Spångest

Ett ganska roligt ord. Känslan när inträder är däremot inte lika rolig. Det är något speciellt med spänger och cykling. Även om det egentligen inte ska vara så svårt är det just det. Trots att jag vet hur jag ska göra och cyklar mycket på spång kommer den där känslan i bland. Spångesten. När det låser sig och jag känner att jag inte fixar det. Jag vågar inte prova, bättre att gå över. Börjar jag flacka med blicken, titta för mycket på mitt framhjul åker jag av. Är farten lite för hög får jag en känsla av att det ska gå riktigt illa och jag bromsar lite för mycket. Är spången dessutom lite upphöjd över marken blir jag rädd. Som om det egentligen skulle vara så mycket svårare än när den ligger ned på marken.  Jag spänner mig, glömmer nästan av att andas och pustar ut när jag väl kommer på fast mark igen. Allra värst tycker jag spängerna i fjällen är, de som går över små vattendrag. Då går jag i regel för jag är så rädd att hamna i vattnet. 

Känner du igen dig? 
Vi tror vi nog är ganska  många som inte är så bekväma med spänger emellanåt. Men spänger är i många fall en naturlig del av cyklingen i skogen och cyklar man i fjällen ska man i allra största mån ta spängerna och inte åka bredvid. Spänger ligger för att skydda marken under och ju fler som cyklar (eller går för den delen också) bredvid desto mer slits stigen/leden. Så att lära sig hantera spänger är inte fel och ju tryggare man blir desto lättare blir det. 

Hur cyklar man spång på bästa sätt?

• Det gäller att ha blicken högt och verkligen titta dit man ska.
• Hålla jämn fart och gärna lite lätt tryck på båda bromshandtagen som en cykelvän lärde mig.
• Är spången hal av regn, lera eller is är hastiga rörelser det sista man ska göra. 
• Slappna av och inte spänna sig
• Svänger spången ska man ta lite mer än vad man tror
• Börja med bredare spänger och avancera ju tryggare du blir. 
• Halkar du av. Upp igen på spången och fortsätt. Se det som ett ypperligt tillfälle att träna att komma i gång igen. Det är lite klurigt i bland. 
• Öva, öva öva. 

När jag tänker på spänger och hur svårt det kan vara i bland kan jag inte låta bli att tänka att det egentligen inte alls är svårt. Inte i teorin. För spången är många gånger inte nämnvärt smalare än en vanlig stig. En vanlig stig ramlar man sällan av eller vinglar in i buskarna eller skogen. Spänger i etapper är inte heller svårare än att cykla en slät spång. Det är lite som att ta sig upp för små rötter i skogen. Har man tillräckligt med fart så går det bra.  För min del sitter spångesten mer i huvudet än vad det gör rent teknikmässigt. Att cykla spång är bra, det övar balansen och gör att man blir tvingad att titta dit man ska. Man når också ställen man inte skulle ha cyklat på annars.

Förresten det här med kärt barn har många namn. En spång, flera spänger eller säger du spångar? Inget är fel tänker jag. Spångest då? En sammansättning av ord helt enkelt. 

Ut och öva nu! Perfekt när det är lite höstigt slirigt eller när den första snön kommit. Klarar du det blir sommarens spänger en barnlek.