2022 – en återblick

Jag letade lite i bloggen efter en summering av 2021 men kunde inte hitta någon. När jag tänker efter så kommer jag i håg att jag aldrig skrev en sådan. Det var ett år av utmattningssyndrom och svårt att hitta för att skriva. Det var ett riktigt jävligt år. Även ett år utan någon mening med träningen mer än att hålla näsan ovan ytan. Jag slutade regga puls på passen och det ha jag inte återgått till efter det. Det uppehållet av återblickar strax efter nyåret bröt en svit av många års summeringar. Men jag lärde mig mycket av 2021 och tog mig igenom det.

Om jag tittar på året som gått utifrån mitt mående och min väg tillbaka så har lärt mig mycket av 2022. Det bjöd på både motgångar och medgångar men kanske allra mest en lång slakmota trots allt. Jag har mått mycket bättre under det här året. I januari i fjol jobbade jag 50% efter att fått backa när jag ivrigt gick upp på 75%. Det fungerade inte alls. Jag hade som mål att kunna komma upp i mina numer 80% i april. Det blev inte så heller. Jag var tvungen att backa men i maj-juni någongång var jag uppe på 80% och är kvar där även om det många dagar är en kamp. Mot ett mycket sämre minne, svårigheter att hushålla med energin och mot trötta dagar som inte blir bättre av att jag sover. Det är en kamp mot att inte trigga stressen och försöka få tröskeln att bli lite högre. Jag har ändå tagit så många kliv i rätt riktning och klarar så mycket mer än för ett år sedan. Bara det att jag lärt mig ett nytt verksamhetssystem på jobbet och samtidigt roddat hembesök och möten även om just möten är det jag har svårast med. Jag blir för hjärntrött. Jag har också insett att jag är viktigast och inte jobbet och att den plats jag är på jobbmässigt inte är den plats jag ska vara på i så många år till.

Jag har äntligen hittat tillbaka till orden, till kreativiteten och lusten att skriva och skapa. Jag stickar igen något jag gjorde mycket förr. Jag mår bra av att ha något att göra med händerna och se något växa fram. Jag mår också bra av att fota och det har jag fortsatt med. Jag har också haft orken och lusten att ta hand om mina bilder efter att de tagits.

En riktigt fin bild på mig som Hasse tagit. Jag i en mössa jag stickat själv.

Om jag bryter ned året i månader så ser jag hur mycket jag har gjort och hur mycket som har hänt. Jag ser också vilka fina träningsminnen jag samlat på mig. Som i januari när jag bestämde mig för att delta i Fat Viking Global Edition som även under 2022 blev en hemmavariant på grund av pågående pandemi. Jag valde den korta versionen på 5 mil. En lagom nivå när kroppen inte alls var att lita på. Det blev magiska timmar ute i slutet av januari, tillsammans med vänner och i solsken. Jag åkte också skidor i spåren runt stugan och hemmavid och köpte mig äntligen ett par riktigt fina skejtskidor.

Jag fyllde också 42 år och jobbade hemifrån igen. Den korta perioden av mindre smittspridning och jobb på kontoret igen byttes till restriktioner och hemmakontor. Det gick men var tråkigt. Framförallt när jag var ensam hemma och Hasse körde pistmaskin.


Eftersom soppan till bilen blev så dyr kändes det inte så värt att åka mellan stugan och Torvallaby så ofta. Därför blev det mycket hemmatid för mig. Även om det var tråkigt att inte vara så mycket med Hasse blev det ändå bra. För i februari återupptäckte jag mina gamla favoriter för fin skidåkning, som Löfsåsen. Ett fint alternativ till fjällskidåkning och en känsla av att vara långt hemifrån trots att jag i princip bara åkt på andra sidan sjön. (Ett spår jag verkligen rekommenderar, åkt dit!)

I både februari och mars åkte jag mer långdfärdsskridskor än jag gjort på många år. En söndag spenderades med Cissi i flurigt väder med fika på de sista saffransbullarna efteråt. Dte var en oerhört fin tur trots vädret. I början av mars tog jag och min vän Sandra en tur efter jobbet. En fredagstur med vacker solnedgång och middag på isen efteråt. Det var svinkallt oh vi åt fort fick en fin eftermiddag tillsammans. Vi båda konstaterade att vi bor väldigt bra med tanke på det stora utbud det finns av friluftsaktiviteter. Några veckor tidigare hade vi åkt turskidor i spikbodarna i pannlampans sken och druckit te vid en fäbod.

I mars vinterbadade jag i isvak nere i badhusparken tillsammans med ett stort gäng vänner. Vi hade cyklat fatbike en sväng innan oh avslutade med pizza, bad och bastu. Det var en otroligt häftigt upplevelse att våga sig i och ta kontrollen över kroppen. Jag skrattade mycket den kvällen och åkte hem med en varm känsla inombords. Över fina vänner och en lika fin kväll. Jag bestämde mig också för att vinterbada mer. Hände det? Nej.

April kom med en försmak av vår tills det dumpade snö i Jämtlandet så som det gör i april. Jag börjar längta stigcykling när april kommer och glömmer bort varje år att våren inte riktigt kommer förens någon gång i maj. Men April burkar ofa bjuda på fina utevistelser med både ljusa mornar och kvällar. I år åt vi påskfrukost på Andersön tillsammans med våra vänner Robin och Sandra. Det var en strålande fin och vårvintervarm morgon. Vi var nästan ensamma där ute till en början. Vi stekte amerikanska pannkakor och åt dom i solen på isen vid strandkanten. När klockan började närma sig sen förmiddag var det så mycket vårvinterfirande folk omkring oss. Vi bestämde oss för att åka hem.


April var också avslut på en fin skidsäsong och den sista turen gjordes i Edsåsdalen med vännerna Sara, Hans och Anders. Det var en sån nästan overkligt fin och varm måndag. Annandag påsk om jag inte minns helt fel. Jag skejtade i t-shirt och hade glömt solkräm. Snösmältningen hade kommit i gång men det var så pass mycket snö kvar i spåren att det gick att åka. Sara och Hans visade det allra finaste i form av Älgbergsrundan och delar av Årefjällsloppets bana. Jag slet med dålig ork och en känsla av sandpapper under mina skidor och kunde inte förstå att 3 timmars skidåkning kunde vara så jobbigt. Jag delade den känslan med Anders. Det fick sin förklaring senare på natten efter att jag kommit hem. Då kom feber och influensakänsla. Jag testade negativt för Covid men var riktigt krasslig ett par dagar. Anders hade också blivit sjuk.

April var också stigcyklingspremiär. Först ungefär 2 mils trampande på asfalt fram och tillbaka för att få cykla 10 meter snöfri stig i skogen. Sedan ett par dagar i Rättvik för cykling både där och i Källviken.

Med Maj kom också cykelsäsongen i gång på riktigt. Jag hängde i Böle och njöt av riktigt fin cykling. Det är som allra bäst där innan gräset växer sig högt. Jag löste också ett historiskt säsongskort på berget när de öppnade rekordtidigt. Äntligen skulle liften gå hela sommaren och jag kunde åka hur mycket jag ville.

Jag testade att åka rullskidor med vännen Sofie. Något jag velat göra länge. Tyvärr blev det inte mer än ett tillfälle rullskidor men det var roligt att testa på och något jag kan tänka mig att göra fler gånger.

Allra roligast i maj var ändå den stora uppslutningen av cykelsugna tjejer som ville träna med mig och Sara Rönnberg. i Östersund cykelklubbs regi körde vi ett par tillfällen med tjejträning. Något jag har saknat efter att jag hoppade av She Rides för några år sedan. Jag hoppas jag och Sara kan sy i hop något till den här sommaren också och göra det vid några fler tillfällen!

Så kom juni och jag åkte till Lofsdalen för att köra tjejläger tillsammans med Eszter. Vi upprepade det uppskattade upplägget från hösten innan och bjöd in till en helg med lite extra guldkant. Vi hyrde en stor stuga, bjöd på otroligt god mat och massor av fin cykling. Läger är något jag vill göra ännu mer av i framtiden. Det ger mycket.

Juni var också mycket cykling både på berget och långa distanspass på grusvägar. Även om Juni började med regn slutade månaden med värme och riktigt sommar. Så pass att jag passade på att bada i sjön nedanför mig. Nu när jag tittar i backspegeln var sommar och i juni och sedan regnade och blåste resten av sommaren bort.

I juli sprang jag äntligen på fjället igen. Löpningen har under de två senaste åren varit ett naturligt inslag i min träning. Målet har varit och är att få springa en fjällmara igen. Det blev ingen i somras men vem vet, kanske blir det i år?

Det började också närma sig till SM i enduro och i juli började jag träna lite hårdare igen efter utmattningen. Bättre sen än aldrig tänkte jag och la in intervaller på endurocykeln. Uthålligheten har varit bra men jag behövde lite mer fart i benen. Jag kände mig pepp och längtade att få sätta på nummerlapp på cyklen igen efter alla år utan.

Så kom augusti och mitt stora mål närmade sig, Enduro SM. Jag hade tagit stora kliv och klarade av leder på berget som suttit som små hjärnspöken. Jag varvade bra träningspass med att göra annat som tog bort lite nervositet. Som att besöka Hara ångbåtsbrygga en fin kväll. Vi fikade ett par timmar på ett nästan fullt fik och kanske var det där som jag blev smittad av covid?

Efter att ha klarat mig under hela pandemin slog det till någon dag efter den där fikaturen. Jag hade inga större symptom men huvudvärk och yrsel gjorde mig lite osäker och för säkerhetens skull tog jag ett test. Eszter skulle komma och besöka oss under helgen och Hasse skulle ned till sin pappa veckan därpå. Testade visade positivt och någon timme senare hade jag feber. Med två veckor till SM var det oerhört dålig tajming vilket jag också skrev om.

Men hoppet är det sista som överger oss och med en kropp som var helt slut och kraftlöst med gott självförtroende bestämde jag mig för att köra. Jag skulle ha roligt, få lära mig mycket och hänga två dagar på berget. Roligt fick jag också. Jag bestämde mig för att strunta i resultat och bara köra så tekniskt bra jag kunde och njuta. Två dagars ren glädje döpte jag racerreporten från tävlingen till. Och fler racereports kommer det förhoppningsvis bli mer av till sommaren!

September kom med alla färger och tid för fjällcykling igen! Jag har tappat glädjen till det under senare år, framförallt på fjällen runt stugan. Det har i takt med allt större mängd människor som är i området blivit diskussioner och trista förbudsskyltar. När jag väl cyklar gör jag det när det största turistsäsongen är över. En av de få turerna hemmavid stugan gick till Björnrike efter att jag tillfrisknat från ytterligare en förkylning och spår av coviden jag hade innan SM.

September är inte heller enbart fjällcykling utan en fin tid att vara ute och vandra på. Vi har inte gjort några längre turer i år men många fina dagsturer. Bland annat letade vi en gammal stig upp på en topp strax före Vargens camping. I lite ruskigt höstväder lagade vi lunch och fick se både havsörn och kungsörn! Vackerhösten är inte bara fin till fjälls utan lika fin hemma i Östersund och i år lite extra färggrann tror jag. Jag och Sandra tillbringade mycket tid ute med våra kameror och fångade fåglar och färger. Men precis som till fjälls är hösten kort och efter några blåsiga dagar var löven och färgprakten borta.



Oktobers första hälft brukar vara fin och jag njuter av att få vara ute då. Jag passar på innan det blir allt för mörkt på eftermiddagarna och det jobbiga mörkret tränger sig på. Oktober blev svår i år. Jag fick backa lite igen på jobbet. Inte i procent av arbetstiden men arbetsuppgifter och ta en del av mina flextimmar för att varva ned. Jag skrev om ett fint avslut på en jobbig vecka som handlade om just detta. Jag försökte fylla helger med sånt som jag mår bra av. Som att spendera tid med min dotter. Hon som under sommaren hittade tillbaka till cyklingen. Vi åkte till Åre och cyklade ett par timmar och körde distanspass här hemma. Jag och Hasse avslutade utförssäsongen med en cykelhelg i Järvsö och spenderade en sista hösthelg i stugan med regnigt väder i vackra färger.

Oktober byttes mot ännu mörkare november och jag fortsatte göra sånt som gör gott. Tog mig upp en fredag och följde med på Happymorningride. Något jag tappat helt men saknar så fort jag ändå tar mig i väg. Den helgen blev en riktigt fin cykelhelg med trevligt sällskap. Det blev Böles fina stigar på lördagen i ett inte lika fint höstväder och söndagen spenderades i Brunflo Bikepark med hoppträning.

Så kom snön i slutet av november. Jag sprang i fluffig nysnö en kväll och kunde göra skidpremiär i slutet av månaden. När snön kom så lättade det värsta mörkret.

December blev en tung månad för både mig och Hasse. Kanske allra mest för Hasse. Hans pappa och min kära svärfar gick bort i början av månaden och en tid av oro byttes mot sorg. Han fick en hjärntumör under sommaren och somnade in bara några månader senare. Det är fortfarande nu i januari overkligt och kämpigt.

Det hände inte ås mycket i december men än att jag började köra Zwiftrace igen och i ett lag tillsammans med Sara Rönnberg. Swecup i Zwift hade säsongspremiär och jag körde två lopp innan jag tappade suget och självförtroendet. I stället åkte jag skidor och cyklade fatbike. Julafton tillbringades just på fatbike tillsammans med våra vänner Robin och Sandra. En minnesvärd julafton!

Nu är det 2023 och vi är nästan i mitten av januari redan. Jag ska dela med mig av mina tankar inför det här året vad det lider. Jag hoppas att ni fortsätter att hänga kvar, läsa och kommentera även om inläggen är färre än förr om åren. Jag hoppas inte bloggen allt för bortglömd!

4

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: