Långa Billingeracet 2012
Del ett av Långloppscupen är avklarad! 7,5 mil i skogen är inte att leka med, hade klart underskattat hur jobbigt loppet skulle bli, hur mycket mer än 4 timmar av skakande mörar kroppen. Bjuder på en lång resume´ av loppet. Orkar ni inte läsa sammanfattar jag det hela längst ned!
Sen var väntan lång innan starten gick, passade på att lämna överdragskläder och bestämde mig att köra i kort-kort. Inne i startfållan passade jag på att prata lite med några tjejer jag hade bredvid mig, insåg att mitt motstånd var stort, här talar vi om grymma tjejer som inte gjort annat än att åka i skogen! Hjälp tänkte jag, kände mig en aning malplacerad. Ställde in mig på (för att använda Hasses uttryck) att bli avställd, förnedrad och kränkt….och sist. Men som jag intalde mig innan skulle loppet bli ett bra tillfälle att se och lära. Gilla läget med andra ord. Andas och njuta av att snart få ge sig i väg.
Starten var inte att leka med, lugn masterstart som det skrevs i pm:et var långt i från sanningen. Tempot drogs upp direkt och folk trängde sig åt alla håll. Jag tog det lungt till en början, hittade mitt tempo, hade ju tetsat backen kvällen innan men missat att backen skulle fortsätta när vi väl kom in i skogen och bli ännu värre än den jag precis avverkat. Trångt, många cyklister som ramlade åt alla håll vilket även gjorde att jag gick i backen. På toppen av Catepillarbacken planade det ut och bar sedan utför en bra bit. Jag hade hållt igen lite och trodde att jag alla gånger låg sist. Lät mig inte nedslås av det utan försökte hitta ett tempo och någon rygg att hålla. Precis som på cykelvasan hamnade jag ensam, jag är snabb när det är lätt terräng och insåg att det säkerligen skulle bli en hel del soloåkning på vägarna. Efter ett par km körde en kille om mig som var lite snabbare, jag var snabb att lägga mig på rulle. Kunde slappna av och åka med, vi susade fram en bra bit. Tills skogen kom och stigarna och det barska uppvaknadet att jag borde ha tränat mer att åka utför när det är stökigt. Brant, stora drops, stenar och smala stigar. Jag kunde inte annat än att hålla tungan rätt i mun och försöka att inte bromsa allt för mycket. Vurpor gjorde jag, både framåt, bakåt och åt sidan. Ramlade självklart på det ben som jag inte skulle.
De första milen var jag pigg och fräsch i benen, fick i mig bars med jämna mellanrum och kunde njuta lite av omgivningarna. Vid första depån gick jag om en dam i min klass vilket gav självförtroende. Hängde på ett gäng killar i nedförsbackarna och hade en kille bakom som uppmanade mig att sluta bromsa- men då kör jag ju i hjäl mig ropade jag tillbaka och han bara skrattade. Han hade besvär uppför och kom i kapp så fort det bar utför, med samma uppmaning, det blev en liten grej av det hela underhela loppet.
Efter första depån dök en gigantisk grusbacke upp- Öglundabacken. Det enda rätta var att lägga i en behaglig växel och bara trampa, samlat och sansat. I mitten av backen gick en dam om mig och gav mig några uppmuntrande ord, en tjej till i min klass och jag började förstå att jag inte låg sist. Bara jag höll tjejen från Varberg bakom mig tänkte jag.
Någonstans vid 4 mil fick jag ett glädjerus i kroppen, jag kände mig stark och stärkt av att jag fortfarande hade varbergstjejen bakom mig. Naturen var helt makalöst och vi kom in i ett stråk av underbar singeltrack bland vitsippor. Jag tryckte på och tänkte att detta var bra mycket bättre än något jag provat på! Tårarana kom i vanlig ordning. Allt var bra och fort gick det, jag hade börjat vänja mig vid mitt raka styre och stigarna var inte lika stökiga. Hade tidigare haft en kille framför mig som körde korta banan och bara skrattade, åt allt åt alla rötter, sann glädje!
Sen kom väggen krypandes. Vid sista delen av banan när rekordslingan tog vid var jag trött och slut i
kroppen, krampen i ryggen som jag fick rätt tidigt började tära riktigt ordentligt, hade ont i magen och kroppen ömmade efter alla vurpot jag gjort. Jag tappade en del placeringar och försökte hålla tempot uppe.Tjejen från Varberg gick om mig runt 5,5 mil och jag började tappa modet. Tröttheten gjorde att jag inte längre var lika uppmärksam när det blev stökigt, ramlade på rötter som jag egentligen skulle ha tagit lätt.
Jag jobbade upp mig så jag låg på rygg varbergstjejen och en annan tjej. Helt plöstligt gick varbergstjejen i backen och tittade surt på mig. Jag passade på att öka farten, nu jädrar tänkte jag. Tji fick jag för den fartökningen kostade mer än vad en den smakade, hon kom i kapp och förbi. Såg sen i reslutatlistan att hon brutit, hoppas inte att hon gjorde sig illa.
Strax över 6 mil
började jag må riktigt illa och fick kämpa för att inte kasta upp. Det
gjorde ont och jag kunde knappt tänka. Fokuserade på att trampa och
försöka att ta mig i mål. Jag svor över att jag anmälde mig till Siljan
och över att behöva gå igenom detta igen, 6 gånger till. Jag var helt
slut, helt tömd. Hade inte så mycket vatten kvar i flaskan och längtade
efter sista depån. Hade åkt igenom de andra och tagit enervit i farten
av funktionärerna. I sista depån stannade jag till och drack allt vad
jag kunde. En funktionär erbjöd mig bananer vilket jag inte ville ha.
För att vara snäll tryckte han ned två stycken i mig ryggficka och jag
blev skitsur. Jag har nämligen pedantisk ordning i mina ryggfickor, så
att jag lätt kommer åt precis det som jag tänkt just då. I detta fall
sista liuqiden som jag skulle ta inför strupen plus mina gt-tabletter i
påse. Nu låg det två stora kladdiga bananbitar och tog plats. Jag
slängde en i skogen i farten och förskte trycka i mig den andra vilket
resluterade i mer illamående. 9 km kvar tills mål, tänkte att Hasse nu
satt i gräset och njöt.
jag började närma mig strupen fanns det inte mycket kraft i kroppen,
jag åkte med en tjej som försökte peppa mig så gott hon kunde. Inte
långt kvar nu, inte bryta ett par km före mål. Jag bara väntade på
avlivningen som backen skulle ge. 800 meter rakt upp som även med
fräscha ben är vidrigt. Fick i mig sista liquiden en stund innan och
förberdedde mig. Växlade ner och borrade uppför. 1km skylten kom, bara
det värsta kvar av backen. Det gick nästan hela vägen upp, jag fick
kliva av och gå, eller göra ett försök till det. Jag höll på att tuppa
av, benen skrek magen vände sig, upp bara några meter kvar nu, kämpa
Helena, kom IGEN. En kille kom i kapp mig i knapp styrfart, vad tusan
han ska inte komma upp först täntke och jag klickade i skorna och tog
mig an de sista metrarna var äntligen uppe. Nu bara ett par hundra meter
på asfalt och grus innan målet. Försökte att spurta sista biten och
troligtvis kände jag mig mer snabb än vad det egentligen gick.
I
målet vinglade jag med tunnelseende till platsen där vi skulle träffas.
Ramlade i hop och kunde knappt andas. Herregud vilken pärs! På riktigt,
ett av de jobbigaste jag gjort, jag har i allafall förmågan att kunna ta ut mig totalt.
När jag väl samlat i hop mig kunde vi konstatera att jag inte var mer
än 7 minuter efter Hasse och i mål före prisutdelningen. Rätt skönt kan
jag säga. Fick i mig lite sallad och hörde att en tjej i min klass
i gick i mål, jag inte sist?? Vågade inte riktigt tro på det innan jag
svart på vitt kunde läsa reslutatlistan på nätet. Den glädjen jag kände då var enorm, över en åttondeplats tänker ni, JA precis, hela tre damer bakom mig! Bra gjort av asfaltsbruden.
Vi cyklade hem till vandrarhemmet och jag fick skrubba mig ren. Hade i all stress missat att avverka skogen jag hade på benen, tokigt, väldigt tokigt som TJEJ. Kan härmed skriva under att det är svårt att rengöra ludna ben.
Vi tog bilen till centrum för after-bike-mat. Kroppen hade nu börjat göra riktigt ont, framförallt i fötterna och ryggen. Vi tog en liten promenad i stan och jag var förvånad över att jag inte har mer ont i knät, antagligen har jag väl stött till det rätt så att säga. Nöjda kunde vi sen landa i sängen och jag njuta av min prestation och känna stolhet över min helt fantatiska kille! Ett rätt bra se och lära-lopp.
Sammanfattningvis:
Hade inte trott att banan skulle vara så jobbig som den var, kuperad och med mycket stökig stig emellanåt. Framförallt var det rätt tekniska utförsbackar och sugande uppförsbackar. 7,5 mil i skogen tog mer på kroppen än vad en vätternrunda någonsin gjort. Utmattningsmässigt likadant men kroppen känns både överkörd och tumlad. Att skaka runt i 4 timmar gör att det ömmar i muskler jag inte trodde jag hade! Det går inte på något sätt att jämföra cykelvasaterrängen (45km) som jag tog mig an i fjol, den är inte teknisk alls i jämförelse. Med de förusättningarna jag har haft, ett knä som inte är bra, pollenbesvär (att komma till Skövde med allt som blommar kändes) och inte lika mycket skogsvana som alla andra är det inte konsigt att jag mår som en överkörd bäver i dag.
Men banan var otroligt vacker! Helt makaklösa stigar, framförallt rekordstigen och enduroslingan som jag kunde pumpa bra i. 4 av 5 till loppet, fördeömligt markerat och trevliga funktionärer!
Jag fick med mig bra erfarenheter nämligen:
Lägre tryck i däcken nästa gång- Jag hade på tok för mycket tryck i däcken, 1,5 kg gjorde att jag skumpade för mycket och inte kunda glida över rötterna på ett bättre sätt. Jag brukar inte åka med så högt tryck annars. Högt tryck ledde helt enkelt till alldeles för mycket onödigt slit på kroppen. Dock hade jag enormt bra rull när det var slätare underlag.
Prova nya grejer hemma– det vill säga att inte ge sig in i loppet med rakt och kortare styre än tidigare och barends. För det var inte trevlig upplevese att inse att det inte alls gav samma trygghet nedför.
Däckval- Helt rätt med RaceKing både fram och bak. Blir underlaget lika på Lida behåller jag dessa däck, blir det blött så åker nog mouatinkingdäcket på fram.
Mer teknikträning– Inser att jag behöver nöta lite mer stökig stig, framför allt uppför och nedför. Våga lite mer och inte vara för ”snäll” på stigarna. När det går att gå om ska jag göra det. Nu fegade jag för mycket. Och även våga ta lite mer plats i klungor och nyttja fördelen med att åka på rullen. Jag gör ju det på landsvägen och varför inte nu då? Det är också där och i långa uppförsbackar som jag inser att min styrka ligger. Sen har jag dock utvecklat min teknik under de där timmarna jag höll på!
Maten– Framförallt innan, jag bör ju kunna det här och brukar inte missa att fylla på ordentligt. Nu gick jag tom alldleles för tidigt och troligtvis har jag ätit för lite. Under loppet var jag dock exemplarisk, en gel, en och en halv gt-tablett, halv energikaka och en liqiud räckte precis som jag tänkt.
Jag är jättenöjd, 4.23.19 gav ett snitt på 17 km/h vilket är klart godkänt-för mig- på denna tuffa och långa sträcka. Jag var 00:31:38 efter vinnaren och placerade mig på en 8:e plats av 11 fullföljande! Jag nådde mitt mål, att inte bli sist. Placeringen har gett mig 20 cuppoäng. Helt klart över förväntan och nu kan det ju bara gå bättre, eller hur? En placering upp på Lida siktar jag på!
Nästan en helt Billingerace att läsa igenom detta va??;)
8 Comments
Leave a comment Avbryt svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.



Jag är minst lika stolt över dig.
Som du kör!
Puss!
Shit! Jag blir livrädd! Alltså, 17km/h som medel i tokig snårig terräng. Drops från stenar? Rötter nerför? Hjääääälp!!!
Härlig racereport Helena! Och grymt kämpat! Vasaloppet skapar verkligen en falsk känsla för vad som är normalt vad gäller terräng och motstånd alltså. Gjorde samma upptäckt på skidtävlingarna i vintras. Helt plötsligt är banorna brutala och man tävlar mot de som kan åka på riktigt. Men du körde ditt bästa och då ska man vara stolt och nöjd! Härligt jobbat!
Djupt imponerad! Riktigt bra kört och en väldigt intressant och välskriven racereport!
Hasse- Tack så mycket!
Sofy- 🙂 Medelhastigheten trycktes nog upp när jag kunde ligga på när det var slätt;) Det där klarar du med- alla gånger!
Malin- Tack så mycket! Jo visst är det så, vi pratade om det efteråt jag och Hasse. Inte ens i närheten, nu vet jag inte exakt hur långa cykelvasan ser ut men ändå, 9.4 mil då lär vara en aningen lättare än detta. Cykelvasan är ju också lite mer inriktad mot motionärsdelen som det känns jämfört med tex billingen, större deltagarantal och "snällare" bana. (Inget ont med det menar jag, ska ju själv köra motionsklass där. Häftigt i vilket fall som helst att få "känna" på hur det är!
Karin- Tack! Lång blev den visst;) Blir du sugen att köra cupen?;)
Nja, vet inte om jag har tävlingsskalle för det riktigt. Träffade en tjej på dagens träning som körde elitklassen i lördags och hon talade väldigt gott om banan som sådan, att det var mycket stig och rolig stig. Skulle gärna ge mig på att cykla de fina slingorna, men inte nödvändigtvis under tävling då. 😉
Det var det verkligen! Skulle önska att jag hade lite billingestigar häromkring! Men du, det finns ju en motionsdel av det också;)
Fast på något vis är det lättare att njuta av stigarna och mtb-cyklingen när man får rulla omkring själv och inte försöka komma fram först. Det är lite tjusningen med skogscyklingen!
Att köra motionärsklassen vore mer överkomligt, men helst vill jag också bara rulla i eget tempo och njuta av att vara ute i skogen!
Sen är det inte omöjligt att tävlingslusten kommer krypande med stigande form. Just nu vore det en dålig idé dock, att vara otränad (jmft med tävlingscyklister) och en fruktansvärt dålig förlorare är en dålig kombo 😀