Enduro SM 2022 – två dagars ren glädje

Det är tre år sedan sist jag satte nummerlapp på cykeln. Tre år sedan jag skrev en racereport, den om Offroad Finnmark om ni minns? Jag skulle sedan byta bana och börja tävla i Enduro men livet ville annat under ett par år. Men nu var det äntligen dags när Enduro SM skulle gå på hemmaplan. Jag tog luft under vingarna och anmälde mig i tävling damer för att se och lära. Jag tänkte också ha riktigt roligt och få ha det tillsammans med Sara Rönnberg. Vi som kör så bra tillsammans. Det var en bra strategi för att ha en riktigt rolig dag på cykeln. Och alla hejarop efter banan värmer fortfarande i mig. Alla kommentarerna och dm på Insta och Facebook. Och det stöd och pepp jag fick från Östersunds cykelklubb., den klubb jag kör för numer. Vilken grej! Nä nu kör vi racereport med mindre fokus på placering och mer på hur kul det var! Hänger ni med?

Foto: Andreas Olsson

Träningsdag och en enorm nervositet

Jag vill gärna veta precis vad som ska hända, hur saker och ting går till och hur jag ska göra för att vara trygg. Har jag ett hum om det innan känner jag att en viss kontroll. Nu hade jag ingen aning alls mer än det som stått i PM:et. Visste antal sträckor och vilka det skulle bli. Jag visste att Filippa Ring och Sara Rönnberg skulle köra. Det var skönt att inte ha koll på startlistan och mitt motstånd. Jag skulle bara försöka göra mitt bästa och framförallt ha roligt. Inte tänka placeringar eller jämföra mig med andra. Skulle jag komma sist skulle det inte vara hela världen bara jag åkt bra och hållit hop både kropp och cykel.

Trots den snälla inställningen till tävling så var jag väldigt nervös när jag vaknade på lördagen. Den dagen som var vigd åt träning på banorna. Ute var det lite disigt och vid frukost drog ett lätt regn in. Enligt väderleksrapporten skulle det regna lite lätt fram till mitten på dagen för att sedan bli uppehåll. Jag hade andats ut dagen innan jag när fick veta att bergsväggen inte skulle köras och det inte skulle bli regn. Men jag tänkte att det lilla regn som föll skulle binda i hop lederna och det skulle vara uppehåll under natten mot söndag och hela tävlingsdagen. I stället för att skynda mig upp på berget tog jag det lugnt hemma.

Jag kände mig bortkommen när jag drog min cykel upp till liften. Det var så mycket folk. Jag tittade efter Sara, hejade på vännen Johan som anmält sig i tävlingsklass för herrar och var lika nervös som mig. Vi pratade en stund och när Sara dök upp gjorde vi det första åket i AM-banan. Vi hade bestämt oss för att fokusera på de nya delar som tillkommit i lederna och partier som vi inte riktigt var så säkra på. Eftersom det var vår hemmabana kände vi ingen stress att behöva åka igenom allt flera gånger. Det var skönt och efter första åket släppte nervositeten och jag kunde ta in stämningen. Heja på folk och nöta linjer med Sara. Hon som gör mig lite tryggare och mer avslappnad när vi åker.

Sara och jag körde igenom det vi behövde i lugnt tempo. Vi hämtade ut nummerlappar och den tänkta korta dagen blev en heldag på berget. Böle hann vi aldrig med men de banor där kände jag mig trygg med.

Jag tänkte att det skiljde sig så mellan Enduro som tävlingsform och de tävlingar som jag annars kört. Bara det att få öva en dag på banorna, stå och titta när andra kör. Heja, peppa och bara hänga med sköna människor. Långt i från nervös koll på en banans första eller sista kilometer som på långloppen.

Sara och Johan.

Vi åkte hem och grillade och jag försökte komma ned i varv. La fram kläderna jag skulle köra i. Hade fått låna en funktionsnärströja eftersom jag glömde beställa en egen klubbtröja. Det kändes mycket bättre att få åka i en tröja med klubbens färger än något eget ur garderoben. Jag la ned den energin jag skulle ha med mig och tvättade av cykeln. Jag såg att min växelvajer hade trasats sönder under cyklen och det blev ett sista-minuten-mek av Hasse och Andreas. Det skulle inte hålla annars. Vi kom i säng sent alla tre och jag var jättetrött men jag kunde inte slappna av och låg vaken länge. Jag var nog lika nervös som jag var förväntansfull. Efter tre års väntan var det ju äntligen dags för tävlingspremiär!

Motorsågar, galen publik och ren glädje

Jag petade i mig frukost på tävlingsdagen och kände att det bara växte i munnen. Drack en extra kopp kaffe och fokuserade i stället på att få med mig allt. Som chip, väska cykel och en påse med extra energi och vatten att ställa i teknisk zon. Jag glömde ändå den där extra påsen och fick göra ett kort stopp på affären.

Vi var ute i god tid och kunde se motionsklassen sakta rulla i väg uppför vägen mot Frösötornet. Efter det obligatoriska racemötet hade vi en halvtimme till start och innan det var vår tur att rulla i väg mot första sträckan uppe på berget. Med betoning på att rulla. Först till startportalen för att kolla att chipen fungerade sedan vidare upp mot Frösötornet småpratandes med övriga tävlande. Filippa berättade att damklassen brukade hålla i hop under tävlingen. De väntar in varandra efter sträckorna, när någon hämtar vatten eller halkar lite efter. En ovan känsla för en som är van att de första minuterna av en tävling handlar om överlevnad och orkar man inte hänga på är man avhängd. Att nästan alla damer åkte tillsammans skulle även göra att vi fick starta utan att blandas upp med herrar och dessutom nästan har alla banor för oss själva.

Inför första specialsträckan, AM-banan blev det lite kö. Jag blev lite kall och ännu mer nervös. Insåg att jag inte alls hade övat det minsta på att komma i mina pedaler snabbt och få en bra start. Mina klossar vill inte riktigt sitta fast i skorna och vrider sig lite. Det gör att det både svårt att komma i och ur pedalerna. Jag har tänkt så många gånger att jag måste göra något åt det men det har stannat vid en tanke. Efter söndagens tävling står lite högre upp på priolistan.

AM-banans början. Den bana jag kört mest i sommar. Den uppmärksamma ser att min blick inte är den där den ska. Men jag tog mig igenom kurvan trots allt. Det var ovant med alla som hejade och jag ville se vilka det var.

Men jag kom i väg bra trots allt och utan några missöden.Vi startade med 30 sekunders mellanrum och ville vi kunde få lite mer tid om den före eller efter var långsammare eller snabbare. Det kändes bra, jag hade oroat mig mycket för att vara i vägen och inte kunna stanna och släppa förbi.
Efter första delen av AM-banan hade nervositeten lagt sig lite och jag kunde åka lite mer avslappnad än om med lite försiktighet. Kände ganska snabbt att krutet och klippet i benen saknades men det var väntat. Jag njöt ändå av all publik som hejade, vänner som obekanta.

Efter första specialsträckan fick vi ta oss upp via asfaltsägen till Frösötornet igen för köra en av mina favoriter, Kniven. Den som ger lite pirr i magen i när det är som svårast i ett par kurvor. Jag brukar inte köra den så hårt numer och kände en liten hissnande känsla på start. Jag skulle kasta mig ut och köra mitt allra bästa och helst snabbaste. Jag tänkte att det var galet att göra det, det kunde ju gå illa. Men något händer med pepp från andra, med publik och nummerlapp. Jag körde min bästa kniv tekniskt. Bromsade där jag skulle, tog ned farten och djupandades ett par gånger innan jag körde de branta och tekniska kurvorna innan spurtsträckan som gick på skrå mot slalombacken. Det flöt fint och jag log åt killen med motorsåg och fick gåshud. Det kändes som vilken världscup som helst. Jag blev rörd av att min dotter hejade längs med banan. Känslorna åkte berg- och dalbana precis som i vilket långlopp som helst.

In i knivens stökigaste partier. Foto Hasse Gustafsson

Efter andra sträckan rullade vi i damklassen tillsammans ned till teknisk zon i målområdet och vidare ut mot Böle och sträcka tre och fyra. Klockan hade rullat över en timme och jag kände mig ändå ganska pigg i kroppen. Vi hade gott om tid på oss och tempot var inte högt. Vi gjorde highfive till juniortejer på Vallsundsbron och jag kände en stor värme i bröstet över hur tjejerna runt omkring mig peppade andra. Förebilder!

Väl i Böle hade vi den brantaste transportsträckan att ta oss an, ett sträcka som jag i mina bästa stunder av bra form orkar trampa upp. Jag ville gärna dra upp fullffacehjälmen en stund och få ut lite överskottsvärme. Jag hade inte behövt oroa mig, när det blev brant klev de andra av.

Delsträcka 3 är en av mina favoriter. En förlängning av ett favoritsegment och tillbyggt med hopp i början. Inte så svårt men en sträcka full av syra och en sträcka där jag utmanas att släppa bromsarna. Hoppen i början har jag tränat extra mycket på och vid några tillfällen nästan lyckats att klara helt, några gånger landat så kort att jag känt mig som en pingisboll på cyklen. Jag hade som mål att inte bromsa precis före köra det så bra jag som jag gjort några dagar innan. Men jag blev nervös, bromsade lite och tappade fart. Försökte svälja hoppet men de gick inte heller. De andra hoppen gick bättre och jag kunde köra leden riktigt bra.

Så här hoppar man inte….eller sväljer för den delen heller! Men som fotograf Steke sa, jag hade ju lite luft under hjulen…
På ett av de nya roliga partierna av Calles! Foto: Steke

På sträcka fyra, Calles som gjorts om mycket kom dagens första och enda rejäla misstag. Jag blev för ivrig i en sväng och la mig ned. Även om jag var uppe snabbt gick sekunderna och jag tappade lite av min avslappade åkning. Körde ned lite väl försiktigt men fick lite energi att ta i på slutet av alla som hejade på sidan om.

Vi tappade några i damklungan som tagit lite extra paus på toppen. Jag Filippa och Sara rullade gemensamt tillbaka mot tävlingscentrum och till de tre sista sträckorna. Halv tre skulle vi vara på toppen av berget för att inte tas av banan. Vi hade en timme och tio minuter tillgodo vilket Filippa försäkrade oss om att det skulle räcka gott och väl. Det var bättre att ta det lugnt på transporten och få lite flyt i åkningen i stället för att cykla snabbt och behöva stå och vänta i start sa hon.

En av skrås lite tighta och branta svängar, Foto Andreas Olsson
En sväng som ger lite pirr. Foto: Hasse Gustafsson

Sträcka fem, Skråbanan med höstkurvorna, en av mångas favoriter på berget stod på tur. Jag visste att jag skulle tappa tid mot de andra på banan. Skrå är inte min favorit i år och jag har haft svårt att köra den bra. Inte vågat släppa på där det går, inte vågat hoppa på ställen där man kan spara tid och inte heller fått till starten. Däremot hade jag hittat en bättre linje ned i höstkurvorna. En linje jag tog mycket förr men övergav sedan. Jag hade följt Saras hjul dagen innan och insett hur mjukare den linjen var.

Jag körde i väg och gjorde en bra ingång och hoppade nästan till av publiktrycket som var. Det stod så mycket folk att det nästan var svårt att se ingången till droppet som kommer efter ett par svängar. Det var motorsåg, kobjällror och hejarop bakom varenda kurva. Jag fick gåshud och peppade mig själv att köra lite fortare. Tog höstkurvorna tryggt och bra och spurtade den lilla biten innan målskylten och kom ned jättenöjd. Mötte en leende Filippa och strax efter kom Sara i full fart. Vi konstaterade att det hade varit en rolig sträcka och att det redan snart var slut på tävlingen.

Tjugo över två kom vi upp på toppen igen efter lugnt trampande och mycket prat. Inför de två sista sträckorna skulle alla topp tio i dam respektive herrklassen skickas i väg sist. De andra herrarna skulle starta halv tre, vi andra i omvänd resultatordning. De två sista sträckornas tid skulle bli offentliga förens vid prisutdelningen. Jag anade att jag låg sist och kände att jag kunde ha hoppat över det här momentet. Inte för att det skulle spela någon roll vilken plats jag låg på men jag skulle nervös och inte riktigt kunna slappna av.

Jag fick starta näst först och bestämde mig för att åka den kommande banan kontrollerat. Den skulle bjuda på fler svängar än jag är bekväm med och kan hålla fart igenom. Jag fick en sämre start, satt inte linjen i den första steniga branten och hamnade lite snett i kurvan. Kunde jobba upp fart och ta med mig den till mittenpartiet av snäva svängar. Alla de linjer jag sett ut dagen innan var som bortblåsta i mitt huvud och jag sladdade ned utan plan. Släppte ut en liten svordom och trampade allt jag kunde när det planade ut. Satte sista biten bättre och fick en stor kram av Cissi när jag rullade ut på asfalten.

Inte den tänkta linjen men blicken åt rätt håll! Foto: Andreas Olsson
Foto Hasse Gustafsson. Så här ser en endurostart ut. Avslappnat!

Jag hade knappt 200 meter kvar av mitt allra första Enduro-SM och ville inte riktigt att det skulle ta slut. Jag hörde hur publiken skrek på avstånd och speakern var exalterad. En grässträcka väntande, med stora svepande kurvor som jag inte riktigt var bekväm med. Jag startade, fick en dålig sväng och peppade mig själv att bara gasa. Sista lilla biten in i mål.

Jag var helt slut, trött i kroppen och i huvudet och fylld av känslor. Fick en lång varm kram av Sara, var så tacksam att vi hade gjort det här tillsammans. Kramade om Cissi och fyllde på med godis. Fyra timmars tävlingstid och runt 18 minuters körning på sträckorna var jobbigare än jag trott.

Vi applåderade fram Filippa som vann sitt andra raka SM-guld, Irma Johansson tog silver oh Elina Davidsson brons. Otroligt duktiga och inspirerande tjejer som åkt så snyggt och fått mig mersmak att bli ännu bättre. Sara gjorde en grym tävling och åkte fort och snyggt. Jag kände mig både stolt och glad över hur oroligt duktig hon är och hur hon kör!

Jag vet inte alls hur det gick för mig. Men det är inte viktigt. Jag nådde mitt mål att ha roligt, inte känna den där jobbiga prestationsångesten jag brukar. Jag kom ned för alla sträckor och körde stabilt och följsamt. Jag orkade alla transportsträckor och orkade hålla fokus så länge. Det är en vinst i sig. En bättre uppladdning utan covid och efterföljande förkylning hade säkert gjort att jag orkat trampa mer. Om det gjort att jag hamnat högre upp i en resultatlista vet jag inte. Men jag vet vad jag behöver träna mer på och utveckla inför nästa år. Jag vet också att jag bli riktigt bra på det här!

Blir det fler tävlingar? Ja det blir det! Isaberg i oktober siktar jag på att köra och fler tävlingar nästa år. I elitklass för utmaningens skull. Men nu ska jag fortsätta att glida fram på moln ett tag till.

10

3 Comments

    • Tack! Tror inställningen gör att det går bra. Det var så skönt och befriande att inte känna pressen (från mig sjålv) jag brukar, att inte vara nöjd med resultatet och älta varför det inte gick bra (trots att det så många gånger gått jättebra genom åren).

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: