I sommar får upplevelsecyklingen ta ännu större plats

Nu när vi är mitt uppe i coronakrisen och världen stänger ned allt eftersom känns det ändå bra att tänka lite framåt. Att drömma och planera och på något sätt ändå få tillvaron att verka någorlunda som vanligt även om det svajar. Vi poddade idag Elna och jag och pratade lite kring inställda tävlingar, hur det påverkar ens träning och hur man ska vända det till något positivt. För sommaren kommer inte bli sig lik. Cykeltävlingar ställs in där arrangörer förlorar pengar och jag förstår frustationen om man som aktiv satsat både tid och pengar. Men samtidigt är det bara tävlingar och kanske förskjuts bara säsongen en bit framåt? Jag själv drabbas inte. Jag hade förvisso ett varför i maj, ett varför i min träning som gjorde passen lite lättare och jag började planera lite toppning. Men det gör inte så mycket ändå att det inte blir något. För nu är det ett ypperligt tillfälle att se sig omkring hemmavid, kanske köra någon lokal cykeltävling, hänga lite mer cykelvänner och upptäcka vad cykelsverige bjuder på. Stötta vandrarhem, restauranger, fik, bikeparks osv som haft det tufft. Och även om det kanske låter lite dumt även allra helst åka över till Norge senare i sommar.

När jag la in semestern i vårat system för ett par veckor var det med en pirrande känsla i kroppen. Fem veckor från mitten av juli till augusti och med Norge och roadtrip i tanken. Hur det blir nu återstår att se men jag tänker ändå låta mig drömma bort. Och den där förväntansfulla känslan jag hade när jag la in semestern kom också av att jag förverkligar en dröm jag haft sedan jag började köra mtb och åkt runt och tävlat i Långloppscupen. Att få leva cykelbackpacksliv med lite mer slaglängd på hojen, shorts och upptäcka tekniska stigar, både hemmavid och utomlands.

Allt eftersom åren gick växte sig längtan allt större. Mindre lätta xc-hojar och lycra och mer äventyr. Det var något som lockade i det. Äventyret, utmaningen att bli bättre skillad tekniskt och få uppelva mer än att jaga placeringar. Jag bestämde mig då att när jag slutade tävla i lycra skulle jag köpa en annan cykel och upptäcka världen. Eller åtminstone stigar på lagom avstånd.

Kanske det bästa cykelköpet, den där med mycket slaglängd och massor av cykelglädje.

Förra hösten hände något. Trots att jag inte sagt att jag skulle sluta tävla så började jag googla filmer om utförscykling. Letade stiggiuder från Norge på nätet. Vi hade besökt Trysil två gånger och var sålda jag och Hasse. Jag sökte efter endurohojar, läste på om slaglängd och bestämde mig för att köra enduro som tävlingsform. Så i våras stod jag utanför min port med färgglada shorts, knäskydd och fiveten-skor och funderade på vad som hänt. På huvudet min fullfacehjälm som jag lätt plockar bort hakskyddet och får en bra stigcyklarhjälm. Hemma på hatthyllan ett par googels och lite senare under sommaren rygg- skydd och överkroppsskydd i form av tröja. Och kanske det viktigaste av allt, händerna på ett brett styre på en grym endurohoj. Med massor av slaglängd och färger som gjorde mig glad. Äntligen en Fuji igen och äntligen en grym hoj som skulle ta mig ut på sådana äventyr jag drömt om. Helt ärligt en liten identitetskris innan jag landade i att jag är lika mycket baggy som lycra och faktiskt kan åka utför. Och framförallt en känsla av att hittat hem. Hem på riktigt.

Vi packade bilen full och lastade cykel på taket i somras och det gav mersmak.

Jag testade det där cykelbackpacklivet lite i somras. Bortsett från många dagars häng i bikeparks packade vi cyklar på taket och gjorde toppturer på cykel, lekte oss trötta i Trysil och besökte Röros för en andra gång på cykel. Jag utforskade fjällen runt stugan. Fjäll jag inte hade kunnat cykla på min xc-hoj och bestämde mig för att det var den här typen av cykling som jag skulle ägna mer tid åt. Framförallt nu i livet när min dotter flyttat hemifrån och jag i princip bara har mig själv, jobbet och Hasse att ta lite hänsyn till. För det är nu tiden finns för att göra allt det där som jag faktiskt drömmer om att göra. För jag är fortfarande otroligt barnslig när det kommer till cyklingen. Jag vill leka, skita ned mig, öva, ramla borsta av mig och prova igen. Hänga i bikeparks, lära mig cykla på bakhjulet och samla på mig minnen och nya stigar att åka.

En toppselife med svettigt hår och nöjd min!
Där stigen inte längre syns finns en av alla Storhognas roliga utförsstigar!
Storhogna med vänner i fjol. Mer sånt i sommar.

Så i sommar får upplevelsecyklingen ta allt större plats. Jag vill likt i somras när jag upptäckte Särvfjället dra min cykel uppför fjäll och cykla utför. Jag vill också cykla mer runt stugan. Uppe på Storhognaplatån för att upptäcka lite nya utförsstigar. Jag vet att det finns mer att cykla. Jag vill koppla i hop de stigar jag har samlat på mig till en bra runda runt Storhogna och Vemdalen. Det finns så jäkla mycket potential till grym stig och fjällcykling rent ut sagt!

Jag vill cykla hemmavid i stan. På berget för att lära mig lederna och våga lite mer. Ta en fet revansch på bergsväggen. Den som min menisk gick sönder på. Jag vill testa den nya blåa flowleden som byggdes i höstas när jag hoppade runt på kryckor. Jag vill hänga på Magic Mondays i Brunflo Bikepark så som jag gjorde i höstas. Även där testa de nya lederna och köra wallriden som kom till under hösten. Äh, inte bara måndagar, jag vill hänga fler dagar där. Ta med fika och bara köra mig så trött jag kan bli. Cykla hem längs med sjön. Jag vill ta rygg på snabba vänner som Steke och Uffe på stigar i Böle. Dricka en öl på ett hygge. Vill känna hur otroligt snabb min endurocykel kan vara när benen levererar.

Jag vill också köra bikepark. Som Järvsö och även utforska stigutbudet där efter att parken stängt. Jag vill testa Åres downhill och åka till Lofsdalen igen. Med andra ord en hel del liftburen cykling i sommar.

Jag ska sätta bergsväggen och hoppa på Bazinga, den på bilden. Jag ska bli trygg på berget i sommar.
Mer Brunflo Bikepark!

Så när jag cyklat mig trött hemmavid och upptäckt lite mer av vad Sverige bjuder på vill jag ändå till Norge. I sensommar vill jag upptäcka mer av Oppdals stigar. De som jag bara nosade på i somras. Jag vill köra downhill i Hafjell, det som regnade bort i fjol. Jag vill köra mig trött i Trysil och kanske åka till Skeikampen. Eller prova någon av alla stigtips jag har läst om via Terrengcykel.no.

Jag vill också åka över till Trondheim. För där finns det så mycket stig att det tar dagar att köra sig igenom utbudet. Jag har rekat och läst guider hemma vid köksbordet om kvällarna. Åt andra hållet sett från Östersund finns Röros. Byn som jag handlöst förälskat mig i och cyklat lite i. Precis som i Trondheim finns massor att upptäcka.

Oppdals fjällbjörkskog. Drömmigt!
Röros, mitt hjärta klappar hårt för den byn och de fjällen där!

Så jag drömmer mig bort och hoppas att lite av det som jag planerat blir av i sommar. Vem vet, det kanske inte finns utrymme för semester, vi kanske inte får röra oss så mycket utomhus. Men det är inget vi vet nu. Jag hoppas och tror att det blåser över och livet återgår så sakta till det vanliga igen. Och har man något att se framemot blir det lite lättare.

Så vill jag veta om du har något cykelställe som du gillar lite extra, som är värt att åka till? Jag vill samla cykelminnen 2020 så berätta!

3

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: