Jag är där jag såg mig vara

Det var ett tag sedan jag skrev om knärehabiliteringen. Sist jag skrev om den hade jag varit hos sjukgymnasten för ett tidigt styrketest och jag hade gått därifrån hög på livet. Det såg bra ut, styrkan fanns i mitt opererade knä och jag hade blivit stark så som jag varit innan.

Korsbandsrehaben finns med som en naturlig del av mitt liv nu. Den som varit otroligt jobbig på många plan och samtidigt väldigt lärorik. För jag har lärt mig mycket, om mig själv och om min kropp. Det har varit en berg-och dalbana med djupa dalar emellanåt. Men jag har kämpat. Inte gett upp och haft ett par målbilder som hjälpt mig framåt. Som en fysisk målbild sparad ned till telefonen och som jag skrev om några dagar före operationen. Det var ingen cykelbild utan en löparbild. Jag skulle dit när jag skulle klara av att springa fjällstigar utan besvär och smärta.

I dag 8 månader senare var jag där jag såg mig vara. Inte på en fjällstig men på de stigar jag brukar cykla. De fina stigarna runt Valla och Sommarhagen. En lugn kvällsjogg i kvällssolen och på stigar som snart har torkat upp helt. Med ett knä som inte alls känns. Som är så stabilt som jag inte kan minnas att det någonsin varit. Med en lyckokänsla i bröstet av att kämpat mig igenom så många månader. Tidigare på dagen hade jag varit hos sjukgymnasten för ytterligare ett tuffare träningsprogram. Jag övade hopp, snabba sidoförflyttningar, frivändningar, riktigt djupa benböj och marklyft. Han pressar mig hårt, är tuff och driver på och det är precis det jag behöver. Även om vissa övningar är riktigt läskiga så klarade jag dem i dag med pepp. Jag fick mycket beröm när vi var klara. Över att jag klarat mer än jag trodde och kämpat så bra. Jag behövde den boosten i dag och gick hem med stort självförtroende.

Rehabliteringen är inte över riktigt än och den blir sedan prehab. Jag kommer troligen genomgå ett ingrepp till i höst. För att se om det är en ärrbildning på korsbandet eller om det är lite för brett. Det kan vara det som gör att jag ännu inte sträcka ut helt. Men det tar jag då. Nu ska jag ta tillvara på den här fina känslan jag har i kroppen just nu. Över att faktiskt gjort något riktigt bra och inte gett upp. Och känslan av löpartrötta ben.