SZR iTT Race- tempolopp med blodsmak i munnen

Jag zwiftar vidare. Försöker testa det som finns. Försöker ta mig lite mod att tävla. Gruppcyklingar har jag kört, några workouts som är riktigt bra träning och så Crit-serien för damer. Jag har aldrig testat en tävling med både män och kvinnor och aldrig ett tempolopp. Eller det sistnämda blev det av misstag för någon vecka sedan när jag skulle köra ett lugnt gruppass och valde fel cykel i spelet.

Det är nämligen så att det spelar stor roll vilken cykel du väljer. Om du väljer en tempocykel får du ingen draft, det vill säga att det blir inte lättare om du åker på rulle eller ligger i klungan. Det blir det däremot om du väljer en landsvägscykel. Den gången jag skulle köra ett lugnt gruppass förstod jag inte varför det inte kändes lättare, varför jag aldrig fick texten ”close the gap” och förstod inte varför det var så otroligt jobbigt trots att tempot skulle vara lugnt. Jag åkte bakom en tjej med tempohoj och undrade varför hon hade valt det. Tills jag insåg att det var jag själv. I samma ögonblick tappade jag gruppen och halkade efter. Efter en mental dipp jagade jag gruppen utan komma i kapp. Det blev ett tempolopp av det hela. Något hade hänt när jag lekt med min cykelgubbes utrustning och kläder.

I tempolopp på Zwift väljer man tempohojen och kör ett race utan att få någon hjälp av andra. Det är ens eget race från start till mål. Lite som på riktigt utomhus bortsett från att det går att ligga bakom någon utan att få en varning. Ett sånt race valde jag i dag. Sweden Zwifts ITT-lopp med start 19.10. Jag tänkte att det skulle vara skönt att trampa ur benen efter en dag i bil från Rättvik. Huvudet var ganska trött efter att ha kört i snörök och igendrivna vägar över Finnmarken.

Jag tog fram mina tävlingsbibs som jag har på tävlingar i verkligheten, laddade vattenflaskan och spotifylistan ”flåsettor”. Den som ger massor av energi. Värmde upp och kände att benen var tunga som bly och ryggen trött efter skidåkningen i går. Jag sparade ned uppvärmningspasset och startade om Zwift för att ansluta till tävlingen. Då börjar det strula. Programmet kraschar med 4 minuter till start. När jag väl kommer in hittar inte programmet pulsbältet, trainern eller kadenssensorn. Jag börjar få lite väl hög puls. Hasse hjälper till. Med två minuter till start är jag stressad.  Till slut funkar allt och jag kastas in till start med 1 minut till godo. Trampar upp en hög effekt som man bör för att vara med i starten och kommer på att jag glömt att ta min bricanyl och glömt att starta Spotify. Struntar i sprayen och tänker att jag får ha säckpipelungor under loppet och ber Hasse fixa musiken.

Kommer i väg ganska bra. Bland de första med galet hög watt under fötterna. Kommer aldrig att gå tänker jag. Hänger med ganska bra innan fältet sprids ut och jag ligger ensam med två som jagar ganska tätt bakom mig. Banan är den som jag körde på mitt första crit-race fast omvänt. Lite rullande backar men metsadels platt. Där som jag inte gör så bra i från mig.

Jag försöker hålla min kurva orange eller röd. Vill så gärna köra lite hårdare än när jag körde som bäst och fick mitt FTP. Som alla gånger i zwiftvärlden och på racern får jag inte upp kadensen. Ligger och matar runt 65-75. På tok för lågt om jag jämför med då jag körde som mest landsväg. Jag får ut mest kraft runt 90. Jag ökar kadensen och ser att watten ökar och min gubbe får fart och jag går om en annan svensk kille. Men jag orkar inte hålla så länge utan landar i samma låga kadens igen. Men det går ändå bra.

5 varv skulle vi köra och jag är liksom rökt efter 3 varv. Känner att jag mår illa och andningen är mer ansträngd än den borde. Men jag ger mig inte även om det smakar blod i munnen. Har svensken framför mig och en annan kille som till slut sveper förbi och försvinner i fjärran. Då kommer jag åt mina trådlösa lurar och Volbeat tystnar. Jag tappar fokus och fart. Fipplar för att få i gång musiken. I samma veva kommer Cissi ut från köket med en handskriven lapp att jag kör bra och ett stort heja. Jag får ny energi och bestämmer mig för att jaga i kapp svensken framför mig.

Med lite mer än 1 kilometer kvar är han 12 sekunder framför mig. Hur jag ligger till har jag ingen aning om. Jag vet bara att det gör fruktansvärt ont i benen och jag tuggar fradga. Tänker att jag är knäpp som utsätter mig för det här. Jag kunde lika gärna ätit clementiner i soffan och slösurfat.

Med en kilometer kvar hejar Hasse för allt han är värd och jag har en liten backe kvar innan mål. Jag tror att de bakom snart är om. Har inte sett några andra tjejer. Kanske är de redan i mål? Sista 200 metrarna är ren plåga. Snart över. Snart. Snart.

Så rullar ja in under målportalen med min virituella tempobrud. 35. 34 av ren hårdkörning och en puls över 160 slag. Jag orkar inte ens varva ned utan kliver lite omtöcknad av cykeln och Cissi skakar lite på huvudet. Hon förstår inte riktigt tjusningen med zwift.

Efter en stund kikar jag på resultatet i Zwiftpower. Ser att jag kommit in på en 7:e plats. Är första dam av fyra stycken och har bara en minut upp till pallen. Känner mig nöjd. Det är trots allt killar som ligger före mig. Jag blir lite besviken att jag hamnade 10 watt under mitt FTP på 252. Drog ”bara” 3.6 watt/kg. Jag måste få upp kadensen säger jag till Hasse. Det är så som jag är starkare. Tänker sedan att det ändå var riktigt bra. Dessutom lyckades jag få en pokal i Strava. En 8:e plats av 741 damer. Att ta segment är i princip omöjligt med fartfantomerna till damer i den det där cykelspelet.

Får sedan veta att jag vann ett grymt pris i Jessicas Clarens julutlottning. Något jag ska återkomma till och som kommer att bli grymt i resan mot mountainbike SM i sommar.

En rätt bra annandagjul med andra ord!

Är du lite nyfiken på hur Zwift funkar så skrev jag en nybörjarguide till det för några veckor sedan. Kika här. Zwift är grymt roligt och gör inomhusträningen lite lättare, oavsett vilken form av cykel du kör! Kanske syns vi på någon tävling framöver?!