Några kilometers runners high

Jag har ju återupptagit löpningen igen efter mycket problem med en fot. En följd av att jag inte riktigt kunnat sträcka ut mitt knä ordentligt. Jag kom ju i gång med löpningen förra våren och skrev om att jag ville ha en hållbar löpning. Det hade jag fram in i juli tills det inte riktigt gick så bra. Det sista passet sprang jag under hösten och insåg att jag skulle få ta en lång paus och vänta på att få den sista operationen för knät.

Nu har joggat 9 gånger i lugnt tempo och mycket korta sträckor. Jag går fortfarande hos sjukgymnasten som är helt makalöst bra. Jag lär mig något varje gång och han peppar och kommer tankar och input som gör att blir bra. Som att nu senast titta över mitt löpsteg och göra några små förändringar för att det ska kunna hålla under längre sträckor också. Det är bra att ha en person som är kunnig och som kan hålla mig tillbaka lite. Jag går annars lite för fort fram.

Härom kvällen fick jag ett par kilometer av Runners high. Jag sprang genom ett Östersund som doftade hägg och där gatorna nästan var folktomma. Nere i Badhusparken gick solen ned bakom Frösöbron och jag kände en stor tacksamhet till min kropp som ändå hänger med. Som håller. Kanske var det endorfinerna som gjorde mig lite extra känslosam eller just det faktum att jag faktiskt sprang utan besvär. Där tändes hoppet att kunna springa fjäll senare i sommar. Att nästa år kanske stå på start till en fjällmara och framförallt få in löpningen regelbundet i livet.

För nu fungerar det ändå så bra. Så pass bra at jag vågade möta upp en vän för en runda på lunchen. Vi joggade runt Ändsjön och det var första gången på stig. I dag känner jag ingenting i min fot mer än liten stelhet. En stelhet som försvinner av stretch och rehabövningar.

Så jag fortsätter med mina runt 20 minuters joggingpass i lugnt tempo och håller tummarna att det faktiskt är mot en hållbar löpning denna gång!