Årets första fjällöpning

Jag får i bland ett litet stygn av dåligt samvete över att inte vara mer i stugan än vad jag har varit under vintern, våren och sommaren. Det är en totalt onödigt känsla, vilket dåligt samvete är överlag. I alla fall när den tenderar att komma över saker som jag egentligen alls behöver känna så inför. Allt har sin tid och stugan står kvar på sin plats. Det är en liten komplicerad relation jag har till den nu, eller kanske mera till Storhogna. Jag är mättad på alla människor, på alla nya hus och tomer och saknar känslan av ett ganska orört fjäll. Pandemin och trenden att flytta till fjällen har gjort att fjällets sidor numer består av hus och sommaren varit lika tät på människor som vintervecka i högsäsong.

Kanske är det känslan av att Storhogna inte riktigt är som det varit som gör att jag inte åkt ned hit så ofta som förr. Det tillsammans med att jag trivs så bra hemma. Så är det nog.

Men jag har ändå haft en fjällängtan länge. En längtan av de där fjällen som jag så ofta är i. Där jag hämtar kraft och låter saker rinna av mig. Nu har jag stämplat ut för 6 veckors semestern och det gick i ett tills i dag. Middag på Kojbyn i Rätan i torsdags när mammas Örjan fyllde 60 år, downhill i Lofsdalen i går och direkt efter det en tur ned till Rätan igen för att hälsa på mamma och min morbror och hans fru som kommit upp från Stockholm. I dag sov jag mest hela dagen och det tänkta långpasset blev inte av.

I stället för flera timmars löpning såg jag ut en tur från Storhogna ned till landsvägen som går från Katrina mot Börtnan. Via den stig som jag för flera år sedan gick ned med min hardtail och funderade om klövsjökor var bergsgetter. En stig som jag cyklat några gånger efter det. Jag packade ned lite nödvändiga saker i min nya midjeväska jag köpt för att cykla med. Den med vätskesystem och massor av plats för saker.

Jag fick skjuts upp på Storhogna och skulle få hämtning nere på landsvägen. Med lätta steg sprang jag i väg och kände mig stark och lätt. Jag skulle springa lugnt och fokusera på bra teknik utför i stenig och teknisk terräng. Jag skulle också njuta av årets första fjällöpning.

Och njöt gjorde jag. Av fjällstigen under fötterna, Lill-kvällshögen framför mig och den sköna värmen och den lilla vind som tog bort myggen. Jag klafsade över myren mot Bräckvallen och tänkte att ledunderhåll inte vore dumt och att det blir mycket hjortron i år. Jag hejade på några vandrare och höll tungan rätt i mun när jag sprang ned mot fettjejån och vidare upp mot Bräckvallens raststuga.

Där vek jag ned i fjällskogen och hoppade lätt mellan stenar utför. Lika lätt i steget och med låg puls. Midjebältet satt stilla och skönt i svanken och inte alls lika illa som mitt vätskebälte jag åker skidor med. Jag ökade lite tempo när backen tog slut och stod snart ute på vägen. 8 km av både fjäll och skog och ett effektivt sätt att rensa huvudet efter några intensiva. En fin start på semestern helt enkelt!

5

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: