För ett år sedan och läget i dag – på tal om korsbandsrehaben

Nästan på dagen för ett år sedan cyklade jag det första passet utomhus efter min korsbandsoperation. Jag minns att jag hade sms:at min sjukgymnast om att jag tänkte prova rulla lite utomhus. Inomhus hade jag cyklat på trianern sedan den 17 september. Från 15 försiktiga minuter med en sadel högre upp än vanligt och watt som knappt fick min zwiftgumma att röra på sig. Det hade gått 8 veckor sedan operationen och det var en känslosam tur jag tog i spikbodarna.

Den första tiden hemma tvivlade jag på om jag någonsin skulle kunna cykla igen och än mindre kunna springa. Jag hade ont, mådde illa och gick med kryckor i nästan 10 veckor. Jag kunde inte räta ut mitt knä helt och många stunder var mörka och jobbiga. Plötsligt hade jag inte längre cyklingen i vardagen, den pusselbiten som är en sån stor del av mig. Jag tränade inte längre. Jag fick inte utlopp för min rastlöshet och det där behovet av att få röra på mig. Det blev väldigt viktigt att hitta andra saker att sysselsätta mig med. Som att baka och fota. Något som jag lagt lite åt sidan.

Det är första passet utomhus blev känslomässigt. Jag minns att jag faktiskt grät lite när jag cyklade. Över att äntligen kommit en bra bit på väg efter en riktigt tuff period. Det var en frihetskänsla som jag saknat. Bara det att få lägga kryckorna åt sidan och ta mig fram utan dem och utan att det gjorde ont. Visst satt jag lite högt på sadeln och det kändes i knät som jag kom ned för djupt men jag cyklade.

Jag hade läst mig till att rehaben skulle omkring ett år. Jag hopades sålart att et skulle fortare. Ett år kändes som en evighet då men i eftehrand hra året sprungit i väg när jag tittar i backspegeln. Jättemycket har blivit bättre och mycket har faktiskt blir sämre.

När jag fick lägga bort kryckorna prickade jag av ett stort mål och kunde börja gå på gymmet för att rehabträna. När jag fick mitt första ”riktiga” benövningsprogam av sjukgymnast Jens var jag överlycklig. Benböj och utfall i alla möjliga varianter och med lite vikt så fort det kändes bra. Små ritade gubbar på ett papper som betydde massor.

Jag trodde fortfarande att mitt knä skulle räta ut sig. Så var det ju sagt att det skulle. Jag gjorde övningar som jag skulle. Sjukgymnast Jens mätte vid varje tillfälle där. Men det hände väldigt lite och vi pratade första gången om att det kanske handlade om en ärrbildning på det nya korsbandet. Jag tog kontakt med den läkare som opererat mig men fick till svar att vänta till återbesöket senare.

I november cyklade jag det allra första långa distanspasset utomhus. Nästan 4 timmar på cykeln fungerade bra. Visst var jag lite tröttare i kroppen än vad jag brukade bli och fick vara noga att vila lite extra efteråt. Däremot fungerade det inte så bra att cykla fatbike. Troligen för att man sitter bredare med fötterna. Härifrån började min cykelträning att se ut som vanligt. jag kunde öka på med fler timmar och tillfällen och kände att jag blev starkare. I bland fick jag ta några steg tillbaka. Och mina målbilder var starka. jag skulle springa till sommaren och jag skulle ha ett knä som klarade enduro och downhill.

I slutet av november bröt jag handen lagom tills att det kändes bättre med knät. Men jag var tjurig. Gymmade och åkte mitt första pass på skejtskidorna och det gick bra även med gipsad hand.

Så var jag på återbesök och att jag inte kunde räta ut mitt knä ansågs inte vara så farligt. Det kunde ta dit. Vänta ett halvår.

Nu lite över ett år sedan, i oktober 2020 med skidsäsong som står för dörren är jag uppsatt på väntelista för ytterligare en operation. De ska gå in och titta om det finns en ärrvävnad på korsbandet eller om det är för brett som gör att jag fortfarande inte kan sträcka ut mitt knä helt. Det är coronatider så jag har svårt att tro att operationen kommer att ske på den här sidan om årsskiftet.

Jag har fått kämpa för att läkaren skulle ta det på allvar och jag är lite trött och uppgiven. För jag har fått tillbaka låsningar i knät. Ännu inte så kraftiga som de var vinter/vår och sommar 2018 och 2019. En oerhört läskig känsla som är så förknippad med smärta.

Eftersom jag inte helt kan räta ut mitt knä har troligen min fotled blivit överbelastad har sedan juli smärtat och gjort ont. I bland lite mer och i bland lite mindre. Det har känts vid aktivitet och jag fick lägga löpningen åt sidan. Mitt knä gör ont i bland. Jag har tappat mycket av den där motivationen att styrketräna och försöker hitta tillbaka.

När mitt knä är åtgärdat anser läkaren att vi kan titta på foten eftersom det hör i hop.

Det är skittufft att återigen backa och att rehaben tar tid. Att jag inte har full funktion och ställer mig frågan många gånger om jag någonsin kommer att få det. Frågar mig själv om det var värt det eller om det hade varit bättre att låta knät vara. Jag är orolig över hur det ska gå att åka skidor i vinter och om jag någonsin kan springa igen utan smärta efteråt. Jag testade häromdagen och fick ett bakslag som sedan gick över med mycket massage.

Samtidigt tänker jag också på allt det positiva. Att jag faktiskt har nått så många av de målen jag satte upp och som var viktiga för mig. Att kunna gå utan kryckor, att cykla första gången ute, alla långpass, att få springa på fjället, cykla så som jag brukar och att knät har hållit för utförscykling. Jag tänker också på den ödmjukheten jag känt inför min kropp och hur mycket den har klarat av och hur knät har läkt. Att min ben har lite mindre synliga lårmuskler och massor av operationsärr gör inte så mycket. Symmetriska lårmuskler kan komma så fort jag har ett ett helt utsträckt knä och alla muskler kan jobba på lika villkor.

Jag tänker också på vilken otrolig vilja jag har haft och lagt ned så många timmar på rehab. Från att sitta på köksgolvet och förtvivlat försökt få kontakt med lårmuskeln till at köra tunga marklyft på gymmet och hoppat upp och ned på boxar.

Så även om det är skittungt nu och jag fortfarande går en gång i veckan hos sjukgymnasten så kommer det förhoppningsvis bli bättre. Och jag hoppas att jag kan åka skidor i vinter och att jag nästa sommar kan springa igen.

Och om ett år framåt från och med nu är det inte längre rehab jag kör utan prehab!