Swe Cup enduro – en hal utmaning

Det har gått lite över en vecka sedan det var tävlingspremiär på hemmaplan. En helg som blev oroligt rolig och en helg där vädret gjorde lederna såphala och jag fick gå långt utanför min komfortzon. Det blev också en mental urladdning så pass att jag var kände mig helt tom i huvudet på måndagen. Där känslorna av besvikelse och nöjdhet avlöste varandra. Jag hade inte min bästa dag, var bitvis livrädd och gjorde det jag kunde för dagen. Och lite sent omsider kör vi en racereport!

(De allra flesta bilderna till inlägget har Hasse Gustafsson tagit)

Lördag – träningsdag

I tävlingsformen Enduro har man en officel träningsdag före tävlingen. En chans för att memorera leder, hitta de bästa linjerna och träna inför tävlingen. Till skillnad från tävlingsdagen har man här i Östersund möjlighet att nyttja liften under träningsdagen. Det gör att man hinner åka igenom lederna flera gånger.

Vilka leder som ingår i tävlingen och hur de går får man veta kvällen innan. Även om det är min hemmaplan och jag kan alla leder in och utan har jag inte full koll. De kan dras och bandas annorlunda än hur de brukar köras, kan vara leder som inte ingår eller leder som kombineras. Det finns en viss fördel att vara locals såklart men det kan också bli svårt att lära om en led om den inte riktigt ser ut som den brukar. Men oavsett behövs lederna köras igenom och tävlingsdagen var viktig för mig.

Jag var på plats tidigt på lördagsmorgonen. Med en nytvättad och fin cykel och stort självförtroende. Jag visste att det skulle regna lite under lördagen men att söndagen såg ut att bjuda på uppehåll. Mina gamla slitna däck var ubytta mot en uppsättning av samma modeller men med fint grepp och klibbigt gummi. Inget skulle stoppa mig nu.

Jag och Hasse åkte ett åk i GB, den flowiga leden som fått en ansiktslytning och blivit mycket bättre. Den skulle ingå i tävlingen men bandads ned mot fikahuset och avlsutas med ett hopp och en rejäl berm. En gräsavslutning som jag röjt någon dag innan.

Jag mötte upp min kompis Björn och vi tog ett åk Old But Gold, eller SS8 som den hette under tävlingen. En av mina favoriter på berget och en led jag kört många många gånger. Vad jag inte räknat med var att den såg helt annorlunda ut i den tighta svängen som är ledens svårighet. Jag blev överraskad av de fuktiga stenarna och framförallt rötterna som helt plötsligt var framme. Jag förstod att leden skulle bli ännu mer uppkörd, hal och svår att ta sig igenom ju fler som åkte den. I det första åket var avslutningen över stenar och rötter där det är brant inte så svårt. Vid andra åket när det börjat stänka en hal historia. Det skulle handla om att hålla sig på cykeln mer än att åka fort under söndagen och jag blev rädd. Jag började tänka på hur brant den är på ena sidan och halkar man ner gör man sig illa. Sånt jag annars inte tänker på.

Vi mötte upp Filippa och åkte igenom Bergväggen, eller SS6, bergets knivigaste tycker jag med sin branta ingång och rötter på skrå där det lutar ordentligt. Förra året hade jag inga problem med leden men har i år inte alls fått till det. Jag har varit rädd och stel nedför stenbranten i början och dragit en vurpa. Inte alls gillat den. Det gjorde inte heller saken bättre att det hade blivit lite fuktigare. Jag åkte ned och fastnade på en sten och fick börja om. Höll andan hela vägen ned och bestämde mig för att låta den vara under träningsdagen.

Där tappade jag lite av självförtroendet och åkte stelt och inte alls följsamt som jag brukar. Filippa uppmärksammade det och frågade vad jag behövde för att komma tillbaka på banan. Ett par träningsåk i Ladängen skulle nog göra susen.

Här fick vi som loclas huvudbry. Ladängen DH, eller SS2, är den led som tinar fram först av alla på våren, en led som jag nöter så många gånger på vårkanten att jag tröttnar på den lagom tills liften öppnar. Jag kan den utan och innan och vet precis var varje sten ligger, hur kurvorna är doserade och hade inför tävlingen övat att ta den lilla dubblen på slutet. Easy Peasy tänkte jag även om jag visste att ingången skulle vara annorlunda. Vid gott mod åkte vi i väg och för att några kurvor längre ned på leden braka rakt in i bandningen. Där leden brukade gå skulle vi inte. Det blev en berg och dalbana av svängar hit och dit som inte tidigare varit svängar och linjer jag aldrig tänkt skulle gå att cykla just där. Efter ett par åk på en och på SS1, ladängen Light fick jag tillbaka både självförtroende och pepp.

Det höll i sig även när regnet började ösa ned framåt eftermiddagen. Efter ett par åk i GB bestämde jag mig för att det fick räcka. Jag hade åkt igenom allt utom AM-banan som såg ut som den brukar och som jag åkt så många gånger i lite halt skick. Nu ville jag bara hem och äta, vila och tänka på något annat än tävling.

Söndag – raceday

Vi var uppe tidigt på söndagen. Det obligatoriska racemötet skulle vara vid 8-tiden. Jag hade satt på nummerlapp på cykeln, Hasse ordnat med det allra sista och jag packat med den energin som skulle med. Det hade inte regnat något mer under natten och jag intalade mig själv att lederna skulle ha torkat upp. Jag var pepp och förväntansfull. Dels på själva tävlingen oh att äntligen få stå på start igen och dels för att få träffa alla härliga människor. Få cykla tillsammans en hel dag och dessutom såg det ut att bli sol.

Väl ute på Frösön fick vi veta att hela dagens program skulle förskjutas med en timme på grund av tekniska problem med tidtagningen. Jag blev lite glad över det för en timme till skulle vara en timme till för lederna att torka upp. Det blev också en timme till att hänga med folk, insupa stämningen vid startområdet och vänta nervöst på start. Till slut en väldigt lång väntan innan det var vi elitdamer och U23-tjejernas tur att starta. Under racemötet fick vi veta att SS8, Old but Gold hade strukits. Först blev jag lite besviken, det är trots allt en av de roligaste lederna på berget men sedan kändes det skönt. Av korta filmklipp på Instagram kvällen innan hade jag sett att den bara var en enda lervälling på slutet och för mig skulle det bli en kamp att hålla mig på cykeln. För ledens framtid skulle det också vara bra, det är trots allt inte en officiel led och inget som underhålls.

Vi har kört en del i hop i vår och lyckats bli rätt synkade, eller? Nämen det har varit värdefullt att få köra med Filippa, hon är grym på det hon gör. Och så väldigt roligt att hänga förstås!


Fina Elina var också på start, en otroligt ödmjuk och rolig tjej. Tänk så många härliga människor cyklingen för med sig!

En endurostart skiljer sig mycket från en start i ett vanligt cykellopp. Den enda likheten är minuterna innan start med musik och nervositet som det nästan går att ta på. Sedan ett startskott – och sen rull till chipkontroll, sedan rull ut ur tävlingsområdet och i väg på den första transportsträckan. I lugnt prattempo med alla sina medtävlanden. Som någon sa – det här är uppvärmningen. Ingen hets, inga armbåganden och eller maxpuls de första minuterna och jakt på bra placeringar. I stället en känsla av häng med kompisarna en hel dag på berget och det enda att förhålla sig till är att komma till start i rätt tid och sedan maxa på specialsträckorna.

Jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta av mig själv och de andra tjejerna under dagen. Att de var snabba och starka visste jag och hade en aning om vem som skulle kunna ta hem segern. Jag bestämde mig under första transportsträckan att inte kolla liveresultat, att försöka ha samma avslappnade inställning som jag hade under SM och fokusera på att ha roligt. Då brukar jag köra som bäst. Att tänka så är så långt i från hur jag tidigare förhållit mig till tävlingar. Då handlade allt om att vinna och den pressen jag satte på mig själv var allt annat än bra.

Men därmed inte sagt att mina tävlingshorn inte kom ut. Jag gillar ju att jaga tider på Strava och en endurotävling är lite likt det. Jag startade som andra dam på första sträckan och blev peppad av Johan, en ny cykelbekantskap jag träffat under våren. Jag spurtade i väg som om det var det sista jag skulle göra och höll på att ramla redan i första kurvan. Fan Helena tagga ned sa jag till mig själv och tog lite mer varsamt. Vad jag inte hade räknat med var att leden som dagen innan var relativ torr hade förvandlats till en hal och slirig stig utan grepp. I en kurva gick jag omkull. Snopet trasslade jag mig ur cykel och kom på benen och sprang de resterande kurvorna innan jag kom upp på cykeln. Vurpan och hur halt det var satte ribban för dagen. Det hade inte torkat upp.

När jag taggat ned lite och sansat mig körde jag bättre. Jag förstod att vissa leder skulle bli en utmaning och mitt mål fick bli att hålla mig på cykeln. Jag insåg ganska snart att jag inte var så snabb som jag brukar vara när det är bättre förhållanden och att de tjejer omkring mig är grymma. Trots allt tävlade jag mot landets bästa cyklister.

SS3, Kniven och SS4 Skrå var de bästa under dagen och jag körde dom med både självförtroende och fart. Peppade de andra tjejerna på start och blev påhejad själv. Stämningen var så där härlig som jag minns den. Transportsträckorna kände inte så jobbiga och tiden gick fort. Vid en av de längre efter att vi kört AM-banan skulle min dotter stå och langa bananer (eller djungelkorv som skylten sa). Vi möttes av musik, energi och glada tillrop. Jag fick en kram och ett lycka till. Det skulle behövas eftersom Bergväggen, eller SS6 väntade. En led de flesta pratade om som svår och hal.

Den hade fått ett rep i slutet där man ska upp för en rejäl brant. Kommer man inte upp där är det nästan omöjligt att klättra upp utan att ha något att dra sig i. Jag har alltid tagit mig upp och gjorde även det under träningen men bara vetskapen om det fanns ett rep och hur omöjligt det skulle kännas att försöka ta sig upp med en cykel på släp gjorde mig jättenervös. Dels för att själv tabba mig eller för att komma i kapp någon som inte riktigt kommit upp.

Strax innan vår start fick vi höra att det skett en krasch i slutet av leden. Det gjorde mig ännu mer nervös och orolig över hur det gått för den person som gått omkull. Vi fick vänta en lång stund innan tävlingen kunde återupptas och jag startade sedan med bultande hjärta. Jag hade bestämt mig för att ta B-linjen ned i branten för att minska risken att ramla eller fastna i stöket efteråt. Jag skulle försöka hålla mig på hjulen och koma i håg att andas. I efterhand hade det inte spelat någon roll om jag tagit A eller B-linjen. Jag hade inte rekat b-linjen och tappade onödigt mycket fart, fastnade ändå bland stenarna och tappade all följsamhet på cykeln. Jag ramlade och försökte forcerat ta mig upp på cykeln medan jag tömde förrådet av svordomar. Jag sprang till slut ned en bit och kom upp på cykeln för att en bit längre fram ramla igen när jag låste framhjulet i ren panik när jag började kana. Jag var rädd att den som startade 30 sekunder bakom mig skulle koma i kapp lagom till banans sista del där det där repet fanns.

Jag försökte sansa mig och hitta flyt och självförtroende att ta med mig fart och komma upp på andra sidan. Jag hade inte räknat med att kurvan innan skulle vara så hal och fick en riktig risig ingång med låg fart. Hjälp tänkte jag och peppade mig själv att låta bromsarna vara och ta några tramptag i botten. Med nöd och näppe tog jag mig upp och kunde nå målgången och andas ut. NU var det västa gjort och hade jag klara att det skulle nästa led, den svarta Görans inte vara något problem.

Nu slappnade jag av ordentligt. Förstod att min första vurpa på sträcka 1 och den tid det tagit att ta mig ned för sträcka 6 med all sannolikhet gjort att jag låg sist. Jag förstod att jag inte kunde göra så mycket på två de två sträckor som återstod och först blev jag lite besviken. Men samtidigt hade jag gått långt utanför min komfortzon. Det är inte lätt att ge sig i väg i tävlingsfart i förhållanden som man tycker är lite läskiga och åka bra när det verkligen gäller. Dessutom försöka att tänka bort publik på de allra svåraste ställena. När jag lyckades ta mig igenom Görans svåra stenparti med bra flyt och klappade jag mig mentalt på axeln. Jag är ju ba på det här och för några år sedan hade jag inte för mitt liv gett mig ut på bergets svårare leder.

När vi tog oss uppför den längre transportsträckan och förbi min dotter ville jag inte riktigt att tävlingen skulle ta slut. Vi skulle bara köra en led till innan målgång och de fem timmar vi varit ute hade gått alldeles för fort. Jag njöt lite extra av GB-banan, halkade mig ned för gräsavslutningen och rullad trött och glad i mål. På vilken placering visste jag inte och har inte ens kollat efteråt. Det är faktiskt helt oväsentligt.

Gustaf Esteban skötte speakerjobbet galant!

Jag grattade Filippa till en seger, Elina Davidsson till en fin andraplats och Linn Olstam till en tredje plats. Drack lite kaffe och stannade kvar tills alla åkt hem. Hjälpte till att banda av SS8 och packa in pinnar och skräp. När energin var helt slut och klockan började närma sig halv åtta åkte vi hem via MAX. Ingen av oss orkade laga middag.

Äntligen hade jag fått bli eftertävlingstrött igen och äntligen fått köra enduro på hemmaplan. Det har varit en lång väntan i två år och en lång väntan att få göra tävlingspremiär på Orbean.

Nu lite över en vecka senare planerar jag redan för att åka till Ulricehamn i slutet av augusti och sedan köra SM i Falun. Det ger mersmak och pepp att träna lite till. Jag vet vad jag behöver öva på!

1

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: