Årets första fjällskejt – kanske Storhognas finaste

I dag var det med eufori jag åkte skidor. Dels för att jag kände mig stark och för att jag fick skejta på fjället. Det blåste ganska mycket när Hasse lämnade av mig på Storghogna och jag var osäker om det var en bra ide att ge mig upp på fjället. Det skulle bli kallt tänkte jag. Men jag ville testa Victkorialeden som gått mig förbi tills jag såg bilder på sociala medier av fint pistade skidspår och skejtbädd. Av vad jag kunnat läsa mig till skulle den leden utgå från Skalets spårcentral, gå via vesselleden upp till Jakstugan och sedan ned mot Fallmoran och följa Röjån mot Skalets skidspår där milen möter anslutningen vid Ripfjället.

Men jag skulle inte utgå från Skalet utan från Storhogna, ta Högfjällsrundan och ansluta till Vicktorialeden vid Fallmoran och skejta upp till Jaktstugan och ned på skidspåret för att ta det tillbaka till Storhogna och avsluta uppe på toppen med en fika på Emma-Brittas. En fin plan.

Och visst blåste det rejält uppe på fjället och visst blev det lite kallt i motvinden men det var så makalöst vackert. Jag gnetade på tvåans växel och stannade om vartannat för att bilder. När jag kom upp på toppen och Högfjällsrundan började vika ned mot Samevistet blev vinden lite snällare. Mot Fallmoran kändes den inte så mycket.

När jag kom ned till Fallmoran såg jag att leden mot Jors-Kari-vallen var körd med pistmaskin. Jag mindes svagt att jag läst att turlederna i bland körs upp på det här sättet men kunde inte minnas var jag läst det. Hursomhelst la jag om min plan och struntande i att åka upp mot Jaktstugan. Att få skejta till Jors-Karivallen lockade mer. Sist jag åkte skidor dit var en vårvinter 2014 när jag och Hasse åkte längd med dåligt fäste.

Med den där lyckliga känslan i bröstet tog jag ut skären och njöt av fin åkning med fjällsidorna bredvid mig. Stannade och ringde Hasse och bad han hämta mig på Ripfjället i stället. Jag skulle vända vid Jors-Karivallen och sedan ta avslutningen av Vicktorialeden, den biten som skulle gå efter Röjån.

När jag vände fick jag vinden i ryggen och kunde åka med god fart och de fyra kilometerna till Fallmoran gick fort. Likaså sträckan längs med Röjån. Lite för snabbt stod jag till slut på skalet skidspår igen. Efter att få åkt bland snötyngda granar med solen som sken igenom. Där jag sommartid har vandrat och fotat. Det var så otroligt fint att jag inte ville åka hem och inte sluta åka skidor. Jag tänkte att spårkortet var så mycket mer värt nu när jag upptäckt att turspåren pistas. Jag bestämde mig för att göra om den här turen, kanske till och med fika i ryggsäck när solen börjar värma ordentligt om några veckor. Tillsammans med Hasse såklart.

När jag skulle ta mig till parkeringen där Hasse skulle hämta mig åkte jag fel och hamnade på anslutningsspåret mot Vargenspåret. Ett lyckoträff även det. Ringde och bad om hämtning vid landsvägen i stället och fick skön utförsåkning på nypistad skejtbädd.

Det blev inte ett långt pass, 16,5 km stannade klockan på. Men det var övervägande kilometer på fjället. Själva Vicktorialeden skulle enligt Destination Vemdalen mäta 11 km. Den blir det nästa gång.

Det är häftigt att få upptäcka nya leder att åka efter så många år här i området. Det är också roligt att det satsas lite mer på skidåkningen och stor eloge till Destinationen som dragit upp så fina spår. Det här kan ha varit en av de finaste turerna jag åkt på mycket länge!

Är ni i området nu under sportlov eller påsklov eller tiden däremellan- ge er ut på turlederna även med vanliga skidor. Testa Vicktorialeden och Högfjällsrundan. Det är alldeles för fint för att missas även om de vanliga skidspåren är bra de med.