Race simulation igen

Tidigt i våras innan jag hade kört utförs för första gången i år hängde jag med Filippa Ring på ett av henens förberedande pass inför kommande tävling. Det var ett roligt och bra upplägg och gav en känsla av endurorace. Fokus låg på att hålla pulsen nere vid klättringar och transport till utvalda sträckor för att spara energi och sedan köra hårt på sträckorna. Det blev en kickstart till bergets leder för mig den gången.

Nu när det närmar sig tävling för mig ville jag köra upplägget som en del mina sista förberedelser. Jag har inte alls fått till träningen som jag tänkt men har efter mina förutsättningar denna stressiga och jobbiga vår måendemässigt gjort det jag kunnat. Det har trots bristen på tuffare träning, långa distanspass och intervaller ändå gjort att jag cyklar lite bättre och min nya cykel har plockat fram det allra bästa hos mig. Det går fortare, det känns tryggare och jag kör tekniskt bra. Bara det att hoppen i Brunflo kändes små och jag överladdade och landande platt. Det skulle aldrig ha hänt förra året.

I går var alltså dags för att leka tävling och göra det så verklighetstroget som möjligt. Jag valde ut sex sträckor, tre på berget och tre ute i Böle och satte en maxgräns på 4 timmar.. Hasse som inte kört endurotävling förut och gärna ville känna på upplägget inför den 2 juli hängde på. Trots rejäl sommarvärme skulle upplägget köras i fullfacehjälm, och de skydd vi har på tävling. Vi tog med den energin vi planerar att ta med på tävling och lät vår bil agera teknisk zon.Vi hade parkerat vid Gustavsbergsliften och där hade vi mer nedkyld dryck och möjlighet att mecka m det skulle behövas.

Vi började med att trampa upp till Frösötornet och redan då förstod vi båda att det skulle bli en svettig och varm dag under våra hjälmar. Väl uppe efter ungefär en kvart startade vi med skrå. Jag var nervös som om det skulle vara på riktigt. Så där att benen var lite skakiga och jag gjorde små misstag utför.

Väl nere efter första sträckan hade nervositeten lagt sig lite. Det är lite fånigt men jag kan bli nervös när jag ska köra intervaller, försöka slå min bästa tid på något segment eller leka tävling Det är nog tävlingsadrenalinet som slår på och gör att jag fokuserar lite extra så länge inte nervositeten slår över helt.

Andra sträckan blev den tekniska och kluriga leden Görans. Den innehåller ett parti där det är plattare men fullt av rötter och sten och en utmaning att hitta flyt och framförallt hitta fart och inte tappa det man byggt upp. Den avslutas med branta partier som får det att hissna lite i magen på mig. Jag har kört Görans riktigt bra under senare tid och vågat ligga på rejält även när det blivit brantare. I går gjorde jag några onödiga missar men höll trots allt god fart. Hasse som kämpat med den sista tekniska biten satte allt i går!

Efter Görans stod bergväggen på tur. Ännu en teknisk och svår led som jag haft mina bekymmer men som nu är en stor favorit. Den är snabbare än Görans och väldigt brant mot slutet och har en ingång som svänger 90 grader åt höger. En svår ingång som jag nu tar mig igenom på ett okej sätt. Skulle jag våga släppa på lite efter svängen när leden går på skrå på rötter och sten skulle jag kunna få med mig lite mer fart. I går vågade jag inte alls och kanade ned med för mycket broms. Det gjorde att jag var 8 sekunder långsammare än häromdagen. Det är ändå fascinerande vad små saker gör mycket vad gäller fart och fascinerande hur viktigt det är att huvudet är med hela tiden. En liten stunds ofokus och flytet försvinner.

Efter att vi båda tagit oss ned och känt os nöjda rullade vi förbi bilen och bytte till varsin ny kall vattenflaska. Jag fyllde på med lite energi och såg framemot lite lugnt tramp ut mot Böle. Att maxa bara tre gånger och trampa på låg puls mellan kan låta lätt men det tar så mycket mer än man tror. I alla fall för mig. Det är både fysiskt och mentalt uttröttande. Lite som ett zwiftrace där man jagar poäng i sprinterna. Lugn klungcykling och sedan all out en stund och upprepa.

Det var befriande att få ta av sig hjälmen när vi nådde Böle och den branta klättringen upp mot hygget. Att cykla upp går men det tar onödig energi och därför är det bättre att dra cykeln upp. I tävlingsformen enduro måste man ha hjälmen på när man cyklar även om det går långsamt uppför. Leder man cykeln får man ta av sig hjälmen. Det är väldigt jobbigt att cykla i värme och framförallt i en fullfacehjälm varma dagar. Min är inte så ventilerad som en del rena endurofullfacehjälmar är.

Vi hade gott om tid till vår maxgräns på fyra timmar och kunde därför ta det lugnt. Stannade några extra gånger och fyllde på med energi och drack innan vi tog oss an tre av Böles underbara stigar. Först ut var Calles, leden som är så bra byggt och bjuder på sköna svängar och en del tighta partier. Allt handlar om att behålla fart. Den var med på fjolårets SM och där jag gjorde tävlingens enda vurpa. I går höll jag mig på cykeln och trots känslan av sega och trötta ben kapade jag 15 sekunder på första delen.

Vi tog den branta klättringen ännu en gång och jag tyckte det var lika skönt att få ta hjälmen en stund. VI skulle köra en led till och sedan avsluta med ännu en led som varit med på SM. En led med hopp i början, tung sprint på mitten, teknisk pumpliknande körning efter det och ännu mera tramp efter det. Det sista avstod vi och tog i stället ned vid skolan och påbörjade cyklingen tillbaka till bilen och Gustavsbergsliften. För att få lite extra höjdmeter klättrade vi en extra sväng inan vi kunde rulla längs med byvägen mot bilen. Hasse kroknade rejält mot slutet men grävde djupt och tog sig till bilen. Det var värt en rejält klapp på axeln. Likaså att vi stängde av våra klockor efter 3 timmar och 33 minuter.

Jag kunde summera ett bra träningspass med jämna bra tider. Med en trött och sliten kropp och väldigt varmt väder var jag överraskad att jag ens orkade maxa 6 gånger och inte ge upp när det kändes lite tungt. Jag också nöjd över att jag kunde hålla fokus och jobba aktivt på cykeln och även orka alla höjdmeter. Jag har gjort det jag kunnat och kommer inte kunna göra så mycket mer åt min form nu. I stället jag spara den bra känslan jag har i åkningen och träna lite lätt under veckan som kommer. Kika lite extra på linjer, kanske sätta hoppet i Böle och göra något annat som att åka rullskidor. Sen kommer jag äntligen få stå på start igen, i livets andra endurotävling och ha en hel dag av kul cykling framför mig. Få känna mig lite tuff som slänger mig ut för svåra leder.

Innan glassen och chokladdrycken filmade Hasse lite åt mig när jag sprätte (eller i alla fall flöt ned) för några av lederna. Resultatet av den filmen finns att se som Reels hos Funäsdalens cykel och fritids instakonto!