Happyfjällcykling för tredje året

I lördags bjöd jag och Hasse in till fjällcykling här i fjällen runt stugan. Vi hade valt samma runda som förra året. En runda som innehåller så mycket fjällstig det går att sy ihop utan onödigt mycket transport på grusväg och asfalt. En runda som visar upp det allra finaste vi har här i området. Jag hade verkligen längtat efter den här lördagen. En hel dag i fina vänners sällskap och på cykel i fjällen. Det kan inte bli annat än bra.

Vi blev 12 stycken som möttes upp vid parkeringen vid Storhogna högfjällshotell. Några nya ansikten för mig vilket är roligt. Förra året slog vi deltagarrekord men valet av Storsjöyranhelgen i år skapade säkert lite bortfall. Men å andra sidan är en mindre grupp lättare att hålla i hop.

Vi kom i väg strax innan halv elva efter lite akuta inköp av mössor och hyra av lånehjälmar. Enligt väderleksrapporten skulle vi få åska och regn framåt eftermiddagen och hade vi tur skulle vi vara tillbaka till bilarna då.

Precis som förra året startade rundan med en tuff klättring upp på Storhognaplatån. I år var det torrare och ännu svårare att hitta grepp i rullgruset. Men väl uppe kommer belöningen med platt stenig och rolig körning mot Samevistet och sedan teknisk och utmanande körning längs sommarleden till Fallmoran.

Det är svårt att hitta fullt cykelbara stigar häromkring. Det är mycket sten och lika mycket myrmark mellan fjällen. Men samtidigt är fjällcykling lite pushbike i bland. För att nå de där riktgt fina bitara av cykling och framförallt att få åka utför. Som leden mot Jaktstugan och upp bredvid Ripfjället. Till en början svår att att cykla även för de som är rikgit skickliga och sedan som belöning för slitet uppför skön stenig cykling med lite spång. En favorit som jag gärna springer också.

När man väl når toppen får man ju åka utför och vi tog oss ned via vesselleden och sommarleden till Skalet. Ett par punkteringar och ett stopp för att köpa slang och godis innan vi tog oss via grusvägen mot Näsvallen och sedan upp mot Oxsjön. Sara hade längtat efter den långa klättringen på nästan fem kilometer. Den som först går på grusväg och sedan fyrhjulingsväg och är lika hemsk och som njutningsfull. Kanske är det vyerna som gör höjdmetrarna häromkring lite lättare att ta sig an? Jag tror det.

Vi tog en lång lunchpass vid den fina rastplatsen med Oxsjovålens topp som fin bakgrund. För första gången den här sommaren kunde jag ta mig på min tunna vindjacka när solen gick i moln och vinden drog in. Mot Storhogna såg det grått ut och jag anade att vi kanske skulle få regnet på oss snart.

Med lite piggare ben eller åtminstonde välfyllda depåer tog vi oss an turens tredje jobbiga klättring. Den som går från Gammelvallen och upp på Oxsjöfjället. I år var myren så torr att det knastrade under hjulen och den lilla vattenlok som vi förra året var rädda att ramla i var torr.

Efter ytterligare lite klättring fick vi turens finaste singeltrack. Den som går ned mot Bräckvallen och som slingrar sig så fint. Jag stannade en stund för att ta några kort och fick sedan försöka komma i kapp gänget. Några minuter av lyckokänslor i bröstet trots stark motvind. Sara mindes den stigen som sitt Happyplace från förra året. Och det satte liksom ord på känslan i kroppen de där kilometrarna.

Vid fallmoran fick vi de första regndropparna på oss och det skvätte lite längs med myren tillbaka till Storhoga. Jag sa till Jimmy att det äntligen kändes som en behaglig temperatur att cykla i. Ett efterlängtat regn på många sätt och vis. När vi trängdes i hop oss i vindskyddet uppe vid slalombackarna för att äta frös jag för första gången på länge.

Så som förra året och året innan hade jag varit lite nervös inför turen. Nervös för att det inte skulle bli bra, för att själv inte orka med alldeles för mycket cykling i kroppen innan, nervös för att turen inte skulle vara så fin som jag sagt. Men återigen påmindes jag om att det inte går fel i det här sällskapet. Alla gillar att cykla och stämningen är alltid bra. Oavsett hur trött man är.

Tänk ändå vad cykling bidrar till fin gemenskap och vilka människor man får träffa och lära känna. Det spelar ingen roll på vilken nivå man ligger på. Alla är lika välkomna. I bland undrar jag hur cykellivet såg ut innan jag vågade mig i väg på den där första happyriden för 4 år sedan?