Det är två år sedan Offroad Finnmark

Min facebookfeed har de senaste veckorna fyllts med uppdateringar från årets upplaga av Offroad Finnmark. Och jag har scrollat genom mängder av bilder och till och med tittat på bankettfilmen från året när jag, Erika och Sandra var med. Tänker att nästa år. Då är dags igen.

Det är två år sedan vi checkade in och hämtade ut våra nummerlappar och jag var så nervös att jag faktiskt nästan svimmade. Två år sedan när vi som alla andra fotade oss vid den stora skylten. Vi åkte hem till stugorna sedan och gjorde de sista förberedelserna för att starta kvällen efter. Starta i det längsta och mest respektingivande lopp jag kört.

Vi har förberett oss länge. Tränat tillsammans, planerat det mesta i detalj och gjort upp en körschema för våra respektive som skulle supporta oss. Vi hade egentligen ingen aning all som vad som väntade. Mer än 30 mil i Nordnorgefjäll.

Det är två år sedan vi stod på start med våra ryggsäckar fulla av energi och nödvändig utrustning. Det var lite kylig den kvällen och jag minns att mina ben kändes lite trötta när vi cyklade in till stan. När startskottet gick släppte nervositeten och byttes mot en förväntansfull känsla. Hur skulle kroppen reagera? Skulle jag orka? Var skulle det börja göra ont först? Skulle vi ta oss till mål innan maxtiden gått ut? Hur trött skulle jag vara i mål?

Vi fick ett varv inne i Alta innan den första depån och innan klättringen upp på fjället, upp på Finnmarksvidda. Jag minns att jag tänkte att det började på riktigt när vi checkade ut ur depån och tog oss an klättringarna upp. Långa på asfalt, grusväg och sedan fjällstig mot Tutteberget för första gången av två under de 30,5 timmarna som vi var ute.

Jag kommer i håg att jag tyckte det gick lite för lätt. Den trötta känslan i benen var borta och jag kände mig starkare än på mycket länge. Så pass stark att jag utan större ansträngning tog på mig uppdraget att dra min lagkamrat Erika med snöre en bit. Det vi tränat på och bestämt oss för att ta till för att spara energi. Jag fick dock sota lite för det längre fram när ernergin plötsligt sinade.

Det var också 2 år sedan det svåra beslutet att fortsätta med reducerat lag togs. Erika visade prov på att vara stark och ta det svåra men nödvändiga beslutet att kliva av efter runt 8 mil när vi nådde depå i Tutteberget. Hennes kropp mådde inte bra då. Feber är inget ma cyklar 30 mil med. Det är oerhört svårt att bryta och jag led så med Erika. Dels för att hon förberett sig så mycket, vågat stå på start och inte fick avsluta. Men det fanns inget annat val just då. Och oavsett var hennes prestation grym. För hur många tänker ens tanken att köra 30 mil och testar? Och det kunde lika gärna varit jag eller Sandra som bröt om någon av oss känt sig dåliga.

Den där lätta och starka känslan hade jag under nästan hela loppet. Vi hade bestämt oss för att njuta och inte stressa eller tävla med andra. Och vi höll oss till det. Tog tid i depåerna och tog det tempot som kändes bra på fjället. Det gjorde att jag kunde njuta och ta in allt det fina omkring oss. Som en magisk soluppgång mellan Tutteberget och Mollisjok när dimman lättare över fjällen. Ett av de allra starkaste minnerna.

Att få dela en soluppgång, eller känslan av att få varm mat i en depå, eller så mycket sten att man till slut skrattar åt saken är häftigt. Tänka tillbaka på alla timmar vi hade saker att prata om och att vi inte hade särskilt djupa dippar. Det är något jag kommer att bära med mig länge.

Likaså känslan den sista biten när vi förstod att vi skulle klara det. Att vi dessutom hade gott om tid till maxgränsen och inte var sista lag. Att få gå i mål i det allra största och längsta jag gjort och sedan känslan av förlamande trötthet. Det kommer jag minnas länge.

Och nu är det två år sedan och jag hoppas att jag och Sandra kan stå på start till 70 milsvarianten nästa år.

Vill du läsa racereporten så finns den här!