När det vänder och träningen känns bra

Jag har fem veckor av riktigt bra träning. Träning som jag har kunnat trappa upp och ligger nu på de timmar jag brukar träna per vecka den här tiden på året. Jag har inte haft några bakslag i form av förkylningar eller något annat som protesterat i kroppen. Jag har kört många lugna distanspass på racern för att få in rundtrampet igen efter en vinter med plattpedaler. Men också för att  vänja kroppen att hålla i gång länge på cykeln. För första gången på många år har distanspassen på cykel inte uteblivit på vårkanten. Det tror jag kommer att ge effekt i sommar. För det är just det som jag känt att jag saknat de senaste två åren-  att orka hela distansen ut.

De två senaste veckorna har jag äntligen kunnat lägga in lite mer intervaller och fått känna den där känslan av att bli riktigt trött. Den som jag saknat under vinterns långsamma skidträning. Det är något speciellt att få köra så hårt att benen skakar efteråt och det inte går att utföra en enda intervall till. Speciellt att känna sig nöjd med att ha genomfört passet.

Jag känner mig lite starkare nu. Lite rappare i benen även om det inte är någon gnistrande form. Jag känner mig inte lika sliten och har petat in en extra vilodag och det kanske är just på grund av den som det känns bättre. Jag vet inte hur jag ligger till jämfört med förra året. Jag behöver köra mina testslingor och stigar för att kunna jämföra. Det är faktiskt lite spännande att snart få testa formen mot mig själv.

Men det som ändå känns allra bäst är två saker. Det känns som det har vänt och jag har mer positiva känslor och tankar jämfört med för någon månad sedan. Jag har landat i ett lugn att jag bara kan göra det allra bästa utifrån mina förutsättningar den här våren. Jag har ingen aning om jag tränar rätt eller fel men analyserar mina tidigare år och försöker dra slutsatser om dem. Vad har gett bra resultat, vad har varit mindre bra och framförallt tränar jag på mina svagheter. Då kan jag lyfta mig lite grann.

Så slutligen att jag kan börja planera för sommaren tävling. Efter morgonens besök hos en ortoped med knät (som visserligen blev ett besök i onödan eftersom sjukvården glömt att kalla mig till magnetröntgen) fick jag hopp om det där SM:et som väntar i Juli. Jag kan träna på precis som jag gör. Det är bara bra att jag stärker mina redan starka ben. Det är det som gjort att den troliga korsbandsskadan jag har sedan massor av år tillbaka har hållit sig i schack och remiss till sjukgymnast skickades. Jag får också ta ställning om eventuell operation av menisken ska ske nu i sommar eller senare i höst. Att det med största sannolikhet inte blir en tredje fjällmara för mig i höst gör inget. Det kommer fler fjällmaror och huvudsaken är att min knä blir bra igen efter så många års krånglande.

Så hej cykelsommaren 2018, jag längtar efter dig, efter nummerlapp och gels, efter mjölksyra och stumma ben och den där underbara känslan av total trötthet efter målgång!

Förra årets Tolvtjärnslopp. Så stark som jag var uppför då ska jag bli i sommar. Lika fokuserad också för den delen. Foto: Tolvtjärnsloppet

Bloggsvepet

Det är första veckan i maj och det har blivit vår på riktigt. Den här helgen har bjudit på sommarvärme och knoppar på träden. Gräsmattorna börjar bli gröna och det tinar upp i skogen. En härlig tid, kanske mest för ljuset och allra minst för pollen. Men ändå. Tänk att vintern tog slut ändå!
Den här tiden drar långloppen i gång och mina flöden har fyllts med nummerlappsbilder och målgångsbilder. Härligt och jag längtar själv efter att få tävla. Mer än på mycket länge faktiskt. Det kommer. Jag väntar lite och tränar lite mer. Det behövs. Den här veckan som kommer är intensiv och kort. På onsdag åker vi ned till Rättvik för att tillbringa en långhelg hos Hasses pappa. Jag är ledig klämdagen och det känns som det behövs lite extra semester nu. Jag hoppas vi får möjlighet att stigcykla lite och göra något längre distanspass på dalavägar.Så hoppas jag också att vi kommer i väg på någon mysig utflykt under helgen.

Över till svepet som även den här gången hoppade över en vecka.

  • Det är inte det lättaste i bland att få in träningen i livet. Att få regelbundenhet och struktur. I bland är det enklare sagt än gjort helt enkelt. Anna Haag bloggade om det här i slutet av april. Om att allt är bättre än inget.  Hon ger bra tips för att få in lite träning och att den som blir av är bra och om att hon inte riktigt får till sin träning på samma sätt nu. Det är faktiskt skönt att läsa något sådant från en som tränat på hög nivå om ni förstår vad jag menar. Jag har mitt dåliga samvete (vilket jag inte ska ha men ändå) över att jag aldrig får till styrketräningen så som jag fått till förr. Men jag tar Annas tips till mig och lägger in litegrann varje vecka och får känna mig nöjd med det!
  • Det har ju som sagt varit långlopp i helgen i form av Lidingöloppet MTB. Det har varit många härifrån som kört och bland annat Jocke Eskilsson, det allra nyaste tillskottet i vårt lilla Fuji Racing team. Han gjorde ett fint lopp men bloggar tyvärr inte. Men det gör Ingrid Kjellström, min bloggkollega i Sherides blogcrew. Hon åkte in på en fin femteplats, Hanna Näslund på en sjätteplats och Sue Paz en på en sjunde plats. Fin svit för sherides med andra ord! Ingrid skrev en fin racereport om loppet, in och läs!
  • Annie Söderberg delade ett inlägg och skrev själv ett mycket tänkvärt facebookinlägg på temat om att ramla och slå huvudet och hur illa det kan vara. Det är oerhört viktigt att vara försiktig efter en hjärnskakning och inlägget var en ögonöppnare för mig.
  • Sara Rönne delade ett härligt inlägg om hur olikheter och likheterna kan se ut när man tar sig fram på fjället. Hon och Angeliqa Mejstedt svarar på samma frågor och svaren skiljer sig!
  • Vissa inlägg känns oerhört träffande och helt rätt för stunden. Som Hannas inlägg om pilatesövningar för rumpan. Även om de riktar sig till löpare tror jag att jag behöver göra dem. Jag har insett att jag behöver stärka dessa muskler. Insett den hårda vägen på senare tid efter att fått ont i just rumpa och lår. Stretch och dessa övningar gör nog gott!

Häng på med vårcykling -vlogg i dag!

I dag har vi haft den allra första riktigt varma vårdagen här i Östersund. Så varmt att det gick att cykla i enbart shorts och vanlig cykeltröja. Inga benvärmare, inga underställsbyxor eller skoöverdrag. Ingen vindtät jacka och långärmad underställströja under. Bara för att jag var lite tveksam till om vädret verkligen var på riktigt tog jag på mig armvärmare som jag hade kunnat hoppa över.

Jag vaknade lite krasslig i dag. Så där att det inte skulle vara bra att köra med lite högre puls och avstod därför cykling med happyvänner. I stället packade jag och Hasse en kaffetermos i ryggsäcken och köpte kardemummabullar på Frejas bakeri. Vi skulle på stigfinnartur till Torvalla och det område vi på skoj döpte till Mumindalen i fjol. Jag hade sett att några av stigarna hade tinat upp och det pirrade i magen av förväntan när vi rullade hemifrån. Äntligen stigcykling och framförallt på min egen fulldämpade superior. Den som kändes som en ny cykel i dag efter dämparservice. Den som jag sitter så bra och kör bra på. Efter en vinter på stel fatbike och de senaste veckorna på hardtail var det en fröjd att skönt rulla över rötter utan stötar.

Vi hittade lite bar stig, fick pulsa i lite snö och cykla genom mycket vatten. Men det blev ändå en tur med mycket stigcykling och bra teknikträning i Mumindalen. Jag schasade bort det där ettriga lilla hjärnspöket som sitter vid varje litet dropp och säger att det är farligt. Det tog visserligen en stund och behövdes mycket pepp från Hasse innan jag vågade. Sedan åkte jag om alla de små klurigheter vi hittade om och om igen. En bra start på den här cykelsommaren.

Jag tog med mig go-pron och har snabbt klippt i hop en vlogg. På önskelistan står numer (bortsett från en ny hjälm (den gick inte sönder i dag men har sett sina bästa dagar) en ny kamera att filma med. Vår gamla hanterar inte ljus särskilt bra och har en skada på linsen.

Det bästa av allt är att det ska vara lika bra väder och det väntar grusvägsdistans med vänner! 

Fredagskänslor

En kort liten lunchuppdatering i dag. Tittar ut genom kontorsfönstret och ser att solen skiner. Det ser ut att bli en fin eftermiddag och det väntar faktiskt en afterwork i kväll. Afterwork med några cykelkompisar på stan, utan cyklar den här gången.  I morse var vädret lite bistrare med ett par plusgrader och gråa moln. Det blev vinterskor på morgonens happyridetur och i går cyklade jag och Sandra i regn, pulsade i snö och frös så om händerna att det kändes som en helt vanlig vinterdag. Vi fann faktiskt lite gröna stigar som på bilden ovan. Nu verkar det lite tjuriga vårvädret vänt och väderleksrapporten spår faktiskt riktigt många varmgrader i helgen och vem vet- det kanske till och med blir premiär för barbent på helgens cykelpass!

Dagens bästa känsla var ändå den på cyklingen i morse. Det börjar komma lite tryck i benen och jag tror min kombination av långa lugna distanspass varvat med korta intervallpass ger resultat. Det känns som jag har lite längre startsträcka den här våren jämfört med i fjol. Men än finns det tid för mitt huvudmål – SM är inte förens i juli. Nu väntar jag bara på att kunna köra lite mer stig och se hur jag ligger till jämfört med i fjol. Men jag vet att jag kommer att ha mer av slätdraget på grusväg och asfalt än jag haft på många år!

Dagens längt är faktiskt att nåla nummerlapp. Precis med formen har det varit lite längre startsträcka innan tävlingssuget kommit. Jag har börjat snickra på en tävlingsplan. Kanske beror det hastigt tillkomna suget efter nummerlapp av att det är Lidingöloppet MTB i helgen och andra XCO-lopp som fladdrar förbi i mina flöden? I går läste jag Långlopspcupens artikel om Billingeracet nästa helg och blev så sugen att köra det loppet igen. Det har fått ännu mera stig och de där vitsippstigarna är ljuvliga att köra! Nästa år så!

Dagens jag saknar är faktiskt stugan. Det var så längesedan vi var nere och det dröjer lite innan vi är där igen. Det är lite av en mellansäsong just nu. Visserligen har det gått att åka skejt på fin skare men jag kan inte skejta på grund av ett bråkande knä. Men cyklingen är inte riktigt så bra ännu och det finns mer att göra hemma i Östersund. Som att ta hand om en lägenhet som i bland inte får så mycket kärlek som den är värd.

Dagens roliga är att jag troligen får hem min fulldämpade superior i dag som varit på dämparservice. Eftersom DT-swiss servar sina bakdämpare i Danmark tar det lite tid. Inte för att jag har haft tråkigt på dotterns hardtail men jag saknar att inte studsa omkring på rötter och att inte hindra dottern att cykla. Sedan har jag en förhoppning om att hon vill cykla med mig.

Dagens sämsta är att jag troligen slog mig lite mer illa än jag trodde i går. Jag gick nämligen över styret under gårdagens cykelpass när jag och Sandra letade stig. En sådan enkel vurpa i låg hastighet med ett styre i sidan. En sådan som så lätt händer och oftast bara blir smutsiga händer. Men jag vaknade i morse med smärta under ena bröstet. Antingen är det en sträckning eller en liten tocuh på revbenet.

Sedan saknar jag lite att podda med Elna men vi siktar på nästa vecka! Vi har en fin plan att ta poddandet när det passar i våra liv och det finna massor av avsnitt att lyssna i kapp om du vill få lite cykelinspo i helgen!

Ha en fin fredag!

Flytta ut intervallerna – 40/20 upp till Frösötornet

Det allra enklaste och lättaste för att genomföra intervaller på ett strikt sätt är att göra dem inomhus. Antigen på trainern eller en spinningcykel. Förutsättningarna är de samma, det är ingen vind, trafik eller variation i kuperingen. Men i bland kan det vara riktigt tråkigt att sitta inne och svårt att ta i det där lilla extra när det inte händer särskilt mycket. Där är Zwift visserligen ett riktigt bra sätt att få intervallerna lite mer händelserika. I den virtuella cykelvärlden har du andra cyklister omkring dig, du har omgivningar att titta på och visuella markeringar i form av målportaler för varje avslut av intervall och vila. I ett inlägg jag skrev i vintras om intervaller på Zvift kan du läsa mer om det.

Men man kan tänka sig att varje intervall kanske inte kan genomföras helt perfekt är det inte en dum idé att flytta ut dem till verkligheten. Jag föredrar det. Jag får köra den cykel jag faktiskt ska rejsa på och använder mest. Det ger mig inte bara bra träning utan också bra teknikträning. Det är en sak att göra en stig i lite högt tempo jämfört med att göra det på riktigt hög puls i hög fart. Det blir lite mer tävlingslikt för min del. Jag kör backintervaller, fyraminutersintervaller och långa tröskelliknade pass. På både mtb:n och på landsvägen.

Det händer lite mer utomhus tycker jag. Minuterna går lite fortare och jag kan lura hjärnan även om det är precis lika jobbigt som inomhus. Jag puschar mig själv att ta i lite extra för att nå den där punkten, klara den där backen eller tävlar mot sin sambo. Jag känner att jag faktiskt tar mig framåt, på riktigt.

I bland kör jag några slingor som jag har för att testa utveckling och form. De innehåller både backar, stökiga partier och utförslöpor. Jag har också mina formkollsbackar runt stugan som jag kör en eller två gånger under säsongen. Allra roligast har jag när jag kör stravasprätt. Väljer ut segment/stigar som är lagom långa och tävlar mot mig själv. Kan jag pressa mig att kapa någon sekund? Jag kan ändra linje och spara lite tid? Kan jag variera kadensen uppför för att det ska gå lite snabbare?  I bland blir intervallerna lite kortare än jag tänkt men det gör inget. Jag får verklighetstrogen träning för det jag sedan ska köra på tävling.

I går tisdag flyttade jag ut ett av mina intervallpass som jag inte testat utomhus ännu. Jag hade lite energi kvar efter happyturen på förmiddagen och jag ville köra ett kort och intensivt pass. Jag valde ut en av de längre backarna på Frösön. Ett av de längre backsegmenten på Strava på den ön. En snittlutning på 8% och en längd av 2.1 km. Bitvis planar stigningen ut och bitvis är den riktigt brant.

Jag programmerade klockan till 40 sekunders jobb och 20 sekunders vila. Jag skulle upprepa det 14 gånger. Eventuellt skulle jag behöva improvisera uppe på toppen om jag hade varit lite generös med tiden.

När jag åkte ut regnade det. Ett sådant där kallt och bistert vårregn. Jag tänkte att det bara skulle passet en extra krydda och få mig att ta lite mer för att få komma hem snabbare. Jag värmde ut till starten av backen och lät sedan klockan guida mig upp. Det blev ett perfekt upplägg fram till sista stigningen där det var lite för brant för att kunna vila lugnt cyklade. Mina lättaste växlar var slut. Väl på toppen hade jag 3 intervaller kvar och fick åka utför i 20 sekunder och vända upp igen.

Trots att jag vilade hälften av intervalltiden uppför backen så gick det fort. Jag hade starka ben och kunde verkligen ta i mer än jag hade gjort hemma på trainern. När jag stannade hemma vid porten, dygnsur och kall klockade jag 36 minuter av riktigt bra träning en tisdagskväll.

Nästa gång ska jag välja den andra vägen upp till tornet. Den som inte är lika brant och där jag inte behvöer vara rädd för att välta när jag ska vila.