar hemma. Stigar som både inbjöd till fart och flow och andra mer tekniska och kluriga.

En av alla vitmossestigar på Vallsjörundan

Passar Rörbäcksnäs för alla?

 

Ja! Ingen tvekan om att alla som gillar att cykla hittar något som de tycker om. Allt från de allra minsta cyklisterna till oss lite äldre. Rörbäcksnäs ingår i Biking Dalarna som är en samling uppmärkta leder med gemensam märkning oavsett i vilken del av landskapet du cyklar. Grön led är den allra lättaste där nybörjaren får fin cykling till svarta tekniska leder. Här i Rörbäcksnäs är lederna bra uppmärkta och det är aldrig tvekan om var du ska åka.

Vad som är tex respektive blått och rött beror på hur teknisk stigen är och vilken kupering leden har. Vi kunde konstatera att blått och rött här i Rörbäcksnäs skiljer sig en del mot detsamma i Rättvik. Här var blått betydligt mer teknisk i form av sten. I Rättvik avgör kuperingen färgerna på lederna.

Utöver de tre lederna nedan fanns även en blå teknikbana, Högåsen på 3 km, en längre grön led, Näsingen som beskrevs som en bra led för cykelvasatränig samt en grön enkel led för de allra minsta eller nybörjare. Siktån som mätte 2 km

Kalugapasset 15 km stigpropaganda

Kalugapasset blev Hasses favorit på onsdagen. En led som är uppmärkt blå men bitvis går åt det röda hållet sett till en del teknisk cykling. Den är inte särskilt kuperad och innehåller mest stig av de leder som Rörbäcksnäs erbjuder.

Den går bitvis på Vallsjörundan och de andra gröna ledernas stigar men har också egna fina partier som verkligen ger cykelglädje på hög nivå. Skogsstigar blandades med riktigt fina släta stigar längs med kalhyggen och ledningsgator.

Även om leden var blå fanns det partier där den var lite klurig och framförallt stenig. Många av de partierna gick i hop med den röda Vallsjörundan. Men är man lite van att cykla är det inget större problem, åtminstone inte torra dagar.

Vill man göra den kortare och lite enklare avstår man den steniga och kuperade Janishögen. Det är inte alldeles lätt att se var man tar av men det är skyltat med Kalugapasset Light strax innan man påbörjar den steniga klättringen uppför Janishögen.

Vallsjörundan 32 km

Den första av lederna som vi tog på onsdagen var den längsta av dem alla. Vallsjörundan. En runda som skulle innehålla lite mer grusväg än Kalugapasset och som beskrevs att vara i toppklass. Jag kan inte annat än att hålla med. Det blev en favorit direkt även om jag var trött och bitvis frös av energibrist. Vissa delar som ett långt grusvägsparti mot slutet hade med all säkerhet upplevts som trevligare med en pigg kropp och solsken. I onsdags var det lite kallt och mulet nämligen.

Den börjar som alla lederna vid skolan men går sedan i väg tillsammans med Högåsenrundan och bjuder direkt på tekniska utmaningar som uppför med sten och utför bland lika många stenar. Efter de första tekniska utmaningarna och en lite längre klättring kommer det allra vackraste och flowiga stigarna jag åkt.

Sådana där stigar man vill åka om och om igen. Bara för att de är så vackra. Vit mossa som nästan som såg ut som snö. Den bruna stigen som slingrade sig fram och runt träden som små doseringar. Tuffa lite tekniska klättringar uppför som lika snabbt övergick till flowiga och så där härligt småtekniska.

Även om rundan innehöll en del partier på grusväg blev den inte tråkig. Den hade lite av allt och en stenås som verkligen satte mig och Hasse på prov. Onsdagen var fuktig efter regn och stenarna förädiskt hala. Men sådant hör till!

Vill man få det allra bästa av Kalugapasset och Vallsjörundan rekomenderar jag att man börjar på den röda slingan och åker den i ungefär 17,5 km tills man når en vägöverfart och ett par soptunnor och brevlådor. Sedan där gå lederna i hop igen. Följ sedan Kalugapasset tillbaka till skolan. Du får ungefär 25 km grym stigcykling!

Byrundan 10 km

Man ska inte luras av att en led är grön även om man är van mountianbikecyklist. I alla fall inte om den finns i Rörbäcksnäs. Den innehåller inga tekniska svårigheter och passerar inte den steniga Janishögen men bjuder på stigmagi. Sandiga smala traktorvägar, flowiga stigar med naturliga doseringar och små hopp över stenar. Långa partier fin singeltrack och en snäll kupering.

 

Byrundan är den ursprungliga leden i Rörbäcksnäs och som namnet säger får man verkligen se hela byn. Vi åkte med ett stort leende även om våra kroppar var riktigt trötta. Det här en led som både inbjuder till fart och lika mycket till att bara trampa lugnt och njuta.

Byrundan passar alla och framförallt är det en led man kan ta med barnen på bara de har lite vana att cykla lite längre. Med fikastopp klarar de allra flesta den här.

 

Är du det minsta cykelintresserad och gillar flowiga stigar, att inte trängas och få cykla dig så härligt trött ska du göra ett besök i Rörbäcksnäs. Det är så värt en bilresa dit. Det är en bit av cykelhimlen. På riktigt. Vi sa hej då till Röbäcksnäs och på återseende. För är det något jag vill visa min lika cykeltokiga dotter är det stigarna i Dalarna, precis på gränsen till Norge!

7
Share

10 Kommentarer

  1. Så himla rolig läsning! Varmt välkomna tillbaka!

  2. Låter som det får bli en tur till Rörbäcksnäs. Tack för tipset.

    • Ja gör det verkligen det! Superfint ställe och vi har redan planerat in en sväng till i höst. För att visa dottern allt det fina 🙂

  3. Vi har släkt där, kanske dax för ett sommarbesök😀

  4. Vackert! 🙂
    PS. Dum fråga.. (?) Får man springa på utmärkta MTB-leder?
    Trail & Inspiration recently posted…Fjällvandring Sälen – dag 1!My Profile

    • Visst är det! Det får man göra! Allemansrätten gäller. Det kom någon löpare när vi var där och även några med häst. Man får samsas helt enkelt. Dh-banor i bikeparks tror jag man inte får springa i däremot.

  5. Pingback: Trysil och Gullia - en bikepark med det lilla extra - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

  6. Pingback: Rättviks blåa "Farfarsleden" och svarta slingan - cykelglädje! - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge