Äventyrs- och loppsommaren – en epilog

strandträning

Magiska Andersön.

Nu är snart 2016 slut. Ett år som gick fort. Jag har tidigare år sammanfattat min tävlingssommar på hösten. I år blev det ingen tävlingssommar så som den sett ut tidigare. Ett medvetet val som visade sig bli precis så bra som jag hade tänkt mig. För jag älskar att tävla på cykel lika mycket som jag faktisk avskyr att göra det. Baksidan för min del är den stora prestationsångesten som följer med nummerlapp och resultatlista. Att jag inte tillåter mig att inte vara på topp i alla lopp. Jag har analyserat sönder de i mina ögon misslyckade tävlingar. Letat fel och brister och har i bland kunnat ge upp alldeles för tidigare och inte tränat smart i jakten på att bli bättre. När jag blev bättre och gjorde fina resultat blev det svårare att hantera motgångar. Det kan låta fånigt eftersom jag tävlade i veteranklass, i D30 och gjorde det för ”skojs skull”. Jag lyckades vända det med hjälp av Jag kan bara göra mitt bästa och se hur långt det räcker inför sommaren 2015. Jag skrev lite om tankarna kring prestationen i inlägget om mina träningsmål för 2016.   

Jag bestämde mig för att göra det här året till ett år av upplevelseträning. Att prova nya saker och inte lägga pengar på tävlingslicens och resor till tävlingar. Att leka och återfinna cykelglädjen som dalade lite under hösten. Det fanns så mycket mer jag ville göra, ville prova på och inte boka upp varje ledig helg till nummerlapp. Nu på årets sista dagar tänkte jag helt enkelt följa upp min tränings- och äventyrssommar. I sann Helena-anda blir det ett inlägg av det lite längre slaget. (Du kan  u alltid scrolla ned och titta på bilderna om du inte orkar läsa)

Jag skrev om mina träningsmål för 2016 i januari. Satt upp fyra saker som jag skulle fokusera på. Nämligen;

  • Öppet spår 9 mil på skidor.
  • Axa Fjällmaraton 42 km fjällöpning.
  • Ragunda 100 miles, ett mountinbikelopp över 16 mil med galna 4200 höjdmeter
  • Vemdalen Fjällmaraton 42 km fjällöpning.

Öppet spår genomfördes inte. Jag tappade motivationen och kom inte riktigt i gång med träningen inför. För första gången stod jag utan startplats och hade tänkt att köpa en plats nära in på loppet. Jag velade nästan ända in på slutet. Men det blev ändå ett rejält skidlopp under vintern. Nordenskiöldsloppet satte liksom ribban för året och gav en rejäl boost formmässigt. Efter Nordenkiöldsloppet och framåt vårkanten och försommaren lekte jag bara på cykeln. Axa Fjällmaraton låg långt fram i tiden, likaså Ragunda 100 miles.

img_3689

Ett av alla teknikpass under sommaren. Här i branta utförsbackar följt av snäv stig. En sträcka jag förbättrade mig på efter omgångar av genomåkningar.

Jag hade bestämt mig för att nöta teknik. Åka mina vanliga stigar fram och tillbaka för att hitta en perfekt linje. Med lek kommer trygghet och utveckling. Farten kom som en bonus. Passen var långt i från uppstyrda. Inga regelrätta intervallpass eller regelbundna långpass. Strava-tider på roliga segment blev en morot att ta i lite och jag putsade mina tider på nästan alla stigar. Happyrides och fikaturer på fjället blev distansträningen. Men det fanns självklart en tanke bakom lekfylld teknikträning. Det skulle ge bra grund inför nästa tävlingssommar, det vill säga den som står för dörren nu.

After-race i Sveg

Sommaren skulle i gå i lekens tecken, att prova nya saker och utmana mig lite mer. Därför åkte vi till Sveg på nationaldagen och ställde upp i en landsvägstävling. Det blev en Happridetrio som körde vårt bästa i lite över 8 mil. Med ovana landsvägsben och total brist på taktik blev jag nedspurtad precis före mållinjen. Jag drog nämligen i gång spurten för tidigt och damvinnaren på hjul. En fin andraplats och sommarens värsta kramp i fötterna sammanfattade det racet bra. Hasse i sin tur gjorde det bästa loppet och kom trea. Det var starkt att gå med i första klungan! En racereport finns att läsa här om du är intresserad.

Vi passade på att delta i många Happyrides under sommaren och anordnade själva event. Som när jag och Hasse bjöd in till cykling i Vemdalen i mitten av juni. Vi stod överväldigare på parkeringen på Vemdalsskalet och räknade in cyklist efter cyklist. Jag hade varit så nervös över eventet och att ro det i hamn. Men som alltid är det fin stämning i Happygruppen och bara vi kom i väg på cyklarna släppte all nervositet. Vi avslutade dagen med grillning uppe på Storhogna.

Fikapaus på fjället.

Fikapaus på fjället när vi bjöd in till fjällcykling i Vemdalen.

Jag skapade även ett midnattscykelevent i slutet av juni och bloggade om det. En tur för att ta tillvara på försommarens sista chans att cykla från skymning till gryning. Där skarven bara är någon minut. Även om det var arbetsdag för mig och många andra dagen efter var vi ett stort gäng som möttes upp i Badhusparken och cyklade i ett par timmar. Fikade vid en tjärn och susade förbi morgontrötta kor på väg till stan igen. En tur jag inte kommer att glömma på mycket länge!

img_3965

Det här gänget alltså, vilka fina människor!

Om jag höll mig till planen vad gällde cyklingen kan jag inte säga att jag gjorde det vad gällde löpningen. Det blir inte alltid som man tänkt sig och hur gärna man än vill går det i bland inte så bra. Den uteblivna löpträningen inför mina två stora maratonmål blev en stor stressfaktor under sommaren. På senvintern strax efter Nordenskiöldsloppet började ett knä bråka. En liten känning i knät som vanligtvis inte ger sig till känna. Det kom och gick och jag kunde inte springa mer än två korta pass i veckan till mitten av juli.

träningspass

Min målbild för Vemdalen Fjällmaraton. En bild som blev så viktig. Jag skulle springa den sista biten från Björnrikestugan till mål. Den som jag rekat i början av juli. Det hjälpte mig igenom rehaben.

Dessutom hade jag hoppat på utmaningen att genomföra Sportkullan i Älvdalen. En multisporttävling tillsammans med mina lagkamrater Ida och Hanna. Tävlingen skulle innehålla två moment löpning och jag hade ont i magen över att kanske inte kunna klara av det, förstöra för laget och framförallt för att med stor sannolikhet grusa mina chanser att genomföra Axa Fjällmaraton och Vemdalen Fjällmaraton. Jag hade redan insett under en löparunda på fjället när jag satt på en stig och stretchade mitt knä att två fjällmaror inom loppet av en månad inte var genomförbart. Där och då bestämde jag mig för att Vemdalen var det viktigaste om det sket sig. Vilket det gjorde.

DSC_6822

Vi paddlade madrass i Hårkan, en älv utanför stan. Fick punktering på madrassen och jag sprang i skogen i våtdräkt, med pump på ryggen och paddlar på händerna. Vilken syn! Foto Hasse Gustafsson

Den 16 juli startade vi från Trängslet utanför Älvdalen och jag kände redan på cyklingen att något var galet med mitt högra ben. En krampkänning jag haft något pass innan på cykel. Det släppte dock efter någon mil. I endorfinruset, adrenalinet och med tävlingsautopiloten påslagen sprang jag i 8 km och med en känning i knät som inför växlingen till madrasspaddling utvecklades till rejäl smärta. Då hade vi en löparsträcka kvar. Jag grät mig igenom den sista kilometern. Grät i mål och insåg att Axa fjällmaraton inte skulle gå att genomföra.

img_4420

Målgång för lag Fjällkullorna. Vi knep en sjundeplats trots min miserabla löpning på slutet.

Men på något galet vis ångrar jag inte en sekund att jag ställde upp och genomförde tävlingen. Det var bland det roligaste jag gjort. Träningen inför med madrasspaddling i Hårkan, en träningstävling på Frösön och mycket förberedelser till ett riktigt äventyr och en tävling så olik det jag brukar göra. Lagkänslan, att inte veta hur de andra låg till, att fullt ut lita på en grym navigatör och att få i mål tillsammans. Det gav mersmak! Racerepot från Sportkullan finns att läsa här för den som är nyfiken!

Jag ville inte ge upp. Jag brukar inte heller göra det och genomför de utmaningar som jag står inför. Men det kändes oerhört långt bort att kunna springa 44 km två gånger under samma sommar när jag inte kunde ta ett löpsteg utan smärta. Jag gick hos en jätteduktig kiropraktor. Fick laserbehandling, stötvågs- och rehabövningar för löparknä. Uppmanades att träna det jag kunde utan smärta. Det vill säga att cykla.

Och det gjorde jag. Vi gjorde en minisemester i Lofsdalen. Lånade stuga och hyrde utrustning och köpte liftkort för två dagar. Cyklar hade vi fått låna genom vår samarbetspartner Egons cykelaffär. Två dagar av lek och teknikträning när den som är som bäst. Vi klarade röda och svarta leder och jag övervann min rädsla för dropp med stenar.
img_4823

Efter Lofsdalen stod en av sommarens få tävlingar på tur. Vemdalen Bike Challenge. Som uppladdning cyklade vi fjäll i tre timmar dagen innan. En av sommarens varmaste dagar prickade vi in när vi visade lite av det fina som vi har runt stugan för Robin och Sandra. Mina ben var trötta av tunga uppförsbackar och av all värme och tänkte att jag skulle köra igenom tävlingen utan några krav på att prestera. Dessutom hade min cykel börjat knaka oroväckande i bodyn under fjällturen.

DCIM100GOPRO

Men att det ta det lugnt och cykla igenom saker är inte riktigt jag. Jag gick ut på maxpuls redan i starten och körde på rött i 2 mil. Trots många timmar dagen innan fanns det kraft i benen och aldrig har backarna på skalets skidspår känts så bra. Jag tog hem tävlingen för andra året i rad och hade bara 7 minuter upp till herrvinnaren. 7 minuter ned till andra dam. Ett fint styrkebesked och alltid roligt att vinna en tävling på ”hemmaplan”. Självklart skrev jag en racereport. 

img_4719

Så stod Axa Fjällmaraton på tur. Det som var en av sommarens stora mål. Jag hade en startplats men kunde inte springa. Jag funderade fram och tillbaka om jag skulle gå mig igenom loppet. 44 km fjällvandring som knät kanske skulle klara av. Jag blev avrådd, det skulle vara dumt och risken att halka eller göra mig mer illa var stor. Jag velade ända fram till dagarna före när jag fick min biljett såld. Det var faktiskt skönt. Då hade jag inget annat val än att supporta Hasse under loppet. Jag passade själv på att reka inför en träninsghelg (som tyvärr inte blev av). Hittade fina cykelleder kring Björnen i Åre medan Hasse tog sig över Ottfjället. Lagom till han nådde Ottsjö stod jag där med smågodis, kamera och massor av pepp. Det var faktiskt häftigt att få vara en del av loppet från sidan. Få heja på alla som sprang förbi och få stå nervös i målområdet och vänta på att Hasse skulle komma. Jag kände mig oerhört stolt när han passerade målportalen och hade klarat av sitt första maraton. Vill du läsa Hasses racereport kika in här

img_5162

Även om jag fick stryka ett av mina stora mål från listan och sätta ett DNS (did not start) kändes det ändå som ett klokt beslut. Jag fortsatte att gå hos kiropraktorn och fick till slut grönt ljus för att börja löpträna försiktigt. Min första 3 kilometer efter Sportkullan var en stor vinst. Men två veckor innan starten av Vemdalen Fjällmaraton och en vecka innan det långa mtb-loppet Ragunda 100 miles fick jag ett bakslag. Trots att jag lovat mig själv att inte försöka att springa så långt var det just det som jag gjorde. En runda på strax över 2 mil i fjällen runt stugan. Visserligen övervägande promenad men jag halkade illa på en spång och besvären var tillbaka.

Jag hade inte bara riskerat Vemdalen utan även Ragunda 100 miles. Med smärtstillande och vila kunde jag ändå stå på start i Hammarstrand. 16 mil hade Hasse och jag framför oss. Som ett lag med ett enda mål- att ta oss i mål och har roligt under tiden. Kvällen innan under racemötet stod regnet som spön i backen och det hade börjat blåsa upp. Det varnades för storm under tävlingsdagen. Misärväder i 16 mil väntade oss. Men på start var det alldeles lugnt och solen trängde sig igenom molnen. Härligt tänkte vi. Ett par timmar senare drog stormen in över oss cyklister och tog med sig träd efter banan. Det var en läskig känsla att befinna sig i skogen och på grusvägar och höra hur det knakade i träden. Kottar i storm gör ont på kroppen. Det var så pass blåsigt att arrangörerna hade övervägt att blåsa av tävlingen men de visste inte riktigt hur alla skulle informeras. vi var rätt utspridda på banan. Men det gick bra även om motvinden i bland var av grymmaste laget. Vi gick i mål som segrare i duoklassen efter 9 timmar och 21 minuter. Tredje dam totalt och jag var supernöjd. En otroligt häftig upplevelse som gav mersmak för långa mtb-lopp. Racereporten (som är ett av årets mest lästa inlägg) finns här. 

Målgång i Ragunda 100 miles. Foto: Erika Holmqvist

 

En vecka senare skulle vi stå på start på maran. Jag provade allt, grep efter halmstrån och googlade kinesotejp. Det tog bort smärtan när jag gick och jag tänkte att det kanske skulle vara genomförbart. Att gå tills jag insåg att reptiderna inte skulle tillåta en alltför långsam takt. Dagen innan maran gjorde jag det sista besöket hos kiropraktorn. Jag rådfrågade om tejpen men sa inte att jag tänkte starta.

Kvällen innan hämtade vi ut våra nummerlappar. Jag var inställd på att gå till Bräckvallen. Inte springa men bara njuta av en dag på fjället. Det skulle inte göra så mycket om jag inte gick i mål. Huvudsaken var att jag fick stå på startlinjen. Det här ögonblicket hade jag väntat på så länge, att få springa ett lopp i de omgivningarna som jag tillbringar så mycket tid i, kan nästan varenda stig.

Jag gick första biten upp till Jaktstugan. Efter 3 km delade sig banorna åt och min dotter fortsatte på den korta och jag började försiktigt jogga. När smärtan inte kom fortsatte jag. Kilometer efter kilometer och jobbade mig från allra sista plats uppåt.  Jag var hög på livet, hög på att smärtan i kroppen kom av trötthet och inte från knät. Jag grät mig igenom Vemdalen Fjällmaraton. Över att jag fick kramp för att de var så bra, för att jag faktiskt sprang min första fjällmara och att jag sprang bra. Tiden struntade jag i bara jag klarade repet vid Skalspasset. Det som jag trott varit omöjligt bara några minuter före start. Jag hade mycket tillgodo och kunde till och med lägga in en spurt de sista 5 km. När jag fick passera Björnrikestugan och springa den sista biten som jag visualiserat hela sommaren och som varit min morot för tråkig rehabträning var det ren och skär lycka. Det är onekligen min bästa målgång någonsin. Vill du läsa om mina tankar efter loppet finns inlägget här. 

img_5720

Hela familjen på start!

Efter fjällmaran väntade bara välgörenhetsloppet Ride The Park. En varvslinga på 5 km där varje varv räknades. 4 timmar skulle vi cykla och den som kom längst i respektive klass fick skänka överskottet från tävlingen till cancerfonden. Ett fint avslut på en mycket kort tävlingssommar. Jag ställde upp i Happyridekläder med tanken att rulla några varv för en bra sak. Det slutade med tävlingshorn och en vinst i damklassen. Fyra timmar av mjölksyra i trevligt sällskap av Fredrik Sundin och Anders Björk.

14370417_10154555464399521_6721025794315278584_n

Det fanns två hopp på bana. Det som jag såg framemot vid varje varv. Foto: Hasse Gustafsson

Så stod den riktiga hösten för dörren efter en sommar som gick så fort. Som innehöll så mycket roligt. Stora som små saker. Som ensamturer på fjället i åska, löparundor med björnspillning och vaniljhjärtan vid Jaktstugan. Många Happyrides med kaffe, timmar till teknikträning och Stravajakt på stigar i stan.

Jag fick utmana mig på många olika sätt, från att köra landsväg i högt tempo till att passera en ström å på Sportkullan till att gråta av glädje över kramp i ljumsken på en fjällmara. Långt i från långloppscirkus och tävlingsångest. Men samtidigt en längtan efter att få köra hårda lopp och testa formen.

Det blev inte riktigt som jag tänkt med mina träningsmål men i slutändan så mycket bättre än jag vågat hoppats på. Nu står som sagt 2017 för dörren. Än så länge har jag inte spikat nästa sommars äventyr. Det finns fortfarande så mycket som jag vill göra. Men mer nummerlapp är ett som är säkert och mer löpning. Lite längre fram på det nya året kommer jag med all säkerhet skriva lite om det som kommer 2017.

Jag avslutar med det som kanske var det största målet när jag skrev om mina träningsmål förra hösten. Det som jag lyckades nå.

Framför allt ska jag har riktigt roligt under 2016. Det är det viktigaste. 

img_6283

2016 blev jag fjällöparfrälst. Ännu ett i raden av sätt att få njuta av det som jag älskar allra mest!

img_5981

Där själen mår som bäst.

Tack för att du läste ändå hit! Tack för att du kommenterar och gör bloggen levande. Utan dig som läser är bloggen ingenting! 

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: