Fjällcyklingens tid är här.

I går var jag så pass pigg att jag ville rulla i gång kroppen litegrann. Det blev till slut tre sjukdagar hemma och det som är kvar är trötthet och den där tunga känslan jag har i bröstet efter coviden. Men inget som skulle bli värre med lite rörelse. Jag ville gärna få lite luft och röra på en kropp som blivit lite rastlös. Jag ville också komma ut på fjället en stund och få uppleva lite höstfärger. Även om jag inte bryr mig så mycket om tjurigt fjällväder var jag inte så pepp på morgonen. Det hade regnat, det var blött och blåste. Jag hade ingen plan för cyklingen och kände mest den där uppgivna känslan över cyklingen här. Min glädje har för av hemmasnickrade förbudsskyltar och irritation mot cyklister. Jag orkar inte argumentera och orkar inte med de här konflikterna. Så därför blir turerna här få numer. Tyvärr.

Men å andra sidan är hösten en bra tid att ge sig ut. Det är lite folk på fjället och det är den allra finaste tiden för fjällcykling nu. Jag bestämde mig för att cykla mot Björnrike, ta mig till Vemdalen och upp via den långa branta backen som kommer upp vid parkeringen där vägen upp till Varggranstjärn börjar. Ett par timmar ute räknade jag med så Jag packade med energi och en extra slang – som tur var skulle det visa sig.

Kroppen kändes seg när jag cyklade hemifrån men tempot skulle vara lugnt och jag hade inte bråttom. Regnet hängde i luften och det mörkt över fjällen. Däremot var luften klar och temperaturen alldeles perfekt. Det gråa vädret gjorde färgerna ännu mer intensiva. Det kändes till och med lite skönt att få ta på sig underställ och vindjacka och ha en tunn mössa under hjälmen.

När jag nådde anslutningsspåret till Björnrike såg jag att den tänkta vägen jag skulle ta tillbaka var nyrenoverad och inte farbar just nu. Jag gjorde om mina planer och bestämde mig att cykla till Björnrike, ta några utförssegment och den fina Nipstigen för att sedan vända tillbaka och klättra hela vägen upp till spårcentralen från landsvägen. En ambitiös plan med en nyfrisk kropp.

Det kanske var tur att jag på väg ned mot spårcentralen vid Björnrike punkterade på en av alla vassa stenar och fick göra om min plan ännu en gång. I efterhand hade jag aldrig orkat. Jag överlade en stund med mig själv. Ringa efter skjuts eller stoppa i slang och korta av turen igen eller åtminstone köra ned till Ica på Björnrike och klättra tillbaka upp ta samma väg hem. Efter lite energipåfyllning la jag i en slang, pumpade upp lite extra hårt och fortsatte ned mot Björnrike.

Efter en riktigt rolig utförskörning bet jag i hop och klättrade upp mot spårcentralen igen och vidare upp mot Templet, vindskyddet högst upp på anslutningsspåret. Jag hejade glatt på vandrare jag mötte och fick leenden tillbaka. Uppe på högsta punkten tog jag några bilder innan jag cyklade ned mot Vemdalsskalet. Jag passade på att göra en liten avstickare till flowtrailen och såg blåa flaggor och det byggs mer minsann. Sedan bet jag i hop igen och tog grusvägen hemåt i lite lätt motvind.

Två och en halv timme senare var jag hemma. Nöjd över att tagit mig ut och fått lite fjällcykling. Kanske inte den allra bästa häromkring med mest skidspår men ändå lite fjällkänsla. Jag tänkte på alla gånger vi cyklat anslutningsspåret mot Björnrike genom åren. Vi bjöd till och ned in till en happyride för många många år sedan som passerade just det där skidspåret. Det var på den tiden när vi upptäckte området och hittade fina guldkorn. Många av dom är borta till förmån för tomter men många guldkorn finns kvar. Jag fick lite mer lust till cykling här och de där guldkornen ska jag återupptäcka i höst och nästa sommar! Vem vet, det kanske finns lite stig som ännu är oupptäckt?