Får jag bara sova ett par nätter så – om att inte orka

Jag öppnat och stängt datorn så många gånger. Gjort ett utkast till det här inlägget och skrivit, raderat och lagt åt sidan. Frågat mig själv om det är något jag vill berätta. Brottats med en rädsla för vad andra ska tycka. Men det har skavt lite att inte skriva om hur det egentligen står till och försöka hålla en fasad uppe där allt ser ut som vanligt. Men jag landade i att det inte är något konstigt att inte må bra psykiskt och att det kan vara bra att prata om det.

Det är den 13 juni och jag sitter i bilen hem från Mohed. Jag har precis avslutat en fantastisk roligt helg med cykelläger för två grupper tjejer. Jag är upprymd och känner mig nöjd över att ha roddat i hop två dagar och kunnat dela med mig av min kunskap och fått se människor växa. Men jag är också oerhört trött och samtidigt som jag är glad är jag också väldigt ledsen. Utan att egentligen veta varför. Jag har massor av ideer i huvudet och det liksom snurrar av tankar. Jag har äntligen bestämt mig för att göra verklighet av mina drömmar om att köra läger och grundkurser i mountainbike. Jag har redan påbörjat en säljsida på bloggen och vet att det finns en efterfrågan. Jag ska också försöka kicka i gång lite försäljning av fotoprints.

Men jag är så trött och det susar i huvudet. Så som det gjort så länge nu. Jag tänker att jag ska hålla ut till semestern i september. Jag försöker tänka på roliga saker att se framemot. Så som jag brukar göra när det känns som jag inte riktigt ska orka kliva upp ur sängen på morgonen. Eller klara av en arbetsdag. Det är SM i Enduro att se framemot och jag har fått ledigt från jobbet. Vi ska också åka på semester söderut en vecka. Tar jag mig bara igenom måndagen, veckan eller månaden så. Det är bara att blunda och köra.

Torsdagen innan jag åkte ned till Mohed hade jag suttit från tidig morgon och försökt hinna färdigställa ett par utredningar jag var tvungen att få klara. Akuta ärenden som inte kunde vänta. Jag multitaskade och jobbade medan vi hade arbetsplatsträff över Teams. Jag hade fått ok av min chef att göra så. Jag skulle bara lyssna med ett halvt öra men kände hur frustationen och stressen steg i kroppen. Jag hade svårt att inte gå i gång på mötena. Brusade upp så lätt. Och gör så mycket på samma gång så länge nu, och försöker hålla koll både på mitt eget arbete och andras. Sopar upp och förklarar och ber om ursäkt för saker jag inte har något ansvar för. När chefen säger att vi ska försöka återhämta oss i sommar för att inte bli stressade faller jag liksom inombords. Långt långt ned. Vi ska gå kort och det kommer att vara mycket att göra. Jag hör mig själv säga att det inte är lätt att tänka på återhämtning om man redan är stressad.

Jag är alldeles slut när jag loggar ut för dagen men har nästan hunnit det jag ska. Resten kommer jag kunna göra klart på måndagen.

På måndagen åker jag in till kontoret för en gångs skull. Jag har mycket att skriva ut och har några lite krångliga saker att ta itu med. Sen går jag hem efter fikarasten. Min kollega har beordrat mig att göra det och lämna laptopen i arkivskåpet. Jag säger till de andra att jag bara ska vila veckan ut. Jag är så trött och det blir säkert bra till veckan. Bara jag får sova lite. För jag sover inget om nätterna längre. Det har jag inte gjort på väldigt länge.

Och jag sover. Och sover och blir inte piggare. Jag cyklar och förstår att jag faktiskt är väldigt ofokuserad och förstår varför det känts så underligt i bland när hjärnan inte hängt med. Jag är för trött helt enkelt. Trött i huvudet och orkar inte få upp pulsen när jag tränar.

Jag säger inget till någon om att jag är hemma. Mer än till Hasse och min dotter och Elna. Jag säger till chefen att jag nog kommer efter midsommar, och min kollega som skickade hem mig tycker jag ska vara hemma. Vi åker till fjälls med Sandra och Robin och jag är orolig att inte orka vara social i ett dygn. Jag berättar för Sandra att jag inte orkade längre och har sjukskrivit mig och väntar på tid hos Företagshälsovården. Min nya teamchef ser till att saker händer och är hjälpsam och förstående. Jag säger till Sandra att jag ska jobba igen när vi kommer hem från fjället. Hon tycker jag ska vänta tills jag träffat företagshälsovården.

Jag orkar inte gå till jobbet efter midsommar. Jag är oerhört ledsen och trött. Känner mig dålig som inte orkar jobba och ser hur sommarens planer rinner mig ur händerna. Jag cyklar för att få stressen att minska i kroppen någon timme. Sen orkar jag inget mer den dagen. Jag postar gamla bilder på Instagram eftersom jag inte har några nya. Jag vill skriva men orkar inte öppna bloggen. Jag hittar glädje och lugn i att åka på berget men orkar inte vara så social.

Jag får ångest när telefonen ringer och tror att det är någon som ska skälla på mig. Jag struntar i att svara. Googlar de nummer som jag inte känner igen och inser att jag är ännu mer rädd i prata i telefon än jag brukar vara. Min stubin är kort så som den varit så länge. Jag brusar upp, blir arg, skriker och känner mig som en usel människa. Vet inte hur jag ska orka gå till jobbet och förstår till slut efter påtryckningar att jag faktiskt måste ta hjälp på riktigt.

Jag mejlar Hälsocentralen och får träffa en läkare som ger mig ett papper om hur jag ska göra för att sova och sjukskriver mig tills jag träffat Företagshälsovården. Det tas några prover och besöket är över på en kvart. Jag känner mig ännu mer nere. Jag vill prata med någon. Inte bara gå hemma och vänta. Men jag har en tid hos Företagshälsovården och tills dess ska jag vila och inte ha dåligt samvete.

Jag tänker mycket på jobbet. På allt jobb mina kollegor får och vad andra tänker om mig. Jag är rädd för att berätta att jag inte mår bra och är rädd att andra ska döma mig eftersom inget syns på utsidan. Att andra ska tänka att det är konstigt att jag orkar göra roliga saker och kan cykla men inte jobba. Men andra vet inte att min energi räcker för just den där roliga saken och inget mer den dagen.

Vi är ute mycket Hasse och jag. Det hjälper och jag känner mig lugn. Vi fotar, besöker naturreservat och dricker kaffe. Jag fortsätter att cykla. För att röra på sig är bra sa läkaren på Hälsocentralen. Jag är också noga med att inte köra hårt. Elna berättar när vi hörs att hög puls är som ett stresspåslag och det vill inte kroppen ha. Jag sover inte så mycket i stan men kan slappna av lite i stugan.

Så får jag äntligen en tid på Företagshälsovården och gråter mig igenom det första samtalet med en sjuksköterska. Får träffa en fantastisk läkare veckan efter som är förstående och klok. Jag blir sjukskriven ännu längre för utmattning och depression. Jag tänker att det är konstigt att se det på papper och inse att jag är där. Liksom trillat dit. Välvårdad men oerhört trött står det i mitt läkarintyg. För jag kan inte hålla fokus någonsin längre stund eller koncentrera innan jag gäspar och inte hänger med. Han förklarar att det är viktigt att göra saker som ger energi och inte ha dåligt samvete över det. Han säger att det är viktigt att röra på sig i den mån man orkar och att det är helt okej att vara trött och inte orka längre. Han säger också att det kommer att bli bra. Vi pratar om medicinering utifrån att mina PMS-besvär blivit så svåra att hantera och att det kan hjälpa även vid utmattningen. Men jag tveksam. Antidepressiva mediciner och sömntabletter skrämmer mig lite. Det är skamligt på något sätt samtidigt som jag vet att det är bra. Och inget man behöver skämmas för. Men jag är rädd att få biverkningar och bli beroende. Jag är rädd för inte kunna känna glädje på samma sätt som förut.

Vi flyttar och det känns som en nystart. Vi får båda sova i en lite mer lugn miljö och vi trivs. Jag kan packa upp kartonger och vara kreativ i min egen takt. Det är inga ljud som stör och gör ont i huvudet och det är mörkt om nätterna.

Och jag landar så småningom i det faktum att det inte är så bra med mig och börjar acceptera att jag faktiskt är trött. Jag tittar i backspegeln och tänker att jag hade behövt få stöd redan före jul. Då när det var riktigt tufft och mitt flexkonto började spåra ur av för många timmar. Att jag redan ännu tidigare inte mådde bra men gjort allt för att inte lyssna på kroppen signaler. För att köra på ändå tills jag inte lägre orkade. Jag förstår också varför jag under våren inte riktigt kände igen mitt sätt att cykla. Att det kändes som ögon, hjärna kropp inte riktigt samspelade och jag vände hem så många gånger. Rädd för att krascha när jag tappade kontrollen.

Jag förstod också varför det var så svårt att minnas ord, komma i håg att göra saker och var jag lagt mina nycklar eller telefon. Varför jag var arg och ledsen och ofta var yr och hade tryck över bröstet. Och varför jag hela tiden var så rädd att inte göra rätt på jobbet och la tid på att dubbelkolla mig själv alldeles för många gånger. Jag förstod också varför ångesten jag burit på sedan tonårstiden blev allt starkare och svårare att hantera när jag blev mer stressad.

Och jag förstår också att det inte var den där dagen i juni som allt började. Det var då det inte gick längre efter för lång tid precis på gränsen till vad kroppen orkade. Jag hade tänkt så många gånger före det att jag kanske skulle behöva vara ledig från jobbet för att orka och komma igen. Jag gick ned till 80% för två år sedan med tanken att det skulle göra mig piggare. Jag tänkte många gånger att jag skulle sjukskriva mig för jag skulle inte orka så mycket mer. Men jag var rädd för att inte klara det ekonomiskt och tänkte att jag bara inbillar mig. Jag är bara trött och behöver sova. Jag klarar ju fortfarande att ta mig upp, gå på jobbet, träna och få vardagen att fungera någorlunda bra. Det skulle vara skamligt att erkänna att jag inte orkar längre.

För jag har ju orkat så mycket förut. Roddat allt möjligt i jobbet och på fritiden. Jag har också förmågan att stänga av och bara köra. En egenskap som i bland kommer till sin rätt men i det här fallet bara gjorde det värre. Och jag vill gärna prestera bra, leverera i tid, se till att saker görs klart och har så svårt att säga nej. Och så har jag alltid legat ett steg före i tanken. Planerat nästa moment innan det första är klart. I allt.

Nu ett halvår senare är jag tillbaka på jobbet igen. Sakta men säkert jobbar jag mig upp i tid och går just nu 50% på pappret men producerar nästan ingenting. Jag har en plan som kan ändras om det inte fungerar. Och det är okej. Det är så det ska vara. Det tar tid och det går inte att skynda på. Men jag sliter oerhört mycket med det faktum att jag inte alls fungerar likadant som innan. Och att det inte syns utanpå det som är svårt och jobbigt på insidan.

Jag försöker lära mig att acceptera att jag inte kan lära mig lika fort längre, att mitt minne är sämre, att jag inte kan göra flera saker samtidigt och att det tar lång tid. Jag får lära mig att acceptera att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Att jag har svårt att sätta i gång med saker och inte orkar koncentrera mig så länge och inte kan läsa böcker eller se på tv för länge. Acceptera att jag fortfarande inte kan sova ordentligt och att jag många dagar inte orkar vara social. Acceptera att kroppen inte orkar lika mycket i bland och jag inte kan träna så hårt.

Jag får jobba hårt med att försöka vara i nuet och inte låta ältande av tankar ta för mycket plats. Inte vara ett steg före hela tiden och framförallt lära mig att energibalansera. Att hushålla med den ork jag har och ta pauser ofta. För att bygga upp de där resurserna jag inte längre har och undvika att ha dagar när jag är helt sänkt av trötthet. Att inte vara för aktiv bra dagar utan spara lite på den energin. Det är svårt och det tar så mycket längre tid att återhämta mig.

För nu kommer det finnas det ett före och ett efter. Före utmattningen och så småningom efter. Jag försöker också att inte känna skam eller skuld över att jag inte orkade längre. För det är inte konstigare att må dåligt psykiskt än fysiskt. Och det tar tid att läka och komma tillbaka. Och jag är inte konstig för det. Inte heller är det konstigt eller så skrämmande att behöva medicinera för sin ångest, oro och depression. För det har hjälpt mig mycket och att slippa de här känslorna ooh de djupa svackorna jag har periodvis har haft är skönt och befriande.

Att jag skulle hamna här trodde jag inte. Jag som förut har kunnat balansera ganska bra och haft min träning som en viktig ventil. Där hjärnan och det mentala har fått vila efter en arbetsdag med många beslut och komplexa arbetsuppgifter. Men det kanske är just det att jag inte trott att jag skulle kunna bli så trött som har bidragit till att jag är där jag är nu. Jag har inte tagit signalerna på allvar och fortsatt så som jag alltid har gjort.

Jag har haft tur som får sån bra hjälp av den företagshälsovård vi har. En förstående läkare och en riktigt bra beteendevetare som jag kan prata med och som ger mig verktyg att använda. En bra teamchef som gör allt för att jag ska kunna återgå till arbetet så småningom. Men jag vet inte om jag kommer klara av mitt jobb på heltid eller om jag måste tänka om. Det återstår att se och jag kommer fortsätta jobba 80% som mest i mitt jobb och kunna frigöra 20% till att så småningom göra verklighet av cykelläger och grundkurser.

Jag kan också på så sätt frigöra tid för att vara ute i naturen. Göra sånt som jag mår bra av och där jag kan koppla bort jobbet. För jobbet är inte så viktigt när allt kommer till kritan. Jag är inte oumbärlig och det står inte faller med mig. Jag får inte lön för att jobba mer än vad min arbetstid är och framförallt inte för att släcka bränder och ta ansvar för vad andra gör och inte. Väl värt att tänka på.

Vill du läsa lite mer kring utmattningssyndrom och hur man kan komma tillbaka kan jag rekommendera två böcker.
– Man dör inte av stress: man slutar bara leva av Marie Åsberg och Selene Cortes
– Vägen ur utmattningssyndrom av Gerogio Grossi och Kerstin Jeding

Den första boken finns att lyssna via något av de företag som erbjuder ljudböcker och den andra enbart som vanlig bok.

Och du, mår du inte bra våga ta hjälp. Det kan vara svårt att ta steget men det är värt det efteråt. Inget är viktigare än sin egen hälsa.