hej alla nya läsare – vem är jag?

När jag efterfrågade vad ni ville läsa mer om eller mindre av i höstas fick jag många bra förslag och tankar i från er. En av dessa önskemål kom från Jennifer.

För mig som ny bloggläsare skulle det vara roligt att få läsa om vem du är! Ett presentationsinlägg där vi får lära känna personen bakom bloggen 😊

Jag skrev ett sånt inlägg för några år sedan men åren har gått och därför tänkte jag skriva ett nytt. Lite av det gamla har jag återanvänt! Jag vet att det har tillkommit många nya läsare så det är ju ett bra tillfälle att skriva lite om jag bakom all träning.

Vem är hon som cyklar lite?
Bakom alla träningsselfies, svettiga bilder, cyklar och skidor finns jag. En snart 38 åring som i bland måste dubbelkolla körkortet och räkna baklänges när någon frågar om min ålder. Som tur är så är jag född 1980. Jag ser mig inte själv som snart 38 år. Jag vet inte hur man är när man är det och hur man är som vuxen. Lite åldersnoja har jag. Litegrann som brukar komma fram när jag ska fylla jämt.

Jag bor tillsammans med Hasse som jag träffade under Vätternrundan 2010.
Det sa klick, på riktigt. För den som vill läsa om det skrev jag ett inlägg för ett par år sedan. Hasse har också beskrivit resan vi gjorde i sitt inlägg här. Vi har varit sambos i snart 7 år. Han flyttade upp från Björnlunda när vi insåg att pendla 60 mil inte skulle bli hållbart i längden. Vi är inte bara sambos utan också bästa vänner. Gör det mesta tillsammans och många undrar i bland om vi inte blir trötta på varandra eller om vi aldrig gör saker på egen hand. Det gör vi förstås, egna saker och i bland blir vi trötta på vårt sällskap. Men vi trivs i hop helt enkelt.

Jag är mamma också!
Tycker själv att jag är den bästa morsa som finns och tror att min dotter faktiskt håller med. Hon föddes 2000 (perfekt eftersom jag måste räkna hennes ålder baklänges i bland) och blir myndig i april. Det är en galet konstig känsla. Att jag snart har en myndig dotter som snart får bestämma allt själv, skriva under avtal och snart flyttar hemifrån. Millenumbarnen är stora nu. Jag blev mamma tidigt. Redan när jag var 20 år och det har gått bra. Hon ser ut att må bra och har vuxit upp till en självständig och klok tjej. En tjej med mycket empati och stark integritet. Hon har mycket skinn på näsan och hon lär mig nya saker ofta. Det är en ynnest att få vara hennes mamma och framförallt att vi får dela våra intressen tillsammans!

Jag är näst äldst av 7 syskon.
När jag får frågan varför jag ”bara” har ett barn och varför jag inte vill ha fler brukar jag säga att jag har så många syskon att det räcker och blir över för at stilla bebissug. Jag är nämligen näst äldst av 7 syskon. Sedan kan jag tycka att de ti bland är lite tröttsamt att få frågan som om det skulle vara konstigt att bara ha ett barn. Bara är inte så bara och jag är lycklig över tjejen jag har.

Mina syskon är utspridda över landet och ena systern bor i England sedan många år tillbaka. Några av mina syskon har egna familjer med barn. För er som varit med länge så kanske ni minns att jag får många år sedan gjorde en intervju med min näst yngsta lillebror? Han var då en hårt satsande aplin skidåkare och hade stora planer för framtiden. Intervjun kan ni läsa här om ni är nyfikna! Han har nu några år senare lagt tävlingssatsningen på is. Men han är lika grym ändå!

Jag bor i Östersund, Jämtlands enda stad som vi brukar säga.
Även om det kanske är Åre som är mest förknippat med Jämtland i bland. Åre ligger förressten bara 10 mil härifrån och ändå är jag aldrig där. Jag är född i Västerås och bodde där fram till mellanstadieåldern då vi flyttade till Ljungdalen. Där som vi varit varenda skollov och semestrar sedan jag var riktigt liten. Det finns släktrötter i Härjedalen. Jag har bott på fler adresser än jag kan räkna på mina fingrar och flyttade hemifrån redan som 16 åring. Då bodde vi i Rätan och alla som skulle börja gymnasiet gjorde det. Flyttade till egna lägenheter i Östersund. För att pendla skulle bli för tufft. Jag sa att jag aldrig skulle flytta tillbaka men redan efter studenten var jag tillbaka och min dotter bodde sina första 5 år där. Här på ringvägen har jag snart bott i 8 år. Det längsta någonsin i mitt liv. Rotlösa barn tenderar att bli rotlösa vuxna.

Fjällen ligger mig varmt om hjärtat.
För att hitta en plats att stanna på köpte jag och Hasse vår stuga i Storhogna 2013. I efterhand det allra bästa jag någonsin har gjort. Ni som läser bloggen har inte missat alla bilder därifrån, från Vemdalsområdet. Det är en stor del i mitt liv och en stor pusselbit för att jag ska ha balans i livet. Det är min stora lekplats, mina fjäll att andas i och hämta kraft. Vi är där så ofta som vi kan. För även om jag tränar mycket så är det inte det enda jag gör. Men ute är jag så ofta jag får möjlighet. Gärna med vandrarkängor, kameran och fika i ryggsäcken.

Jag jobbar som biståndshandläggare inom Östersunds kommun.
Ett jobb jag inte skriver så mycket om och inte heller kommer att göra. Den yrkestiteln har jag snart haft i 10 år. Förenklat består mitt jobb av att jag utreder behov av och fattar beslut om hemtjänstinsatser. Ett intressant och roligt jobb som ger mycket i möten med människor. Jag är utbildad rehabiliteringsvetare och inte socionom som är den vanligaste utbildningen för mitt yrke.

Jag har tidigare jobbat som spinninginstruktör på Fristilen här i Östersund. Ett jobb som jag saknar allt mer ju längre tiden går.

Träning är en stor del av mitt liv och har varit det i många år.
Som liten, när vi bodde i Ljungdalen, var jag alltid ute och gjorde upptäcktsfärder i skogen och på fjället. Jag har åkt slalom men tröttnade när fötterna alltid frös. Jag har ridit och hållit med friidrott men var aldrig något stjärna.  Jag har ynnesten att få dela mitt intresse med familjen och vi gör mycket roligt tillsammans. Dottern är lika cykelbiten som mig. När jag inte cyklar åker jag gärna längdskidor och har fyra Öppet Spår och ett Vasalopp i ryggsäcken. Jag har också åkt en Nattvasa och två galet långa skidlopp. Nordenskiöldsloppet som första året mätte 20 mil och i fjol 22. I fjol gick jag aldrig i mål. Jag gillar också att tassa runt i fjällen i löparskor och har trots att jag inte är någon löpare klarat två fjällmaror. Jag har ett starkt pannben som i bland väger upp mina fysiska begränsningar. Eller rättare sagt de begränsningar jag torr jag har.

Jag drivs av utmaningar och vill gärna se hur mycket jag klarar av.
Hur långt jag kan pressa mig och älskar att få göra saker för första gånger. Jag tänker att det aldrig är försent att lära sig nya saker även om körkortet visar ens ålder. Jag är i bland lite för spontan vilket leder till en del ogenomtänkta utmaningar. Men de blir i slutändan roliga äventyr. Det var bland annat genom en spontananmälan till Vätternrundan (sen gjorde jag fyra till av bara farten) som jag blev cykelnörd. Jag kan ju liksom inte backa när jag anmält mig till något galet och i bland tänker jag inte före jag pratar och ofta lyckas jag dra med min sambo i sakerna också.

Precis som jag är spontan är jag disträ.
Det händer att det kastas trosor i toaletten i tron om att det är tvättkorgen, körkort försvinner och kylvaror kan hittas på lite mer olämpliga ställen. Kan hämta saker och sedan glömma dem på vägen. Så länge jag hittar hem är jag inte orolig, för att återknyta till rubriken.

Jag har bloggat länge. Snart i 11 år.
Bloggen som från början handlade om mina blommor på altanten och som sedan riktades in allt mer på träning i synnerhet cykling. Jag tycker om att skriva och många gånger tenderar mina inlägg att bli långa. Ni kanske märker det? Men sådan är jag. Inläggen varieras efter säsong. Vintertid dyker det så klart upp fler skidlägg och sommartid är det mestadels cykel. I bland är et inlägg om att jag tränat och i bland mer personliga inlägg och inlägg där jag försöker dela med mig av den kunskap jag har.

Och du, jag finns på andra sociala medier också. Sök på helenaenqvist på Instagram så hittar du mig där. Instasories är lite mer om mitt vanliga liv och Instagramfeeden en salig blandning av bröd, fjäll och träning. Bloggen har också en Facebooksida där det dyker upp saker som inte hamnar i bloggen så gilla om du vill ha koll!

Så välkommen du som är ny och tack ni som följer och kommenterar, år efter år! Det värmer och gör mig glad!