Fjällcykelfesten i Lofsdalen

Jag var inbjuden som guide under Lofsdalen Bike Weekend. Jag skulle köra clinics och ge en tur runt Vildmarksleden. Ett jobb jag längtat efter sedan det blev klart. Mellan guideuppdragen skulle jag själv få njuta av bra cykling och härligt häng. Väderleksprognosen hade inte sett så munter ut veckan före och jag kände en liten oro för hur det skulle bli att guida i regn på fjället. Men som på beställning kom finvädret på torsdagen och skulle stanna ändå fram tills söndagmorgon.

Jag åkte ensam till Lofsdalen på torsdag morgon. Hasse kunde inte komma i från jobbet vilket såklart var synd. Men jag skulle inte bli ensam. Hade messat lite med Sara Rönne under veckan som gått och var inbjuden på grillmiddag och häng under helgen. Jag skulle också få träffa Pernilla och Linda från Mtbtjejer och hade en förhoppning om att få träffa Eszter en stund.

Men innan festivalen skulle invigas med konsert på fjället skulle jag få en dag i Lofsdalens bikepark. Den som ligger mig så varmt om hjärtat och var där jag började åka downhill. Jag som helst inte åker sittlift själv eller allra helst inte alls åker sittlift var nervös de första turerna upp på toppen. Men jag vet ju att cyklingen är värd liftåkingen och efter ett par turer kunde jag slappna av.

Jag åkte igenom mina gamla favoriter Skogsleden, Viper och Venom. Tog något åk i den blåa HappyMTB och den svarta Thunder. Njöt av varmt väder och hur fin min Orbea kändes på lederna jämfört med min gamla Fuji. Jag pratade med Ralf i liften, lunchade ensam och saknade Hasse. Det blev inte riktigt som det brukar när han inte var med.

Det sista åket gjorde jag tillsammans med Pernilla Lantz som cokså var i Lofsdalen tillsammans med Linda Siljhage för att köra clinics och guidade turer genom MTBtjejer. Vi tog Skogsleden ned och tjoade i hoppen. Kul!

Vill du läsa lite mer om Bikeparken finns ett inlägg om den här!

Konsert, foto och fint häng!

Jag skulle bo nere på FJällterrassen och när jag svängde in på parkeringen träffade jag Sara och Danny. Vi pratade en lång stund, om cyklar allra mest och om hur helgen skulle bli. Jag gjorde ett snabbt klädombyte och hängde med dem upp till hjärtat- Fjällparkens mittpunkt. Där finns det fina vindskyddet och där skulle North Lake Shivers spela.

Sara hade bjudit in ett härlig gäng människor att bo hos sig och allt eftersom kvällen gick droppade de in. Fick träffa härliga och glada Amanda , endorfinkliniken som spred så mycket enrgi under helgen. Fick också träffa Linda igen som jag senast träffade under en workation i Åre 2017. Då bytte vi nog bara några ord men hann prata och lära känna varandra under helgen. Och ha riktigt skoj! Viktor – En kåsa Kaffe, skulle komma på fredagen och jag såg framemot att träffa honom. Det är en liten konstig känsla att träffa människor man följt länge via sociala medier, det känns nästan som man känner varandra men inte alls egentligen.

Innan festivalen drog i gång på fredagen åkte jag till fjällparken och rekade lite inför den clinic jag skulle hålla på lördagen. Jag hade inte känt någon stress att hitta bra ställen att köra på, jag kan parken och hade en tydlig plan. Men det var skönt att cykla lite på egen hand och bara gå igenom vad jag skulle göra innan allt drog i gång.

Jag hade först tänkt att köra loppet Hovärken runt men insåg ganska snabbt att jag skulle få lite bråttom till min egen guidade tur och behövde spara på energi. I stället hejade jag i väg de andra som skulle köra, hjälpte Linda att nåla nummerlapp och fota lite.

På kvällen bjöd Sara och Danny in till middag och det blev skönt häng och massor av intressanta samtal. Jag bidrog med stolar och porslin från min lägenhet och Viktor bjöd på en magisk förrätt. Danny följde upp med en lika magisk huvudrätt. Det var längesen jag åt så gott. Alldeles för sent för att vara mig gick jag tillbaka till min lägenhet.

På lördagen samlade vi tidigt uppe vid hjärtat för att fotas. Vi fick cykla Hovvärkens första del med drönare ovan våra huvudet. Hänga i fjällmossan på fjällkanten. Vi skrattade och det kändes lite om att vara på kollo med kompisarna. Vi delade på oss sedan, jag, Amanda, Danny och Viktor åkte runt Hovärken. Mitt cykelhjärta klappade lite extra av Amandas förtjusta tjoanden och Viktors nyfunna cykelintresse.

Är du lite mer nyfiken på cyklingen i Lofsdalen och vilka leder som fina? Då ska du kika in och läsa Saras inlägg!

Vildmarksleden och clinic på röd led

Jag var ju inte enbart i Lofsdalen för att hänga med andra utan primärt för att jobba cykel. Jag skulle guida en tur på fredagen, den fina men krävande Vildmarksleden. Den som startar på södra sidan av Lofssjön och bjuder både på klättring och fin utförsåkning. Dessutom bjuder den på väldigt fina vyer. Den är röd och kräver att man har kondition och cyklat en del innan. Det är en av mina favoriter och en led jag gärna ville visa upp för besökarna.

Det var 12 förväntansfulla cyklister som jag mötte upp vid Västvallen efter lunch på fredagen. En härlig blandning av människor, den yngsta en liten kille med de starkaste benen av de alla.

Jag hade varit orolig för att vädret inte skulle vara med oss. Regn och ruskväder till fjälls på leder med mycket spång är inte roligt. Men vi hade tur. Det var lite gråa moln men de släppte inget regnet och för en gång skull var det alldeles vindstilla på fjället.

Det blev en rejäl tur med många vätskestopp och fotostopp. Nästan 2 timmars klättring med avbrott för några plattare partier och sedan runt 30-40 minuters nedfärd från fjället. Även om det var tufft så var det många skratt och många intressanta samtal. Det är det som härligt när en grupp sätts i hop på det här sättet.

När Jag och Danny tog bilen tillbaka till byn och jag kände mig alldeles varm i kroppen av hur bra turen hade blivit och hur mycket jag har saknat att jobba cykel på det här sättet. Vi skrattade lite när vi senare på kvällen över middagen hos Sara jämförde min och Dannys pulskurvor. Han hade kämpat runt Vildmarksleden med 170 i medelpuls.

På lördagen sjöd Hjärtat av aktiviteter. Clinics, små tävlingar som att cykla på bakhjulet och ta sig ned för leden Supernova på lättaste växeln. Det var många cyklister och ett härligt häng. Jag själv skulle bjuda in till 90 minuters teknikträning för att ta sig från blåa leder. En clinic för alla som ville levla upp. Jag var lite nervös, dels för att jag inte visste om någon skulle komma och för att levera så bra jag som jag vill. Jag behöver den där lilla nervositeten för att kicka i gång mig.

Jag hade inte behövt vara nervös. Vid 14 tog jag med mig ett stort gäng, jag tror vi var 12 stycken även den här gången, ned till teknikparkens stenkista. Här skulle vi öva blå och röd linje för att ta med sig den tekniken att ta sig igenom sten till den röda leden Rocket. Vi gick igenom position på cykeln och linjeval för att ta sig igenom stenstök så bra som möjligt.

Jag tog sedan med mig deltagarna ut på stigen och vi stannade för linjeval, för att titta på hinder, öva hopp- och droppteknik och hur man kör velodromkurvor. Det blev en riktigt bra tur tillsammans och stämningen i gruppen var fin. De stöttade varandra, peppade och var tillåtande. Jag såg hur några som vart riktigt nervösa i början slappande och av och växte i självförtroende under turen. Och det är just det som är det fina med att coacha cykel. Det som jag vill uppnå, att ge vertyg för att bli mer trygg och kunna öva på egen hand sedan. Efteråt var jag hes av allt pratade, på cykeln, av cykeln och i hoppen som Sara sa.

Vi stängde festivalen med korv och solnedgång

Den allra sista dagen, i lördags bjöd Lofsdalen på en magisk kväll. Jag som först hade tänkt att åka hem på lördagen bestämde mig redan på fredagen att stanna tills på söndag och det ångrar jag inte. Kanske var lördagskvällen en av de finaste på länge?

Ingen hade haft några direkta middagsplaner utan i stället blev det en sen korvgrillning uppe vid hjärta efter en afterbike med kall öl. Sara Öhman, hon som jobbat hårt för festivalen hade föreslagit just detta, att tända eldar där uppe och hänga som avslutning. Jag var så där skönt trött man kan bli när ens uppdrag är över och det blivit riktigt bra. När axlarna ramlar ned lite och man får landa i en bra känsla.

Vi träffade Sofie och Sebastian (som arrangerar Järvsö Bike festival – tips!) som tillsammans med Amanda tänt upp eld och lagt korvar på grillning. Samtalen flöt på allt och inget i väntan på det perfekta kvällsljuset när solen gick ned bakom fjällen.

Jag stannade upp i tankarna och kände mig lycklig lottad som fick vara precis där en kväll i juli. Få träffa så många nya intressanta människor och få uppelva en fjkällsommarkväll jag längtar under vinterhalvåret. Äntligen fylla ett minneskort med solnedgångs- och fjällbilder. Dricak kaffe ur kåsa och få elddoft i hår och i kläder. Ljuvligt!

Det blev en sån där kväll som är så mycket sommar. När man kastas tillbaka till känslan av sommarlov och man fick vara uppe hur länge man ville. När man kunde cykla hem med kompisarna vid midnatt i det skumma ljuset. Vingla lite av trötthet och fnittra över precis vad som helst.

Det gjorde vi också. Cyklade ned till Fjällterrasen i midnatten, via fjällparkens leder och in på Skogsleden. Känna sig lite busig som cyklar en led som kräver fullfacehjälm och egentligen är stängd för dagen. Viktor önskade sig pannlampa och Sara sa att hon hade glömt dessa hemma.

Ett fint och värdig avslut av en otrolig helg. Ett tack och hej så länge till Lofsdalens fina cykling, till alla härliga människor jag träffat och till en festival som med stor säkerhet återkommer nästa år!