Källviken – Från cyklistlivets buckletlist

Det finns platser som jag haft på min cykelbucketlist sedan jag började cykla. Med åren har den där listan både fyllts på och prickats av och omformats i takt med den riktning som jag som cyklist tagit. Från drömmen om att köra Jotenheimen rundt på landsvägscykel till drömmen om att besöka riktigt stora bikeparks och utforska ännu mer av Norges stigcykling som jag bara nosat på.

För det finns platser som man pratar om. Som nästan blir lite mytomspunna och där en bild eller en artikel väcker en längtan inom en. Jag har sådana platser som jag sparat bokmärken i webbläsaren eller tidningen jag hittat det i. Som jag läst om och om igen eller tittat på bilderna när vintermörkret legat över mig och den där längtan efter cykling varit enorm. Rörbäcksnäs var en sådan plats. Jag hade tidigt i mitt då nyfunna mountainbikeintresse läst om platsen och förstått att det var något alldeles särskilt för oss som gillar stigcykling. Vi åkte dit och jag fann cykelhimlen som jag beskrev det som efteråt. Och jag har återvänt till Rörbäcksnäs minst en gång per sommar sedan dess.

Källviken är en annan plats som lockat mig. Redan innan jag köpte endurocykel med mycket slaglängd läste jag drömmande om fina lite svåra stigar i tallskog i Falun. Såg de fina bilderna på Falu stigcyklisters hemsida och läste igenom Biking Dalarnas beskrivning av den svarta leden på 8 km.

En krävande men fantastisk slinga som både uppskattas av cyklister som söker efter fina och utmanande utförskörningar och xc-cyklister som vill ha en teknisk och krävande träningsslinga.

Då kände jag att krävande och tekniskt inte riktigt var bekvämt med tävlingscyklen. Men jag skulle åka dit. När jag hade köpt en cykel med mer slaglängd. För den tanken hade även funnits i många år. Jag ville upptäcka ännu mer cykling och mer varierad än den jag höll på med då. För det där tekniska, lekfulla och adrenalinfulla på ett annat sätt lockade allt mer.

Så plötsligt för två år sedan hade vi båda cyklar med mycket slaglängd bytt ut våra tighta cykelkläder till t-shirts och cykelshorts. Hängt i bikepark och cyklat norska enduroleder. Tagit oss hjälpligt ned för lederna på berget hemma i Östersund. Kört oss trötta och glada till fjälls och jag drömde fortfarande om Källviken men kom aldrig dit. Tiden räckte inte riktigt till även om vi tillbringade en del tid i Rättvik.

Så i maj när sommaren precis hade kommit till Dalarna bokade vi en stuga och åkte ned över kristihimmelfärds-helgen. Vi hade våra endurocyklar knäskydd och armbågsskydd. Jag hade rekat stigar att cykla, läst blogginlägg och sett filmer på Instagram från stigen Sulan. Jag var så där förväntansfullt pirrig över att äntligen få uppleva de där stigarna som alla pratade om och stigar som ingick i den svenska Endurocupen. Jag trodde inte att den skulle bli av men det skulle ändå vara roligt at få cykla stigar som jag eventuellt skulle få tävla på sedan.

Vi cyklade rakt in i sommaren den där majhelgen och mitt leende var bredare än på länge. Bara klättringen upp till starten av några av lederna andades cykelglädje. Svettiga körde vi led efter led och ingen av oss ville sluta. Dämparna jobbade, jag släppte bromsarna och kände hur livet liksom pulserade i kroppen. Det här är precis den cykling jag vill hålla på med från och med nu tänkte jag flera gånger. Varför har jag inte varit här förr?

När vi inte längre hade full skärpa och risken för att göra misstag blev större gav vi upp och vilade en stund. Åt middag och tog bilen ut till övningsområdet vid Lugnet och fick ännu mer riktigt fin cykling. Dagen efter cyklade vi Källviken ännu en gång innan vi åkte hem.

I juli återkom vi på vår resa söderut. Vi ville så gärna testa den nya Ättestupan och återigen loopa Sulan, Sjöstigen och Baksidan som blev min favorit. Stenigt och klurigt och sådan häftig känsla att sätta den med fart sedan. Likaså att ta sig ned för Ättestupan och känna att det hade hänt en del med förmågan att cykla utför sedan i maj.

Jag tänkte när vi åkte därifrån över vad jag egentligen hade varit rädd för. Visst var lederna lite mer avancerade än de skogsstigar som jag brukar köra men inte värre än något annat jag kört innan. Jag hade med all säkerhet tagit mig ned med min gamla cykel och tyckt det var roligt. men kanske inte lika mycket som med mer slaglängd och en del utförsåkande i bagaget.

Precis som jag föll för Rörbäcksnäs föll jag för Källviken och vet att jag kommer att återkomma. Mer än en gång. Och med ett lika stort leende som sist!