Lofsdalens fjällpark mtb – i världsklass!

Lofsdalen har legat mig varmt om hjärtat i många många år. Vi var där första gången för 9 år sedan. Då för att köra mtb-loppet Lofssjön runt. Året efter körde jag både mtb-loppet och hängde i parken. Jag minns sedan när fjällparken började byggas och vi fick tips av Ralf i liften att åka upp och titta på det som som nästan var klart. Vi hade sett små blå flaggor när vi tagit en stenig vandringsled. Det såg lovande ut. Sedan 2014 har vi varit till Lofsdalen ett par gånger varje sommar och jag har också arrangerat mtb-läger tillsammans med Ester i två år. I fjol för andra gången hade parken växt och vi körde några nya leder. Vi åkte dit en gång till Hasse och jag och körde igenom den långa röda leden med sina stora hopp och sköna velodromer. Jag testade den svarta nya leden hard rock, teknikområdet och njöt av så otroligt bra cykling.

I år har jag följt hur parken har växt genom sociala medier. Ett nytt vindskydd invigdes och en lång led runt Hovärken skulle färdigställas till 2024. Vi hann aldrig med någon downhill innan bikeparken stängde eller de fina lederna Stenruten och Vildmarksleden på södra sidan innan de båda stängde för säsongen. Vi skulle ändå försöka att ta oss till fjällparken en dag i alla fall.

I går söndag blev det äntligen av! Vi åkte från stugan med cyklar på taket och lunch i ryggsäcken. Vi skulle ägna hela dagen åt cykling och jag såg framemot det. Jag hade fått höra att den nya leden runt Hovärken öppnat och att det skulle finnas ett rejält dropp över själva leden. Det fick mig att gå i gång såklart. Vi hade prickat in en fin solig och inte för varm dag. T-shirt, shorts och svettig hjälm är ovanligt i september.

Redan när vi parkerat och gav oss i väg kunde vi ta en av årets nya leder, en blå vid namn upp upp. En trevlig led med lite mer händelserik cykling än Panoramaleden. Upp vid teknikparken träffade vi våran bekant Nisse som tipsade om en ny men inte invigd led från toppen av Hovärken och ned på baksidan. En psykedelisk led som han uttryckte det och en led vi inte fick missa.

På toppen av svarta Hard rock är utsikten otroligt fin!

Vi la en upp en plan. Köra den röda långa leden med avstickare i form av den svarta Hardrock. Ta Hovärkens runt, köra lite blåa leder tillbaka till hjärtat som är parkens nav. Där äta lunch och sedan ta oss upp på Hovärken via Whiskeyvägen och ta leden ned. Vi skulle sedan sedan avsluta med de nya lederna röda Kingwood och blåa Supernova efter lite lek i teknikdelen.

På toppen av Hovärken. En galet jobbig klättring upp som gav en vacker utsikt som tack!

Vi tjoade i hoppen på röda leden och njutningscyklade runt Hovärken. Var vi än tittade hade vi fjällutsikt i nästan 360 grader. Både jag och Hasse hade flow och skuttade oss ned bland rollers och små gaps. Tog det lugnt uppför och spanade efter den där leden som Nisse tipsat oss om.

Efter lunch vid det nya vindskyddet tog vi oss an klättringen upp till masten. Den var lång och sög rejält i benen och jag fick trampa på mina allra lättaste växel. Trots att min endurocykel är stor och har rejält med dämpning klättrar den ändå bra. Det är ingen raket men den gör sitt jobb, tuggar på uppför. Jag gav mig tusan på att inte gå något alls och lyckades med det.

Snart stod vi på toppen och förstod av Nisse menat när han beskrivit leden. Ur stenröset har de grymma ledbyggarna hackat fram en led. Vid en första anblick ser det inte möjligt ut att ta sig ned och det är brant, riktigt brant omkring en. Men ur stenröset har de grymma ledbyggarna hackat fram en led som sedan slingrar sig ned för fjällsidan för ansluta till Hovärken runt. Det blev flera minuters episk fjällcykling med inslag av enduro. Små hopp, små gaps, tighta svängar på fjällsidan och massor av fart. Precis den typen av cykling som jag gillar allra bäst.

Trötta och nöjda tog vi de två sista ledernal, filmade lite i hoppen och droppen och avslutade dagen med en kaffe på Ica. Vi sa båda två att Lofsdalen har lyckats så bra med sin satsning på cykling för alla. Från det allra lättaste gröna till det svarta. Det finns något som passar alla och parken har växt om själva bikeparken. Ledbyggarna har grävt fram fin cykling utan att det känns som fjället tagit för mycket stryk. Det känns som mer fjällcykling än vad det gör på andra ställen som också har tillrättalagda leder. Lofsdalen har i mitt tyckte den allra bästa cyklingen av den här typen. I stil med Trysil helt klart.

Jag hoppas vi hinner tillbaka en gång till innan snön kommer. Jag testade aldrig det där stora droppet och det skaver lite! Jag vill sätta det. Men allra mest vill jag cykla mig glad och lycklig i Lofsdalen igen.

2

One Comment

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: