Fatbike till Varggransstugan

Varggransstugan återöppnade i början av vintern. Förr om åren var Varggransstugan ett givet val på vintern. Lift gick upp, servering fanns och soldyrkarna var många. Sedan några år tillbaka har stugan stått tom. Vi har kikat in lite nyfiket när vi varit upp till Varggranstjärnen om somrarna. Funderat på hur det ser ut inne, eller kanske mer hur såg det ut? Tänkt att det varit tråkigt att det inte var i drift. Läget är fantastiskt om man vill locka turskidåkare och skoterfolk. Så kom Varggransstugan ut till försäljning och nu har det öppnat och i dag kom vi äntligen upp för en lunch med cykel. Något jag inte riktigt trodde skulle fungera. Jag har haft en tanke att cykla via vägen från vargenparkeringen, som vi cyklar sommartid och som nu är skoterled. En galet jobbig klättring som är tuff sommartid och nästan omöjligt på fatbike såvida skoterlederna inte är stenhårda.

Men så kom jag på att jag sett skoterledsskyltar från Stockåflåstugan när vi sprang en sommar. Den gången när sprang vi från Varggranstjärn och över stenrösena ned mot Vargen. Jag surfade in på skoterleder.org (ett hett tips om man vill veta var skoterlederna går!) och visst gick det en skoterled från myren vid Vargen och upp till Varggransstugan. Det skulle bara vara att vika av från den led som går mot Timmerkojan. Dock såg det bitvis ganska brant ut men vi sa att det värsta som kunde hända var att vi skulle få gå eller vända tillbaka.

Vi tog med oss lite förstärkningskläder och rullade landsvägen mot Vargen. Vek sedan upp mot Stockåflåstugan längs med skoterleden. För några år sedan gick vi med snöskor upp längs med skidleden bredvid skoterleden. Ett fint familjeäventyr. Vi har också skejtat upp och minns jag inte helt fel har vi kört längs med skoterleden vi något tillfälle.

Vi hade ingen aning om hur långt vi skulle få ta oss upp och hur jobbigt det skulle bli. Ett par kilometer i allafall och vi hade tur. Skoterlederna är hårda och resterna av sladdningen finns kvar i kanterna vilket gör leden lika lättrullad som en grusväg. Perfekt för fatbike och perfekt när man inte behöver ta ut så mycket luft. Vi gnetade på upp och jag stannade flera gånger för att fota. Även om det inte var strålande solsken var det vackert. Sa till Hasse att det egentligen inte spelade någon roll vilket fjäll vi tar oss an, det är lika fint och ger samma sköna känsla i kroppen oavsett.

Jag tänkte att det är en underlig värld vi befinner oss i just nu. Även om det inte märks så mycket här eftersom det är lågsäsong innan påsk och det är mest locals ute. Här är det sig likt, fjällen står där. Folk åker skoter, några går på tur, handlar på Ica och fikar. Samtidigt gnager en känsla av oro. Men sådana här tillfällen blir det extra viktigt för mig att låta allt vara som det brukar så gott som det går. Och det känns viktigt sådana här gånger att stötta de lokala företagarna så gott det går. Som att luncha på fjället.

När vi vek av mot Varggranststugan hade vi tuffaste biten kvar. 1 km stigning och 600 meter lite lättare cykling. Tack vare det hårda underlaget kunde vi hålla oss på cyklarna hela vägen upp även om det var på lättaste växeln och med mycket pannben för att inte sluta trampa.

Väl uppe vid stugan möttes vi av många ekipage skotrar och en stor hund som mötte upp gästerna. Vi parkerade våra fatbikes utanför och klev in i värmen till det som vi funderat så länge på hur det såg ut. Och mysigt var det. En blandning av våffelstuga och finare resturang. Hasse satte tänderna i en stor skidåkarsmörgås och jag på en kladdkaka och en bulle. Vi tog en tretår, klappade den där hunden som mött oss. Hunden som hörde till Varggransstugan och som lojt gick runt gästerna.

Vi satt kvar en lång stund och jag föreslog att vi skulle ta vägen över Ripfjället hem. Prova skoterleden från Skalet och mot Jaktstugan och ta leden vi blev så förtjusta i för några helger sedan. Och efter cykling via Fallmoran och Storhognaplatån. För att slippa tråkig cykling på landsvägen. Skulle det bli för mjukt i första klättringen upp mot Jaktstugan var det bara att vända hemåt.

Det visade sig bli en riktig fullträff. Mätta och med my energi kändes klättringen inte så tuff även om vi bitvis fick dra cykel innan vi kom upp på kalfjället och kunde vika ned mot Fallmoran. Skoterleden fortfarande hård och lättkörd. Timmarna och antal höjdmeter tickade på medan vi la kilometer efter kilometer bakom oss.

Väl hemma igen efter 3 timmars cykeltid och nån timmes lunchpaus var vi nöjda. Över att framförallt tagit oss upp till Varggranstugan som vänner pratat så gott om. Ätit lika gott och sedan tagit oss över två fjäll till. Dessutom kört en av områdets finaste fatbiketur väl värd att cykla fler gånger. Det är fint på något sätt att trots alla år här ändå finna nya pärlor, från fikaställen till cykelrundor. Och lika fint att göra helt vanliga saker en ovanlig fredag i mars.