Jämtlandserien Mtb- premiär för säsongen!

I går var det den första deltävlingen i Jämtlandserien MTB. Serien som i fjol visade sig bli riktigt rolig. En serie av korta lopp runt en timme. Massor av mjöIksyra och skön stämning. I höstas gick den första deltävlingen i Tandsbyn och jag var tveksam till intervallstart och lika tveksam till att snurra runt i elljusspår. Det blev roligt och ett ganska skönt sätt att starta ensam.

Då var jag ensam tjej till start på den långa banan och höstformen var ganska god. Som vanligt på tävlingsdagen kände jag mig lite krasslig och bestämde mig för att köra klokt. Racereport från det loppet finns här.

Jag tycker tävlingspremiärer är lite nervöst, oavsett om det är ett långlopp med många deltagare eller ett mindre kortare lopp på hemmaplan. Jag har ingen aning om hur formen egentligen är och ofta svårt att veta i vilket tempo jag ska gå ut för att hålla. Jag har inte heller någon aning om hur formen är hos dem jag tävlar med. Samtidigt som det är nervös är det också tjusningen med säsongens första lopp. Sedan är jag lite som en guldfisk. Utan minne om hur ont och jobbigt det är att köra med nummerlapp.

Jag har känt under de sista veckorna att benen har vaknat till lite. Jag har varit snabbare på stigar och teststräckor som jag har och det har känts bra i kroppen de dagar jag har mindre pollenbesvär. Framförallt har det varit roligt att cykla och jag har förbättrat min teknik mycket.

I fredags tänkte jag köra ett rent intervallpass, kort och effektivt för att sätta lite fart på systemet. Men när jag glömde vattenflaskan hemma blev det lite tuffare körning på några stigar. På lördagen valde jag att köra en morgonrunda i stället för att vila benen. Vädret och sällskapet var för fint för att avstå. Då hade jag också tappat suget att tävla. Jag tänkte att det skulle vara roligare att ägna söndagen åt en runda med kaffetermos i ryggsäcken i stället för maxpuls i en timme. Lördagens pass kändes bra och den fina känslan jag hade i fredags fanns kvar. Jag körde snabbt och rappt.

På söndagen vaknade jag med täppt näsa och en trötthet i kroppen. Velade fram och åter om jag skulle köra eller inte. Jag var osäker om det var pollenbesvären eller en riktig förkylning jag hade. Men jag åkte dit. Nervösare än på länge. Jag var stressad och ofokuserad och ville bara ha loppet gjort. All den förväntan jag haft i vår på att få nåla nummerlapp och köra mig trött var borta. Jag glömde också bort den där viktiga saken jag lovat mig själv under vintern. Att inte skriva ned mig själv inför start.

Jag stressade in i startledet utan att värma upp och försökte peppa mig själv att jag tycker om att tävla och att jag bara kunde göra mitt bästa för dagen.

Det är bara ens egen fart som gäller. Blir jag ikappåkt av de bakom skulle jag vara rökt.

Jag körde ut på det första av fyra varv och insåg redan efter ett par hundra meter att jag gått ut för hårt. Underlaget i elljusspåret var lite blött och sugande och mina ben skrek rakt ut. Jag tänkte att jag ger det ett par kilometer för det tar ett tag innan kroppen kommer i gång. Jag ville inte heller slå av på farten eftersom jag inte hade en aning om hur de andra damerna körde och var de skulle befinna sig på banan. Intervallstart innebär ingen form av taktikkörning. Det är som ett tempolopp.Det är bara ens egen fart som gäller. Blir jag ikappåkt av de bakom skulle jag vara rökt.

In på andra varvet fick jag en dipp och tänkte att jag aldrig skulle orka ta mig i mål. De små knixarna till backar kändes enorma och jag fick inget flyt på stigarna. På grusvägspartiet däremot kunde jag gå ned i tempoställning på sup:en och mata. Lite som mina zwiftpass sett ut under vintern. Lite lägre kadens och mycket kraft i benen. En ovanlig känsla eftersom grusvägar de senaste åren varit min sämsta sida.

Jag passerade någon emellanåt och ropade glatt att jag skulle passera, peppade dem och tuggade på. 2 varv kvar. Sedan hem och äta tårta.

In på tredje varvet började kroppen förstå vad den höll på med och jag peppade mig själv att det var näst sista gången på elljusspåret, stigen till vägen, näst sista gången att mata tunga växlar i tempoställning på grusvägen och näst sista gången att få köra lite rötter.

In på det sista och fjärde varvet tittade jag på klockan och insåg att jag skulle få gräva djupt för att slå min tid från i höstas. Jag försökte pressa mig och tänka att jag inte kunde göra något mer än att inte ge upp. Det här var mitt bästa för dagen. De två sista kilometerna handlade om att överleva och inte ge upp. Sekunder tänkte jag. Det kan handla om sekunder. Sluta inte trampa, titta långt fram. Ta den kurvan i utförskörningen på stig snyggt nu. Se till att inte gå över styret på de sista knölarna i dikeskanten. Snart över.

Jag rullade över mål och stannade klockan. Yr och trött progloghostade jag tillsammans med Olle Eriksson och vi skojade om att det nog är dags för oss båda att sluta röka. Nu röker vi självklart inte men båda dras med problem vid ansträngning. Jag hade som hastigast tittat på klockan och trodde att jag kört en minut långsammare än i höstas. Jag blev besviken men viftade bort det med att det var tävlingspremiär med mycket nerver och tidigt på sommaren. I höstas hade jag många fler pass och tävlingar i kroppen.

Vi tog en kaffe efteråt som sig bör. Inväntade resultatlista. För med intervallstart om en minut mellan varje åkare gör det omöjligt att veta hur det har gått även om Strava ger en hint. Jag anade att jag legat högt i puls och troligen kört vårens hårdaste pass. I alla fall vittnade benen och kroppen om det.

Väl hemma laddade jag upp passet på strava och kunde konstatera att jag inte kört särskilt lugnt. Trots den tunga känslan i kroppen och inget flyt på stig och elljusspår hade jag enligt den officiella resultatlistan kört 20 sekunder snabbare än förra gången och lyckats ta hem segern. Ett bra kvitto på att kroppen är på gång och att jag ändå lyckats få till träningen på ett bra sätt.

Även om jag var för nervös i början, alldeles för stressad och inte alls ville tävla var det roligt under tiden. För även om de där fjärilarna i magen som i bland är alldeles för stora och lite negativa är det roligt att få köra sig trött. Allra roligast kanske det är med de här korta loppen. De som tar kort tid och är riktigt intensiva. Där det är fullt spett från start till mål.

Nu är det inte fören i augusti som nästa deltävling går. Jag hinner få lite mer tävlingsvana i kroppen och förhoppningsvis lite mindre av de där stora fjärilarna i magen till nästa gång!