En klassisk vinterdistans

Jag står och stampar mellan två säsonger nu. I Volvons bagageutrymme ligger min fatbike och mina skejtskidor. Jag har gett kudos på Strava och like:at på Instagram när vänner åkt skidor på ÖSK. Känt den där längtan efter skidåkning och hur den har växt för varje kudos och like. Men skidorna har varit i stugan tills nu och jag gillar inte riktigt att trängas på så liten yta i början av säsongen. Vill inte vara i vägen. Jag har till och med längtat lite efter min fatbike när jag cyklat stigar på vanliga mtb:n på väg hem efter jobbet.

Nu ligger de båda i bilen och jag har inte orkat bära upp dem till lägenheten. Skidorna måste mättas och vallas och Fatbiken få en välbehövlig service. Jag längtar men kommer inte till skott. Ungefär så som det känns med stugan just nu. Längtar till fjälls så det gör ont i kroppen men när fredagen kommer orkar jag inte åka ned. Men det gör inte så mycket. Tid där kommer det bli. Hasse flyttar ned alldeles strax och snart är det riktig vinter där. Likaså kommer jag att valla mina skidor och serva Fatbiken om ett tag. Det är mellan säsongerna och svårt att komma till skott med det ena och lättare att göra det andra.

Som en klassisk vinterdistans en lördag.

Klassisk sett till att benen var otroligt sega, jag frös om fingrarna, dubben slirade lite på isen och vädret var gråmulet. Hasse däremot, han hade shorts och frös inte det minsta. Det var trots allt en plusgrad menade han och då är shortsväder. Jodåsåatt.

Men jag var glad långt inne i hjärtat i dag över att få cykla med Hasse. Vi cyklar nämligen inte så mycket tillsammans längre. Det har kommit saker mellan och våra arbetsdagar har inte synkat och jag prioriterat cykling i dagsljus.

Jag hade sett ut en tur till Brunflo för att visa honom några av de fina stigarna jag cyklat under hösten. Som den som går hela vägen från Ede ned till Brunflo genom skogen. En stig värd en del transport.

Vi cyklade i väg i ett lätt snöblandat regn och på isiga vägar längs med sjön. Tog några korta stigavsnitt som var snöfria. Jobbade oss sakta men säkert mot Ede. Sedan vidare hemåt via några Brunflostigar. I skogen var det oerhört fint och stilla. Ute på vägarna grått och mulet och inte så upplyftande. Men det väntade fika på stan och det höll min motivation uppe.

2 timmar senare rullade vi in på gården. Nöjda, blöta och trötta. Det är alltid skönt efteråt och allra bäst känns det efter att det varit lite tjurigt väder. Och en klassisk vinterdistans hör liksom till.

Nu längtar jag faktiskt efter vinterdistanser likt den runt Singsjön eller på fatbike runt Böle och Svartsjöarna. Allra helst hade jag velat åka ned till Elna och kört distans likt den jag gjorde 2020 och var den enda utan kompislapp. Det hade varit något det!